Alla tiders partytjej

Vi har haft Me&I-party här i kväll igen... Hilda ställer upp och provar ALLT! Snabbt som ögat är hon allas mannekäng. Sitter något riktigt fint och faller föräldrarna i smaken så får hon det. Förmodligen går hon in i rollen som provdocka med den vetskapen.

Einar drog sig ur rätt snabbt. Han tyckte att hans pyjamas dög bra.

Dagisallvaret

-Vad ska jag skriva om dagis då? Karin ville höra om dagis i gårdagens kommentar.
-Du behöver väl inte följa allt som hon önskar. Peter muttrar bredvid mig i soffan.

Nä, det finns väl ingen som kan få honom att muttra på det viset som när vi (Karin och jag) pratar i telefon och hamnar i någon sorts ironi mot män, och kanske främst den man har närmast. Känn dig träffad, Peter. Jag gör allt för dig, Karin. Här kommer dagisredogörelsen:

Igår kände jag att jag ville gråta när jag lämnade båda småkottarna och de sprang från bilen till grinden, fortsatte springa från grinden till ingången, tog av sig ytterkläder, skor, på mockasiner och sprang iväg till fönstret hand i hand för att vinka. Jag fick en klump i halsen av stolthet och kanske för det där med den färdiga epoken som jag svamlade om igår. Jag hade ju varit inställd på att vara lite ledsen.

Idag, däremot, var det inte lika muntert. Jag bar Einar, drog av honom tröja och skor och försökte få honom att sätta sig så jag kunde få på mockasinerna. Det sista jag hörde var hans gråt och jag såg för mitt inre den lilla ledsna munnen med mungiporna ner och hörde Hilda fråga:
-Varför är han ledsen?

Som om hon inte visste... När jag ringde fem minuter senare var allt över - såklart.

Hemma börjar vi ordna med kläder och skor så att vi får samma fina struktur som på dagis. Häromdagen dekorerade jag locken till barnens klädlådor. De fick välja bild och bokmärken och var mycket nöjda, läs saliga, över resultatet. Bebisen på Einars lock var han synnerligen nöjd med, men att det var han själv kunde han inte riktigt köpa.

Imorgon har han lovat att vara ledsen igen när jag lämnar. Jag klarar det.

Kattepoken är här

Tänk dig en skön kväll i soffan. Teet är rykande varmt och rubrikerna på nyheterna rullar förbi. Kanske läser vi tidningen eller småpratar. Den lille katten ligger och spinner i knät och du känner dig så där rofylld i kroppen. Fötterna vilar på pallen, barnen sover och den varma drycken lagom smakrik, perfekt.

Det är då katten fiser. En smygare som inte hörs, inte märks på något annat sätt än att den sprider en sån otäck odör att alla bara måste bort från platsen, soffan, vardagsrummet.

Så har vi det.

När inte lille katten flyger runt som en svart vante i alla hörn av huset på en gång, som nu. Eller när han på rygg skjuter iväg, ligger under Sune och boxar på hans mage - kom an då, lek med mig då! I det ögonblicket tycker Sune att han är det tråkigaste som någonsin har hänt honom.

Idag gjorde barnen sin första hela dag på dagis. Och jag bloggar om kattliv. En epok är slut, barnen är tillräckligt stora, vi jobbar bägge två... nä jag kan nog inte ta in det. Kanske kan jag berätta i morgon? Fast då får jag bettskenan och det är väl också slutet på en epok och... i ögonvrån slår katten volter med en plastfisk.

Så har vi det.

Peter ringer sin bror och konstaterar att det är upptaget hela tiden. Tills han inser att det är vårt nummer han slår, med riktnummer. Katten brottas med bredbandsstickan.

Så har vi det.

En SÅDAN dag

Egentligen väldigt märkligt. Igår så full av energi att jag rev ut varenda krukväxt i regnskuren, dammsög bort sommarens alla döda flugor och vissna löv, putsade fönster och bänkar, vitrinskåp och byråer, la på nya dukar och önskade att jag hunnit ännu mer innan vi korkade upp fördrinken.

Idag så tom på energi att jag tänker på de där döda flugorna som om de vore min personlighet för att sedan bara luta mig tillbaka och sjunka riktigt långt ner i soffan.

Och däremellan? En kräftskiva och en alltför kort natt.

Grannarnas skiva ägde rum där utsikten är så hänförande att man ser alltför klart varför vi fastnade för just vår tomt, med ett snällt konstaterande att vi inte har DEN utsikten. Bara DEN backen. På nyårsaftnarna går vi uppåt berget och njuter av raketerna över nejden. Och igår, när vi var inbjudna högst upp i backen, var vi betagna. Vi svävade på altanen högt däruppe. Kan någon ge mig tillbaka den känslan idag?

