bräkte på mig i solnedgången vid 16-tiden idag, när jag gick ur bilen för att fota dem.
Måste erkänna att viss rädsla kommer krypande i såna ögonblick. Jag försäkrar mig om staketets hållfasthet, att det inte finns några hål och så vidare.
De nöjde sig med att bäa. Ville inte komma ut. Hade de verkligen velat hade de nog kunnat. Men det är väl klart att de trivdes med den utsikten. För att inte tala om sällskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar