Förlossningsföljetongen fortsätter

eller kalla den förvärksrapport om du vill.

Från 13-14-tiden igår ordentligt molande onda aningar om något större. På kvällen hade jag värkar så jag inte visste om jag skulle ligga, sitta, stå eller gå och kunde egentligen inte göra något av det. 23:30 blev jag till slut lite sövd av citodonet och sov sporadiska tvåtimmarspass hela natten, övertygad om att om jag reste mig skulle det dra igång kraftigare än någonsin. Försökte således "hålla mig" tills dagis skulle vara öppet. Peter fick inte lov att åka till jobbet.

Vad händer? Här sitter jag med molande värkar som inte tar i så mycket att jag ens tror att det ska bli något idag. Dessutom dras jag med riktigt rejäl frustration. Den delas av min äkta hälft. Och jag tror att delad frustration är dubbel frustration.

Vad är jobbigast? Ovissheten om jag ska hinna föda i god tid innan Einars födelsedag? Ovissheten om vi ska engagera barnvakt? Ovissheten om jag ska tvinga Peter att hålla sig hemma från allt? Ontet? Jag vet inte längre. Allt är skitjobbigt.

Kanske, kanske

kan det vara dags den här gången.

Tidigare idag la jag mig lite på soffan. Somnade och vaknade tio minuter efter dagishämtning. Sedan dess har jag haft värkar.

De känns rejält vid det här laget. Vågar vi packa väskan?

Fick just reda på

att bilen fick en anmärkning i dagens besiktning. Kanske inte helt oväntat med tanke på att den har varit på verkstad sisådär 10 gånger det senaste halvåret. Men ändå.

Vi har inte nåt flyt just nu.

Men optimist som jag är tänker jag att det vänder snart.

Lite nervös börjar jag bli

för att bebisen ska komma på beräknat datum, nu på söndagen den 20 juni.

Lite tråkigt skulle det allt vara att behöva dela födelsedag med storebrorsan, va? Du kan väl komma till exempel idag eller imorgon alternativt vänta en bit in i nästa vecka?

I tre dagar slapp jag smärtsamma värkar, och hade bara vanliga sammandragningar som på sin höjd är obehagliga men inte gör ont. Nu är det igång igen, molar och tar i. Kanske är det därför jag börjar bli nervös.

Barnmorskan konstaterade att bebisen var fixerad igår, och sa att det nog var därför jag haft ont. Värkarna hade gjort nytta. Våra andra barn har aldrig varit fixerade, i alla fall inte innan det har satt igång, så jag blev glad och tänkte att det måste vara nära nu. Och nervös. För den där födelsedagen. Einars alltså.

Hjälp,

jag ansade tuijorna!

Och glömde ta en före-bild men det är en buske kvar i ursprungligt skick (som dock är mycket lummigare, eftersom den stått mitt i en hög med gödsel och inte aväten på mitten av rådjuren som de andra var. När jag drack kaffe förut var det nästan svårt att koncentrera sig på favoritmagasinet Hus&Hem för att jag var så nöjd med att ha rensat och fixat i spaljérabatten.

Och här är en tjuvtitt på senaste projektet. Nästan färdigt till vänster i bild. Kanske någorlunda i ordning till höger i bild när kvällen kommer. Om inte knotten kommer förstås. Plattorna är slut men det ska bli grusgång och rabatt. Och kanske något annat fiffigt om Peter handy-man får fria händer. Naturligtvis får han det. Min uppgift ligger i att driva på själva verkställandet.

Trädgårdsprioriteringar

Trädgården står högt i kurs nu. I fem år har vi haft en hemsk slänt där lekstugan står och det är så nära att bli riktigt, riktigt fint. Växterna och trädgården börjar lumma till sig överallt, fast är fortfarande i väntans tider på något sätt, som en del annat i den här familjen.

Jag har ett antal trädgårdsprojekt idag när barnen är på dagis. Sen får Peter göra ett nytt försök att höja upp det sista bredvid lekstugan och förlänga grusgången lite mot altanen. Igår hade vi kanske 1000 knott var runt oss när jag krattade och Peter grävde, så det blev förstås inte klart.

Snart kommer före och efter-bilder. Men det är inte efter riktigt än. Och bebisen? Den får väl också komma efter, då. Men inte än, tydligen.

