En liten myra

Einar är mest förundrad över myrorna.

-Titta! Massa myror! Den kryper på min hand.

Han är riktigt nöjd, djurvän som han är. Dessutom vet han ju hur det är att vara liten.

När något brister

En sådan underbart stilla morgon i sommarhuset, med Vänern som ligger blank invid tomten och bara fågelkvitter som ljuder genom trädens sus.

Vi avnjuter en frukost, en del av oss tar ett morgondopp, men sedan...

...någon börjar tala om göromål, måla, tippa och skruva, hjälpas åt, hålla undan barnen...

men allt verkar bara rasa samman - nästan hela världen?

Eller bara en rutten flaggstång?

Kan någon bära in mig?

Nä tyvärr, Sune! Nu drar vi nämligen på semester igen. Kan du se över't här hemma?

Ett år, en betraktelse

Förra året när vi varit söderöver i Sverige stannade vi till i Varberg på vägen hem. Därför kändes det som lite av en tradition när vi gjorde samma sak igår. Ett år går så fort. Men ändå... det var där Einar började gå på riktigt, flera hundra meter som han aldrig gjort förut. Solljuset var gyllene mot de rödbruna klipporna och vi turades om att skydda pojkens liv mot farorna som tycktes framträda på ett nytt sätt.

I år var det gråare, men kanske ännu trevligare. Barnen samlade pinnar ena stunden och stenar eller blommor den andra. Obehindrade, redo att upptäcka ett nytt utflyktsmål som de glömt sedan sist.

Einar 20080731

Einar 20090801

Gungorna är desamma, ett halvt liv senare för den ene och en tredjedels liv senare för den andra.

Hilda 20080731

Hilda 20090801

Ett minne kort

Ingen kan säga att det inte varit sommarväder idag, åtminstone inte när man ser den här bilden.

Dessvärre spelade det nya minneskortet till videokameran ut sin roll någonstans just där och då. Om man ska se det från den ljusa sidan var det ju bra att vi inte hunnit filma mer än knappt ett dygn. Men den mörka sidan är att vi inte kan återuppleva just det dygnet med alla tokigheter och roligheter som blev inspelade; oxfilén Robert grillade, barnen som lekte "Kalle gömma", Einar som skrålade olika sånger på väg ner till stranden, Sixten i sin cykelstol på väg ner till samma strand och ett par galningar som badade i de höga vågorna.

-Det händer nästan aldrig med ett minneskort, sa expediten på Onoff.

Ändå är det andra gången det händer oss, fast Peter får påminna mig för jag har glömt den första.

Snart är det här också glömt. Det är ju därför man videofilmar, för att hjälpa minnet. Och minneskort, det hörs väl på namnet vad det är till för. Eller?

Nu undrar jag, om man både har ett halvkasst minne och lite otur med minneskorten, vad ska man då göra? Och om ens man har samma dilemma?

-Då minns man ju inte ens vad man glömt, säger Peter sorgset.

Eller kanske ändå

Fast lite försoffad är man kanske. För just nu vill jag bara ligga på den nya spikmattan, lyssna på den här boken, dricka Mojito och möjligen skåla lite med omvärlden genom fönstret.

Trevlig fredagkväll!
Kanske borde det här inlägget varit ett semestertips, men du verkar förstå läget, så formulera gärna om det för dig själv.

Försoffade? Nä, inte alls!

Nä, vi har tvärtom gjort stora affärer idag (också)!

En katt är förmedlad från en vän till en annan, en liten gråvit skönhet. Så mycket har vi lagt oss i, att vi till och med kommer att ge oss på leveransen nästa vecka.

Dessutom har vi köpt en ny videokamera - det är tur att vi billigsemestrar i år.

Dagens lista

Dagens besök på Gekås leder till följande lista:

-bästa köp: spikmatta för 399:-
-onödigaste köp: snapshink i zink för 19:-
-snabbaste köp: torrfodret till Sune mitt i packningen i morse
-olycka: Annas skadade jeansknä som föranleder nya köp i morgon
-bortglömda köp: serveringsset för 69:- som finns på kvittot men inte i påsarna
-hjälte: Anna som med foglossning körde upp sin x antal kg tunga kundvagn för branta backen till parkeringen
-flamsigaste: juiceavsmakningen på ICA maxi efteråt, när jag törstigt svepte i mig fyra muggar med olika smaker som om jag var 11 år

-smaksensation: (nä, inte juicen) utan hemgrillad quarter pounder-burgare alternativt hemkokt och välkyld rabarber-vaniljsaft
-fördjupning: Peters lusläsning av boken "Sylt och marmelad"
-längsta: kvittot på 80 poster
-mest åtsmitande: Peters nya jeans för 129:-
-mest använda nya ord: "rumpsöm" i kalsongdiskussionerna

Peters huvudbry

Stenläggningen har gått framåt.

