Lussekattsbak i karantän

I den så kallade karantänen passar vi på att baka lussekatter, alltmedan det snöar ymnigt utanför.

Fast det är en hop trötta och småsjuka barn som rullar och knådar och kavlar och hänger på armen. Pepparkaksmåtten åker fram för Hilda tycker inte om att misslyckas med rullningen. Pärlsockret åker också fram för att piffa upp lussegrisarna och bockarna och gummorna lite extra.

Riktigt gott blir det med en påse saffran till drygt 7 dl degvätska. Riktigt skönt är det att tända en brasa efteråt och sitta inne när snön bara vräker ner. Lite orolig är jag att Peter ska ha svårt att ta sig hem. Men mest av allt har vi nog en julmyskänsla på gång här i karantänen.

Bra att göra med smitta i huset

- montera skjutdörrsgarderoben färdig medan barnen målar teckningar

- fundera över förändringar i möblemanget medan barnen målar teckningar

- smygrensa ut gamla teckningar medan barnen målar nya... ja.

- kolla skidstafetten

- hugga ved

- handla medan smittkällan lämnar returpapper

- laga ovanligt smarrig söndagsmiddag

- ta en kvällspromenad och prata av sig lite

Det känns riktigt uthärdligt och till och med trevligt. Min största oro är faktiskt att pojkens tio prickar skulle vara något annat än vattkoppor. Mest för att det hade varit så skönt att ha det gjort och för att det känns så osmidigt att befinna sig i ett slags isoleringstillstånd.

Om någon vecka vet vi. När de andra små familjemedlemmarna blir småprickiga. Eller vad de nu blir.

Allas favoritkusin

hade tio-årskalas idag.

Och eftersom Einar med ganska stor sannolikhet har vattkoppor fick vi komma en stund efteråt så att alla som inte ville riskera smittan kunde ta sig därifrån. Det var toppen på alla sätt att vara omgiven av personer som kunde bära Tage eller hjälpa barnen för att de själva redan ätit. Det samt en välbehövlig sovmorgon i morse har gett livet en helt annan status än igår.

Och födelsedagsbarnet?

Jo, födelsedagsbarnet är nu så stort att han:

tar emot sina gäster på ett mycket kompetent sätt

bär upp pappas slips snyggt till sin Marks&Spencerskjorta

skrockar högt på rätt ställen i "Snuten i Hollywood"

spelar "Håll om mig" på piano på ett ytterst medryckande sätt

zzzzzzzzzzzzzz...

Får jag inte sova mer än två timmar i sträck i natt så blir jag galen. Fyra nätter med fem timmars upphackad sömn per natt går bara inte.

Hilda skriker i sömnen. Tage hostar, snörvlar och vill äta för att lindra halsen. Einar och hans koppor är obehagliga i hela kroppen såvida han inte är hungrig eller nödig. Katterna kommer in när Peter går till jobbet och jamar hungrigt klockan 6 när alla till slut somnat gott.

Med vänliga hälsningar och en sömnlös klagan

Hemmautflykt

Einar, Tage och jag knör in oss i kojan när Hilda är på kyrkans barntimmar. Där äter vi matsäck bestående av smörgåsar, vindruvor, äpple och vatten/kaffe.

Det är trångt och man sitter illa. Håret blir elektriskt av filtarna vi har till tak. Tage bajsar så det luktar i hela kojan. Men vad gör man inte för att göra en liten sjukling gladare?

- Nu orkar jag inte mer mamma, säger han efter en dryg halvtimme. Nu får du byta blöja och sen vill jag sitta lite bekvämare.

Hm. Just det.

Namnlös

Hilda hade leksaksdag på dagis igår. Alla barnen tog med sig varsin leksak och satt i ring och berättade vad det var och något om den som man kunde komma på, som vart den kommer ifrån.

Det var solklart att Viktor-dockan skulle med. Sedan i somras har Viktor varit den käraste leksaken, ungefär sedan lille lillebror kom.

Men i ringen blev det tydligen för pinsamt att han hette Viktor. Så Hilda talade om att hon sagt:
- Det är en docka!
- Och vad heter den, undrade fröken.
- Den har inget namn för vi har inte döpt den än.

- Heter den inte Viktor än? undrar jag hemma.
- Näää, det gör den inte. Den heter INGENTING.

Vattkoppor?