Svar på helgens fråga

Peter var glad för att han numera är anmäld.

Själv har man en annan kraftansträngning framför sig, som varken kostar startavgift eller kräver skidor. Förhoppningsvis behöver jag inte vänta flera månader heller. Fast man börjar nästan undra.

Dagens projekt fick bli trädgården

när det inte blev bb.

För övrigt har jag vanliga förvärkar nu. Förvärkar som bara tar i, trycker neråt men inte gör speciellt ont. Mer som förväntat, för jag hade aldrig trott att vi skulle få bebis innan beräknat datum. Förrän förra helgen, och nätterna som varit i veckan. Det känns som jag kan det där nu och blir inte lurad längre, men som sagt ligger det väl mest i att förvärkarna jag har nu inte gör speciellt ont.

Värre är det väl för Peter som tycker att det känns pinsamt att åka till jobbet i morgon, när alla tror att han börjat sin pappaledighet. Han frågade mig lite försiktigt förut: "och du känner inget eller?".

Nej, jag känner mig ovanligt pigg trots en dag fylld med trädgårdsshopping och plantering, ogräsrensande och promenad. Tänk vad ett nytt plommonträd, två vildvin och ett antal perenner kan göra - både med trädgården och humöret.

Imorgon hoppas vi på

bättre väder än dagens storm och ösregn
mindre knott
att kunna åka och köpa lite växter till trädgården
att Einars förkylning är bättre så att vi kan ta några timmar i badhuset

fast mest av allt

du vet nog vad jag ska skriva...

att få träffa bebisen

Dagens humörhöjare

är påbörjade plattläggningen.

Det har varit en bister/bitter lördag, fast vi egentligen haft ganska trevligt. Det är väl vädret och besvikelsen över onda värkar som aldrig ger någon utdelning som gör't.

Gissa

varför Peter gör ett så här spänstigt hopp, och är extra glad idag för något han gjorde igår!?

Etiketten under inlägget kanske kan vara en ledtråd.

Jag försöker väl hoppa igång det då

men det verkar inte fungera det heller.

Det var i alla fall lite roligt under tiden.

Tillökning

Roligt om jag kan lura någon med rubriken. He he he he he. Jag blir nämligen lurad själv varje natt när förvärkarna drar igång. Nu har jag sökt och surfat och läst att det är just förvärkar och i värsta fall varar de två veckor innan. Huga. En vecka är i alla fall avklarad.

Nej, tillökningen är i trädgården.

Igår kom nämligen mormor och morfar med en tidig födelsedagspresent till Einar, som kommer att bli till stor glädje för både honom och hans syster.

Då har man gjort något vettigt

idag i alla fall.

Dags att hämta på dagis.

Tänkte förresten chansa på att bege mig inåt stan ikväll. Händer det något på vägen får man väl bara svänga åt sidan, eller?

Stiltje

En hel natt utan värkar. Tack för det. Eller inte.

Peter sa att han knappt kunde med att gå till jobbet i morse.

Själv drar man ju sig inte för nåt längre. Jag menar berätta vitt och brett och få alla engagerade till ingen nytta. Sorry, du som trodde på en bebisbild nu.

Nä nu tar jag mig väl

ett varmt bad och går och lägger mig.

Bye bye 9 juni. Det blir ju faktiskt snyggare med 20100610. Suck.

Uppdatering på begäran

eller "förlossningsföljetongen del etthundrafemtielva"

Jag har sugande värkar, som inte gör så ont att jag måste ta tag i något men ändå är obehagliga. Ibland kommer de var fjärde minut, ibland är det uppehåll i ungefär en halvtimme. Ringer Peter någon extra gång för att kolla om han är nära telefonen och det är han. Förbereder mig på att åka och hämta barnen på dagis och sedan tillbringa eftermiddagen hos grannen för att få annat att tänka på OCH för att det är trevligt förstås.

Fortfarande tänker jag att vi kanske kommer att åka in ikväll eller inatt. Åtminstone tänker jag födsel innan söndag. Men man kan ju inte veta säkert.

Och det där med snabba förlossningsförlopp, det vill jag faktiskt aldrig mer höra om. Är nästan inte ens fascinerad av det längre. Mer missunnsam, tror jag. Två timmar från första värken. Usch.