Till och med Hilda säger trött bredvid mig:
-Tänk igår, var ALLA så pigga!

Dagens roligheter

Jag älskar den här bloggen, och förstås dagens inlägg i synnerhet...

En sak till piggar upp idag. Peter har kommit med som en av tolv finalister i fototävlingen i vår kommun. Kan du rösta eller känner någon som kan det, är det förstås tacksamt eftersom första pris är en väldigt fin kamera. Men egentligen tror jag att han vinner i alla fall, även om ingen kompisröstar. För att bilden föreställer min son, och för att det är en grym bild som utmärker sig under temat "Ett möte". Mötet råkar nämligen vara med sömnen och köksbordet på samma gång.

Heja heja!

Friidrott för katten eller små tankar om kvällen

När jag kommer hem från stan, asfalten och medelhavshettan har båda barnen lagt sig. Jag stannar till en stund mitt i ingången och beundrar stenläggningen som Peter har lagt sista handen vid, tar av skorna och går uppför trappan för att beskåda små trötta anletsdrag. Hildas hand är varm när jag håller i den en stund. Einar ligger tätt, tätt intill Pippi Långstrump.

På tv försöker Blanca Vlasic slå världsrekord efter att ha fått guldet säkrat. Jag kommer att tänka på den där gången när vi såg Emma Gren och Jannick ute på Amundön, hur jag försökte kika efter dem när hon rådjurslikt skuttade ut bland klipporna och försvann ner i någon skreva utom synhåll.

Peter och lille katten tittar på friidrotten. Synd att Einar missar höjdhoppet. Han hade garanterat kunnat visa Blanca ett och annat.

Den lille katten har varit hos veterinären idag. Sune skulle följt med men en grävmaskin har bott på vägen utanför och jämnat till rännilarna sen den där hagelstormen för en vecka sen. Sune vågade sig aldrig fram.

-Men du var mig en kaxig typ, hade veterinären sagt till lillen.

I stan träffar jag en gammal vän sen tiden när lönen kom från Lisebergs aktiebolag. Vi har mycket att prata om, det är alldeles för längesen sist och jag känner mig upprymd.

Snart är första arbetsveckan till ända. Humöret som pendlat upp och ner på jobbet har lagt sig och nu är kroppen märkligt lugn. I morgon får jag se Einar gymnastisera igen och höra Hilda berätta om dagen som varit. I morgon ska lille katten springa fort, fort efter bollar och papperstussar och brumma i någons knä i soffan. I morgon har Sune ingen grävmaskin att värja sig från. Inget veterinärbesök heller. I morgon kan Peter sätta sig på den alldeles färdiga uteplatsen när han lämnat barnen på dagis. I morgon är det fredag. Jag längtar till i morgon.

Den lille friidrottaren fortsätter

Som jag skrev häromdagen är Einar fascinerad av friidrotten på tv. Idag övade han starter.

-Så här gör dom! Så HÄR!

Ful i käften?

Näe... i alla fall inte idag.

Till vår privaaaaattandläkare på avenyyyyyn går vi nämligen i par. Vi brukar få ett trevligt vykort någon gång i juli med en blommig hälsning om att vi är välkomna i augusti, tiderna efter varann, ungefär när jobbet har börjat.

Peter tycker att det är onödigt att gå så ofta som en gång om året. Jag våndas halva dagen innan hela märgen isar av tandstensputsningen.

Till och med efteråt grämer vi oss litegrann. Av dubbelnotan. Det är varken delat nöje eller dubbelt nöje eftersom det inte är något nöje alls, denna lilla... angelägenhet.

På tisdag får jag min bettskena, jag med. Och när jag skriver att vi kommer att ligga där på tisdag kväll, med varsin ljudbok i varsin mobiltelefon, med hörsnäckor och sladdar som trasslar sig, varsin bettskena i munnen eftersom vi ändå inte kan tala med varann när vi lyssnar, två halvgalna katter och en av oss möjligen på spikmattan så funderar jag över om jag inte börjar bli alltför personlig.

Friidrott hemmavid

Vi sitter och tittar på friidottssändningarna från Berlin när Einar reser sig upp ur soffan och börjar springa varv efter varv efter varv runt köket, vardagsrummet och hallen. 800-meterssemifinalen eller vad det nu är har just gått. Pojken springer och springer.

-Så här gör dom!!! Så här!
Han tittar lyckligt på oss och pustar en stund.