Såvida det inte är någon ovanligt ettrig mygga som trivs i minusgrader, så måste väl ändå det här vara barnsjukdomen som kretsar på dagis och bland vänner?

Vad gjorde du idag för 15 år sedan?

Visst är det kanske roligare att se framåt. Men alla jag känner har något minne av den här dagen för 15 år sedan. Snön. Tystnaden. Skidåkarna på avenyn.

Själv stod jag och hoppade upp och ner i perioder för att hålla värmen under strömavbrottet i min andrahandsetta på Berzeeligatan. Ettan med fyra meters takhöjd och därmed inte mycket värme kvar att tala om.

Tror att jag tittade, inte genom, utan på fönstren som egentligen inte gick att ta för fönster med sina snökuddar som hindrade dagsjuset att komma in. Tror att jag tände ljus men kände mig rätt ensam.

Sssscccchhhhhuuk

Einar har äntligen lärt sig att säga sche-ljudet.

Så istället för hörövare säger han sjörövare. Men istället för hörövarhatt blir det sjörövarschatt.

Han säger inte längre härna utan stjärna och idag när han är sjuk lägger han betoning på sche-ljudet så att han verkligen är sssccchhhhuuuk.

Dessvärre ligger han i soffan och ropar "kom schit" och "när kommer Schilda schem?".

Språkutveckling. Ja jag säger då det. En sjuk utveckling?

40-åringen har bytt skepnad

I värsta fall, eller ska jag säga bästa, kan det upprepa sig flera dagar framöver nu.

När jag hoppfullt frågar:
- Rakar du av det imorgon?

svarar han bara:
- Inte mustaschen.

Pappas glädje

Pappaglädjen fanns i den stora gemensamma frukosten i morse

och fortsatte sen i ostinköp på julmarknaden

morfarskap och lånad mössa

och så Tages egna lilla sätt att glädja alla pappor: att gång på gång vända sig från rygg till mage under farsdagsmiddagen, fast den första gången var första gången.

Gåsamiddag - traditionellt men nytt

Vi har årlig gåsamiddag i novemberrusk, fast på ny plats i år.

Som traditionen bjuder har vi tänt ljus på släktgravarna, men nytt för i år är att vi fått en riktigt intressant diskussion om döden i bilen.

Nytt för i år var också den lille deltagaren som trivdes i famnarna kring gåsabordet.

Kvällens huvudbry

är nya androidtelefonen.

Har till slut lärt mig svara efter att ha ringt upp mig själv upprepade tillfällen.

Ja, jag vet vad du tänker. Tantvarning.

Minns inte att jag någonsin tidigare läst en användarhandbok så noggrant. Sökt efter olika saker. Skumläst. Knappat lite. Gått in på "Bekanta dig med telefonen". Försökt göra ett mobilt blogginlägg.

Slutat se det som en utmaning. Ser mer surt på den och tänker att den i alla fall (förhoppningsvis) har bättre täckning än den gamla. Suck.

Okej, jag antar utmaningen

Sune vill glänsa med snygg-dricka. Dekorerat blomvatten på fot. Svårt att få det mer glamoröst, visst.

Jag provar med ett glas rött till Idol. Inte alls fel.

Och hur var det här då? Morris, alias slasktratten... Hallå? Ville du alls vara med?

Mera gröt, gröt, gröt

Invägning av Tage visade lägsta, lägsta kurvan idag. Bara 5,6 kg. Nu måste vi öka på gröten till två hela mål per dag. Dessutom ska han tillbaka på vägning om två och en halv vecka.

Han är ju så nöjd, pigg och alert, sover så länge på nätterna, skrattar så mycket och ger inte alls sken av att få i sig för lite mat.

Fast han sover onekligen bättre än någonsin på en sisådär 20 skedar förmiddagsgröt.

Oväntat var ordet

Det började med ett besök av svärfar på dagen igår. Sedan rullade det igång i en svindlande fart... I alla fall om man bara brukar ha några stående punkter på schemat såsom dagislämning och hämtning.

Det blev grannvännerna på tidig middag. Det blev besök av mina föräldrar som hade vägarna förbi. Det blev ett vattengympapass.

Och det mest oväntade av allt: det blev ett biobesök på kvällen, förhandsvisning av filmen Red, med vännen man träffar alldeles för sällan.