- Skriv inte klockslagen, det ser ut att gå så himla långsamt då! Peter vädjar när jag visar honom korten.

Ha! Jag gör som jag vill på bloggen när du lägger plattor, älskling. Och det är svårt! Att pussla plattor, alltså. Inte att blogga om det.

Klockan 16

Lite hjälp och sällskap av nyfikna barn

Klockan 20

Han har inte jobbat oavbrutet sedan 16. Däremellan är det matlagning, nattning och andra sysslor en föräldrafar har på sina axlar.

Klockan 22

Så gott som klart

Ytterligare ett kärt återseende

Mamma och pappa, eller mormor och morfar om man så vill, anlände från sin treveckorssemester i staterna idag.

Vi avnjöt sill och färskpotatis för att få den rätta svenska känslan och sedan förvandlade vi Hilda till en rockstjärna.

Tösen som frågat sin bror om han ville leka "Kalle gömma" på morgonen blev ett minne blott. Tina, Madonna och Britney (en sån fin trio jag kom på) - släng er i väggen!

Ett kärt återseende

Det känns som om vi gör lite av en sverigeturné den här veckan. Idag hade vi en mysig eftermiddag i Arntrakter hos en gymnasie- och bloggvän. Förutom kära återseenden, god mat och lokal glass var det strålande sol och jag blev en minneskortläsare rikare.

Nu ska vi hem och se hur det går med plattläggningen.

Godkänd av huskatten?

-Vad tycker du om våra nya rosor, Sune? De ska väl bli bra här?

De luktar i alla fall underbart. Det känns nästan som om plattläggningen gått framåt trots att vi varit på resande fot idag, men det är väl ändå inte möjligt...? Skulle grannen...?

För Peter sitter inne nu och tittar på sporten, repris efter repris på världsrekordet i simning och regnet det strilar ner och mörkret faller... och...

-Sune! Ska du ut nu igen? Inte behöver du väl... men du får gärna!

Spenderbyxorna är på

- Något ska man väl unna sig, särskilt när vi är hemma nästan hela semestern, säger Peter vid ratten.

Regnet piskar utanför och vindrutetorkarna går på högsta hastighet. Jag har just kopplat in den nya laddaren som konverterar om från 12 till 19 volt så att jag kan ladda datorn under bilfärden. Det var en av teknikprylarna vi inhandlade på Elgiganten några sekunder innan stängning. Nöjd instämmer jag till fullo i min mans uttalande, alla som känner mig vet att shopping gör mig lycklig.

Faktiskt är den gröna kassen med blå text och dess innehåll inte dagens enda inköp, idag när vi besökt goda vänner i Uddevalla. Nejdå, på vägen upp stannade vi och köpte ett gäng rotäkta klängrosor till nya spaljéuteplatsen.
- De är som vi, sa rosodlaren Stig, får de bara stöd klarar de vad som helst.

En av alla hans fantastiska rosor klängde karskt upp i en ek.
- Ni kanske får bygga lite högre, tillade han.

Kanske bygger vi lite högre. Kanske handlar vi lite mer. Kanske hänger allt ihop där någonstans. Vi stöttar varandra, alla vi människor, vi unnar oss någonting på semestern, vi tar på oss spenderbyxorna, vi strävar uppåt som klängrosor om man så vill, eller som de välfärdsmänniskor vi är mitt i utvecklingen där alla förhoppningsvis bara får det allt bättre.

Det har slutat regna och datorn är fulladdad. Nu är vi snart hemma och planterar.

Det blir inte bättre än så här

Med risk för att låta klichéartad undrar jag om livet någon gång varit bättre än vad det är just nu. Det beror på flera saker:

- Barnen leker fantastiskt bra med varandra, i timtal, och självständigt dessutom - jag menar utan att behöva få bekräftelse från oss hela tiden. När de behöver oss känns det roligt att ta hand om dem, för att det var ett tag sedan sist.