Strax är det dags för stavhopp. Han tänjer mot soffan, upp med hela benet långt bakåt och så igen:

-Så här gör dom! Så här!

Kanske finns det en framtid inom friidrotten?

En sista föreställning

Vi såg sommarens sista föreställning idag. Det är med ett sant vemod jag går in i den nya epoken "höstterminens start". Innerligt hoppas jag att det är den sista starten, kanske den sista terminen och att jag är på väg in i något nytt.

Ridån går upp.
-Hjärtligt välkomna, damer och herrar! är inledningsfrasen.
Sedan följer härliga minuter av dans, munspel och diverse konster. Vi applåderar friskt och när jag fotar istället för att applådera ser huvudrollsinnehavarna det direkt.
-Applådera mamma!
Jag slänger ner kameran i knät och höjer mina händer, klappar ihop dem och får stolta leenden till svar.

När ridån går ner ser jag mig själv i personalrummet, får en gigantisk blombukett och en present som hela personalen samlat ihop till, ger rektorn en sista kram och går ut med lätta steg. Jag vinkar ett glatt hejdå till eleverna och lämnar skolans värld innan det är för sent för alla och envar.

Sen går jag vidare till nästa scen, börjar repetera, regissera något nytt och större. Min dröm ser ut så denna sista kväll av ett evighetslångt sommarlov som nästan inte kunde ta slut.

I bakgrunden hörs ett munspel och rassel från cerist glitter i kombination med:
-Applådera mamma!

Ja jäklar vad jag ska applådera när jag tagit mitt beslut och entrar min nya scen. I min dröm.

Dukade bord

Dukade bord har skapat stämning under det senaste dygnet. En årlig kräftskiva som vi aldrig lyckats tajma tidigare fick Peter att fälla följande kommentar i morse:
-Vi borde väl lyssna mer på musik så man kan bli bättre på såna tävlingar!
När stämningen var på topp, kräftorna slut och barnen sov (i alla fall våra) drog nämligen frågesport och en ovanligt rolig form av musikgissning igång. En person i ett av lagen fick se namnet på en artist eller en musikgrupp och skulle komma på en låt som gjorde att de andra i laget kunde räkna ut vilken artist det var fråga om. Får man till exempel Björn Skifs är det bara att börja vråla "Hooga chaka" eller "Michelangelo". Värre är det när man får en världsartist som Cher och som jag fick, och inte kommer på en enda sång, utan tvingas passa. Det är både enklare och svårare än man tror, och väldigt roligt.

I morse invigde vi den nya uteplatsen och vart jag än ställde bord och stolar vickade det inte någonstans. Ibland - fast kanske alltmer sällan - blir jag nästan irriterad över Peters noggrannhet, men vid detta högtidliga tillfälle imponerade han med sin perfekta stenavvägning. Och ett tag var det lä i skydd av huset.

Gissa dagens projekt

Plattläggningen på nya uteplatsen var klar på ett sätt - ja färdigpusslad kan man väl säga, men inte på flera andra. Nu har Peter jämnat till så att alla plattor ligger jämnt men har ändå en del kvar eftersom vi nu har hämtat sten som vi fyller upp med mot buskkanten.

Stenplockningen var kanske en av de roligaste aktiviteter barnen gjort och de ville absolut inte åka därifrån. Tänk bara, alla gör deras favoritsysselsättning: samlar fina stenar.

Jag kommer alltid att tänka på den där dagen när vi hämtade stenar, med Einar kanske fem dagar över tiden i magen, hur jag slet och släpade och lyfte och när inte det verkade hjälpa städade ur garaget för att jag var så trött på att vänta. Det gick ytterligare en vecka innan han kom. Idag sprang han runt och skrålade olika sånger ur hjärnarkivet och bar duktigt en liten hink själv. Tiderna förändras. Stenhögarna här hemma växer.

Kärlek som växer

I början ville hon ge honom korgen.

Men numer gör de det mesta tillsammans. Värre soffpotatisar får man leta efter.

-Varför växer kattungen, mamma? Jag vill ha honom liten länge, länge!

Jag vill säga att det är roligt när han blir stor, men i själva verket kanske han är som allra mysigast och goast nu. Måtte det inte vara samma sak med barnen.

Jaha. Så fick man sig en funderare igen, precis som vanligt med varförbarnens frågeställningar. Det här kan jag tänka på länge, länge.

En naturlig spikmatta

Rännilar större än bäckar förgrenar sig nerför backen utanför. Det dånar och smattrar om vartannat. Blixten blinkar till, gång på gång följt av ett sjuhelsickes brak, och ett till och ett till. 20 mm regn på en halvtimme, drivor av hagel och en stilla undran över hur det kan vara möjligt ens av högre makter.