Förlossningsföljetongen, del II

Vaknar 1:30 av riktigt molonda värkar. Första tanken är att det vore bra att få Hilda iväg på sin dagisutflykt innan vi måste åka in. När Hilda hostar i sömnen talar jag om för Peter att han nog inte kommer att kunna åka till jobbet. Einar kommer in och lägger sig hos oss.

Går upp, äter fil och flingor, känner värkar hela tiden. Gör i ordning inför utflykten, packar kamera till vår bb-väska, kör igång en diskmaskin, känner hur värkarna avtar vid 2:30.

Går och lägger mig men har svårt att sova. Somnar om till slut och vaknar 6:30 av att Einar ropar "mamma och pappa". Peter har åkt till jobbet.

Jag har faktiskt ihållande värkar. Kanske, kanske händer det något idag. 9 juni. Ja, inte så dumt.

Voilà, då

är den nya lövkomposten klar, gjord av nedsågad rönn.

Nåt får man väl ta sig för under värkarbetet. Egentligen är det bara Peter som är involverad i bygget. Fast jag fick äran att inviga den, med ogräskorgen från en annan dag.

Får väl se om man kan tömma maginnehållet lika enkelt snart.

Voilà, klart liksom.

Tröstekakor

från snällaste grannen kunde inte sitta bättre.

Har trots dammsugning av hela huset och en hyfsat jobbig promenad med vagn och barncykel haft värkuppehåll under eftermiddagen. Klockan 18:00 tog det i igen men det lär inte bli någon bebis den 8:e. Ganska säkert i alla fall.

Kanske är det tur också, eftersom dagens namnsdagsbarn är Eivor som är det värsta namnet min farmor vet. "Det är ju som att döpa nån till Ej vår", sa hon till mig en gång. Kanske har det mindre betydelse vilken namnsdagen är, speciellt med tanke på de närmast antågande Börje, Svante, Bertil och Eskil.

Förlossningsföljetongen

Vaknar 3:45 av kraftiga värkar, så kraftiga att jag måste ta tag i något och hålla i mig fast jag ligger i sängen. Går upp på toa, får hålla mig i dörrfordret. Adrenalinet sätter in. Aha, det blir den 8 juni! Så måste det vara.

Går och lägger mig igen 4:00 med mer molande värkar. Kan inte sova, utan går upp en trekvart senare. Kör igång en tvättmaskin, viker tvätt, städar och plockar undan lite. Äter frukost med Peter 5:45. Värkarna avtar.

Plockar ur diskmaskinen. Sätter på datorn. Känner ett tryck neråt hela tiden, men är ganska säker på att det inte blir idag heller. Svär lite för mig själv. Det är jobbigt att vänta. Det är jobbigt att ha ont. Det är allra jobbigast att hela tiden få falska förhoppningar.

Antingen skriver man en hel del eller inget. Jag har bestämt mig för att skriva en hel del om de här hemska förvärkarna. Efteråt vet jag att jag glömmer alltihop på studs.

Om man inte åker till förlossningen

behöver man varken missa

tandläkartiden

eller campandet (visserligen hemma i soffan men det duger)

Helt enkelt toppenbra.

Helgfaktura

1 st tur till skolan = 2 värkar
1 st tur till IKEA = 5 värkar
1 st dagishämtning = 2 värkar
1 st studentfest = 30 värkar
1 st kväll i soffläge = 30 värkar med kraftigt sug ner i ljumskarna
1 st lördagsmorgon = 5 tårar
1 st tur till Frölunda torg med tältköp = 20 molvärkar
1 st fika hos svärföräldrarna = 10 molvärkar med tryck neråt
1 st 40-årsfest = 50 allt kraftigare värkar med tryck neråt ackompanjerat av partymusik
1 st tur hem för väskpackning =20 värkar med tryck på gasen
1 st natt på Mölndals förlossning = 1 fin ctgkurva +25 kraftiga värkar + 0 cm öppen
1 st badkarsbad hemma = svimningsanfall + okänt antal värkar
1 st nattsömn med citodon = okänt antal molvärkar
1 st solig dag på altanen = 30 oregelbundna värkar med kortpyssel
1 st promenad i nedför- och uppförsbacke = 10 värkar med bebis- och växthuskoll
1 st god nattsömn = avtagande molvärkar

SUMMA: u-p-p-g-i-v-e-n-h-e-t motsvarande värd minst en resa till bb, en frisk och söt bebis och fri amning hela sommaren
(fysisk och psykisk smärta med fortfarande okänt förlossningsdatum och ett antal sömnlösa nätter i framtiden inräknat i priset)
Kunden har dessutom dagar tillgodo inför beräknad förlossning

Vem ska debiteras? läs: vart fasiken ska jag skicka notan?