- Vädret är bara halvbra, vilket medför att man kan pyssla med saker hela tiden. Att göra saker med händerna, skapa, har blivit något av det bästa jag vet. Kanske inkluderar jag inte tvättandet i det, men vad sjutton - det blåser en del och torkar snabbt.

- Peter syltar och saftar, hämtar gödsel och lägger plattor i takt med att förråden fylls och tomten och växtligheten blir allt finare. Precis som han drömt om att göra, och som jag drömt om att få det.

Haken är att underbart inte är evigt. Men än är det tre semesterveckor kvar.

Radiounderhållning och annat

Just nu lyssnar jag på Morgan Alling, som sommarpratar så att man har nära till gråten ibland - lyssna på det om du får tillfälle på sveriges radios hemsida - och syr sängöverkast så att Einar kan få en stor, fin säng någon gång.

Barnen? Ja, de har varit på Liseberg idag. Så här såg det ut:

Lugnt hemmagung

Barnen gungar som galningar här hemma. Tur är väl det för vi har av olika anledningar utvecklats till ett par hemkära typer som tycker att det är härligt att bara vara hemma, greja lite och ta det mest lugnt.

Peter arbetar med spaljén vid den nya uteplatsen och jag försöker lite smått med ett skrivprojekt som inte riktigt vill ta form. När vi sitter på altanen nämner jag förstås gång på gång allt jag skulle kunna göra i trädgården om det inte hade varit för tangentbordsknappandet, regnmolnen eller någon annat jag försöker komma på. Det hör liksom till hemmalunken.

Regnar det får man nämligen vara inne. Då kan man alltid hänga i gungstolen, vare sig det gäller att hitta ett passande ord eller ett skönt gung.

Mitt bästa semestertips 7

Låt barnen servera fikat!

Att de sedan inte har något vidare bordsskick är egentligen inget att ta tag i under själva semestern. Trösta dig med att det förmodligen stimulerar initiativförmågan och snillrikheten, vilka kommer att bli till stora fördelar när det kommer till en framtida karriär.

Bekymra dig inte heller över deras karriär eftersom de åtminstone kan servera bullar. Njut av tillvaron!

Förlorad i mitt ha-begär

Det är svårt att säga vad som gav mig mest ha-begär när vi både hade en kattunge och en spikmatta på besök idag. Tydligen är det just de tomrum vår familj består av just nu. Möjligtvis behöver vi också en MP3-spelare och en videokamera, men sen så... är vårt liv precis vad vi drömt om.

Var var jag? Vid lejonprinsen Azlans möte med lejonkungen Sune?

Vid de glödande ögonen, även på mjukistuppen?

Eller vid kärleken mellan en matte och en kattunge?

Ja och nej och jag vet inte. Jag ÄR förlorad!

Och så den där spikmattan som faktiskt fick fart på fläsket, lindrade en sedan länge värkande muskel i höger axel och tog med mig ut på en löprunda där energin var beständig från första till sista steg. Som jag sa till Peter:

-Det KAN ju inte ha berott på något annat än spikmattan, att det kändes så lätt? Jag hade inte ätit bra och det var hur längesen som helst sen jag var ute.

Jag ÄR förlorad! I en kattunge och i en spikmatta. Du tunga värld...

Varning för försoffning

Så här härligt hade vi det för bara drygt två veckor sen, fast det känns väldigt avlägset. Nu när Peter är ledig och Einar har slängt blöjan för gott, önskar vi oss bara lite sol också. Är det för mycket begärt?

Vi blir försoffade av det här blås- och regnvädret. Vänliga hälsningar familjen Couch

Ta bort kameran!

Det är inte så att Hilda och Einar skäms över sina kusiners bordsskick. De är inte bländade av solen eller leker tittut.

De vill helt enkelt inte vara med på bild längre. Hur ska det nu gå för den här bloggen?

En given favorit

-Mamma, ska du inte fråga vad som var roligast idag? undrade Hilda när jag la henne.
-Jo, det kanske jag ska. Vad var roligast idag?
-Vad tyckte DU var roligast idag?
-Jag? Jag tyckte att det var roligast när jag kom hem med kläder till er och såg hur bra de passade!

Vi mammor spenderade dagen utan barn och karlar, till allas entusiasm. Pippikläderna som var ett par av fynden skulle bli en given favorit, det var jag övertygad om. Men Hilda hade Robert på hjärnan.
-Jaha. Robert tyckte nog att det roligaste var att bygga med lego!

Det var visst Robert som var en given favorit. Han byggde till och med en gungställning här hemma.