Peter undrar också om inte de där hagelkulorna känns ungefär som spikmattan och föreslår retsamt att jag kanske skulle gå ut och prova.

Hmmm... skulle antagligen vara exakt den där lite stickande kylan i början. Men sedan då? Den behagliga värmen som brukar infinna sig? Och täcket man kan dra över sig? No no no.

Och så var det det här med kattungen

som kanske kan behöva få en förklaring.

För en vecka sedan lämnade vi Sjötorp för att fortsätta upp till min gamla kursare utanför Skänninge. Vi hade med kattburen för vi skulle köpa den lilla gråvita blivande Embla till min kompis och leverera den på fredagen. Helt klart var att vi bestämt oss för att det fick räcka med Sune för vår del.

Men fördelarna visade sig många:

-när vi ändå hade med buren kunde vi ju lika gärna...

-den lille brune var så lik en nallebjörn och dessutom den sötaste man kunde tänka sig...

-Sune kanske möjligen var lite ensam

-det var väl ingen skillnad på att ha två katter egentligen

-det var roligt att ha Sunes kusin tillika brorsan till den gråvita och anordna diverse släktkalas

hm?

Helt enkelt; det var kanske lite dumt och lite onödigt och lite extra besvär och vi föll för frestelsen och så vidare men om du undrar:

VI ÅNGRAR INGENTING!

För Morris/Zorro/Rasmus/Lillnallen är helt underbar. Till och med Sune kan skriva under på det. Om han bara kunde skriva.

Ett sammanträffande med fortsättning

Det är ett sammanträffande att den här dagen är lite speciell. Ett år sedan mitt första blogginlägg, ett slags milstolpe och absolut en början på något nytt som jag etiketterade med. Då handlade inläggen om en längtan efter att skriva och att lämna spår, bilderna var små och ambitionerna stora. Efter ett år kan jag konstatera att bloggandet bara blir allt roligare och har gett mig mer än jag någonsin kunde tro.

Och så sammanträffandet; början på något nytt har det också varit för den nu store lille Einar som gjort sin första dag på dagis. Han började dagen med sin längsta sovmorgon i hela sitt liv, åtminstone här hemma, klädde på sig kläderna själv med ett gapskratt, gick således med byxorna bak och fram i ösregnet och nickade blygt i kapprummet att ja, nu skulle han börja, och ja, det skulle bli roligt. En flicka på avdelningen hade fyllt år och förgyllde debuten med ett glasskalas som säkert fick store lille killen att känna sig extra välkommen. Ja, mycket riktigt, Einar nickade efteråt att det skulle bli roligt att komma tillbaka imorgon igen. Tror jag det!

Nu kör vi, mot fortsättningen!

When you call my name

it's like a little PRAYER
down on my knees
I wanna take U there


Det var den absoluta höjdpunkten igår. Att vara en del av en helhet, en hoppande och applåderande och vrålande människa högt uppe på läktaren bland 59 000 andra hoppande, applåderande och vrålande människor som fyllde Ullevi. Att vara så nära världsstjärnan, ha Göteborg och hela världen framför sina fötter, kunna sträcka ut handen och skära i tonerna och sommarluften... Aaaaaahhhh!!

Faktum är att jag trodde nästan inte att jag skulle tycka att kvällen var värd över 2000 spänn. Men det var den. För Like a prayer. Och för poliseskorten mellan Bryggeriet och Ullevi i ösregnet.

Tack alla inblandade. Madonna included.

Uppladdningen har börjat

Nu är det bara några saker som återstår:

-köra barnen till mormor och morfar som ska barnvakta och få teckningleverans

-hämta sand på samma gång till tidigare omskrivna plattläggning

-lyssna in oss lite

-piffa upp sig

-komma i stämning

Tillökning

Det var ingen i familjen som kunde motstå den här lille nallen.

Namnförslag någon?

Namn som kommit på tapeten hittills är:

Nalle

Bamse

Rory en racerbil

Björnbusen

Zoega

Mitt bästa semestertips 8

Åk på marknad och låt barnen köpa varsin ballong. Fördelen är att de syns överallt och att din röst ekar så bra mot ballongen när du kör vagnen och den åker in i ansiktet på dig hela tiden.

Köp en mineralvatten och försök att njuta lite grann i folkvimlet och den 30-gradiga hettan.

Till Sune

Här kommer en hälsning från din käre gamle bror Puppen.
-Heter han Tuppen, undrar Hilda.

Och jag kan bara konstatera att jag är grymt sugen på den lilla brunsvarta kattungen. Hur hade det varit med en liten kompis tycker du?

Livet på landet

är nästan för bra för att vara sant. Eller vad sägs om 6 kattungar och ponnyn Frippe som inte ens mamma Marie behöver vara rädd för.

Att Eva dessutom tog med oss på kvällspromenad med Frippe och vagnen var antagligen något av det roligaste vi varit med om.

Snart ska vi åka till marknaden och köpa ballonger. Pappa har varit i grannbyn och tagit ut pengar, för de sista gick åt till glassen i Sjötorp.

Först ska vi bara fråga om vi får gå in i hagen till hästarna igen. Pappa får följa med för mamma bloggar, och så verkar hon inte riktigt tycka om att komma för nära de snälla hästarna.

Hälsningar barnen på landet

På väg igen

Det där med gruppbilder är faktiskt lite av en plåga. Men är det någon annan som arrangerar så är man ju inte den som är den... Och vi passade på att videofilma hela spektaklet dessutom. Sedan drog vi.

Nu är vi på väg mot nya mål. Solen skiner över Vätterns skärgård och vi ska besöka Sveriges största och äldsta marknad, men inte förrän imorgon. Idag är det barnens kväll bland kattungar och ridvänliga ponnyhästar hos min gamla kursare, tillika Sunes "urmoder".

Det gick inte alls dåligt

när båtarna skulle genom slussen i kanalen. Allt avlöpte helt enligt planen för slussvaktaren, för besättningen på den engelska båten och för besättningen på den danska båten. Vädret var skapligt.

Men varför ser vi då ut så här?

En liten myra

Einar är mest förundrad över myrorna.

-Titta! Massa myror! Den kryper på min hand.

Han är riktigt nöjd, djurvän som han är. Dessutom vet han ju hur det är att vara liten.

När något brister

En sådan underbart stilla morgon i sommarhuset, med Vänern som ligger blank invid tomten och bara fågelkvitter som ljuder genom trädens sus.

Vi avnjuter en frukost, en del av oss tar ett morgondopp, men sedan...

...någon börjar tala om göromål, måla, tippa och skruva, hjälpas åt, hålla undan barnen...

men allt verkar bara rasa samman - nästan hela världen?

Eller bara en rutten flaggstång?

Kan någon bära in mig?

Nä tyvärr, Sune! Nu drar vi nämligen på semester igen. Kan du se över't här hemma?

Ett år, en betraktelse

Förra året när vi varit söderöver i Sverige stannade vi till i Varberg på vägen hem. Därför kändes det som lite av en tradition när vi gjorde samma sak igår. Ett år går så fort. Men ändå... det var där Einar började gå på riktigt, flera hundra meter som han aldrig gjort förut. Solljuset var gyllene mot de rödbruna klipporna och vi turades om att skydda pojkens liv mot farorna som tycktes framträda på ett nytt sätt.

I år var det gråare, men kanske ännu trevligare. Barnen samlade pinnar ena stunden och stenar eller blommor den andra. Obehindrade, redo att upptäcka ett nytt utflyktsmål som de glömt sedan sist.

Einar 20080731

Einar 20090801

Gungorna är desamma, ett halvt liv senare för den ene och en tredjedels liv senare för den andra.

Hilda 20080731

Hilda 20090801

Ett minne kort

Ingen kan säga att det inte varit sommarväder idag, åtminstone inte när man ser den här bilden.

Dessvärre spelade det nya minneskortet till videokameran ut sin roll någonstans just där och då. Om man ska se det från den ljusa sidan var det ju bra att vi inte hunnit filma mer än knappt ett dygn. Men den mörka sidan är att vi inte kan återuppleva just det dygnet med alla tokigheter och roligheter som blev inspelade; oxfilén Robert grillade, barnen som lekte "Kalle gömma", Einar som skrålade olika sånger på väg ner till stranden, Sixten i sin cykelstol på väg ner till samma strand och ett par galningar som badade i de höga vågorna.

-Det händer nästan aldrig med ett minneskort, sa expediten på Onoff.

Ändå är det andra gången det händer oss, fast Peter får påminna mig för jag har glömt den första.

Snart är det här också glömt. Det är ju därför man videofilmar, för att hjälpa minnet. Och minneskort, det hörs väl på namnet vad det är till för. Eller?

Nu undrar jag, om man både har ett halvkasst minne och lite otur med minneskorten, vad ska man då göra? Och om ens man har samma dilemma?

-Då minns man ju inte ens vad man glömt, säger Peter sorgset.