När kommer egentligen efterfesten?

Kvällen var som gjord för en lyckad 40-årsfest igår. Strålande sol på kvällshimlen, fullt av publik och jubilarer, härlig musik... och äggost och sill till förrätt!!!
Och nog blev det lyckat alltid.

Vi lämnade dock när det var som bäst. Frågan är bara: när kommer den här omtalade efterfesten???

Mellan två fester

Det är tufft att vara i farten. Speciellt när man är höggravid. Eller liten. Eller gift med en höggravid.

Kanske när man är student också. Eller 40 år. Eller mitt emellan. Eller mitt emellan en studentfest och en 40-årsfest.

Så här tufft är det, till och med i ottan.

Så här fina förberedelser gjordes igår

Så här fin var den korta promenaden dit

Så här fin var studenten

Så här fin var en av tårtorna

Och under tiden som

man ligger ute och rensar ogräs bland knotten så går hon och gifter sig.

När kommer inbjudan egentligen?

Hemmalivet - here I come

Sista dagen på jobbet idag. Allt som skulle avslutas blev avslutat.

Och under tiden hade Peter föräldraledighet av bästa variant: fysikerpolare, solskensdag, snälla barn och sockerkaka.

Jag tycker då utsikterna ser goda ut.

Effektiviteten själv

Idag är jag sista dagen på jobbet på ett bra tag. I morgon blir det lite arbete hemifrån, inköp å företagets vägnar och en visit på skolan/gamla jobbet.

Här avrundas och avslutas och ordnas och fixas och jag är tveksam om jag haft någon lika effektiv dag någonsin vid det här skrivbordet. DET säger ganska mycket om hur jag är som person. Det har alltid hänt mest i sista minuten.

Innerst inne älskar jag tidspressen. Inte stressen om jag känner att det liksom inte går, utan den där sista timmen varje dag eller att avsluta flera påbörjade saker på en gång. Nyttigt och duktigt blir arbetet. Effektiiivt.

Att ha det trångt i badet

Är det någon mer som ser ett samband här?

Och herregud vad varmt det är idag. Mina fötter är som en elefants.

Vidare har jag fått ett antal déjàvu-upplevelser över förvärkar. Med Einar höll det på i en månad innan han väl föddes. Kanske delvis därför jag tyckte att han tog evighetslänge på sig att komma ut. Jag brukade ligga och se på klockan hur många minuter det var emellan om kvällarna. Sedan vaknade jag på morgonen och hade sovit hela natten, alltså hade de slutat. När det till slut satte igång var det en morgon istället för en kväll som det brukade när det var falsklarm.

Kanske var det därför jag blev så konfunderad härom morgonen när jag hade molande värkar i bilen till jobbet. När benen vek sig och jag satte ett knä i trappan väl framme. När det inte ville sluta och jag tänkte på hur praktiskt det vore i framtiden att ha en födelsedag precis i början av juni.

Tyvärr inser jag att det inte spelade någon roll att det var på morgonen. Det har inte börjat. Det har bara börjat göra ont. I värsta fall varar det en månad, fast med bättre och sämre dagar.

I värsta fall blir det en månads värmebölja dessutom. Och nu vet jag att jag låter förb-nnat gnällig.

Under tiden får man väl sätta ut alltför små badbaljor till barnen. Det får till och med mig att dra på munnen.

Jag hade gjort en företagspresentation

som en rolig grej, en förberedelse för hemsidan som jag förhoppningsvis ska göra efter mammaledigheten, eller rent informellt för den som vill veta, kund som säljare, anställdas anhöriga - vad vet jag.

En vacker dag förra veckan tog jag fina bilder från olika platser.

Pappa var dock inte nöjd.

Förrän jag tog den här bilden.