Inte orkar jag åka och köpa "ta tre betala för två"-garderober på IKEA efter drop-infikat på dagis idag. Man är väl ingen über-mensch.

Dagens oväntade besök

var farfar i väntan på bilservice.

Hurra sa Tage.

Inget går upp

mot den första snön.

Rosor i stora fång

Solljuset föll så fint över födelsedagsbuketterna idag på morgonen. Knappt hann jag ta fram kameran förrän barnen släppte in Morris med en mus i munnen, varpå ett vackert ögonblick var som bortblåst.

Både katten och musen åkte ut med buller och bång, så vad man ska skylla det som senare hade hänt är förmodligen bara på ödet.

Som tur är var ödet gott mot oss idag. Vasen med 40 rosor hade nämligen vält någon gång under dagen. Bredvid låg Peters nya pulsklocka och min nya mobiltelefon. Bredvid, fast på andra sidan.

40 rosor i en vas är inte speciellt stabilt. Kanske hade de druckit mycket vatten och bara tippade över. Kanske hade Sune någon svepande rörelse med i spelet. Kanske är Peters fråga värd en funderare:

- Vill du också ha 40 rosor när du fyller 40? (observera att det inte inträffar än på lääänge) Eller vill du hellre ha en enkel tullipan?

Vad är likheten

mellan de här två bilderna?


Svar: båda föreställer 40-åringen och frun, som fortfarande är HELT slut efter fredagens festligheter. Godnatt.

En festprisses uppgång och fall

Tidig morgon i festfabriken.

När det är fest åker fracken fram, helt otippat. Fast ändå inte. Bara för frun egentligen. Faktiskt var det inte på något sätt kvällens sista överraskning. I ett vips förvandlas han till festprissen Kalamannen. Paparazzi är på plats.

Alias Kalamanen?

Eller dirigenten?

Filosofen? Extra snygg i frack.

Festhöjaren förvandlas till feströjaren med betoning på röj.

Och så den slagne hjälten. Superhjälten Kala, numera 40 bast.

Och barnen är nybadade

inför farsans 40-årsdag. Nu kör vi!

Och när den militanta rösten hesnat

sneglar vi bara lite på Hildas spökfamilj. Sen städar vi igen som små askungar.

Fast just nu har vi soffpaus framför Robinson. Lika bra att passa på, för snart har vi städat bort sofforna också.

Då kör vi röjning

för heeela slanten. Om drygt ett dygn är karln 40.

Här är ett bombnedslag för tillfället. Men nu grabbar jag trasan i ena handen, dammsugaren i andra och höjer den militanta rösten så att alla som fortfarande är vakna här gör likadant.

Godnatt då? Nej knappast. I alla fall inte än på länge.

En för alla

alla för en.

Notera gärna boken som är under Morris. Jag såg den först nu. Den heter "Snurran och fjärrkontrollen" och handlar om hur lillkatten gärna vill styra i huset.

De felande millimetrarna

Nu är skjutdörrsgarderoben på plats! Det vi trodde var omöjligt igår är verklighet idag. Det gick att dra golvlisten en sådär 15 cm, så dörrarna kom över kanterna.

Tack snälla svärföräldrar för garderoben och hjälpen med den! Se bara hur nöjd Peter är nu.

Grötintroduktion

Tja, vad hade man väntat sig? Eftersom han är en så perfekt bebis i alla avseenden borde vi inte vara förvånade.

Men i mammahjärtat känns det.

Dels som en milstolpe; att jag närt honom vid min barm fram tills nu, allt vad han någonsin ätit.

Dels som en lättnad; pojken får en liten smakportion gröt och smaskar i sig, utan spill, utan spott, sväljer till och med med välbehag. Med det följer en viss självständighet, eller i alla fall ett mindre behov av att just mamman ska fixa käket.

Vi fuskade lite med datumet, för han är ju inte fyra månader förrän imorgon. För fyra månader sedan satt vi på grannens altan med ljumma sommarvindar svepande om axlarna, undrade om morgondagen skulle bli sommarens varmaste och vad man i så fall skulle göra med den stora magen. Inte ens i min vildaste fantasi vågade jag hoppas att vattnet skulle gå på natten.

Imorgon är han fyra månader. Då ska han få härlig gröt igen!

- Bulle och film i soffan

eller åka och köpa present till pappa?

- Jag har dansat disco hela dagen, stönar Hilda trött. Jag orkar bara åka hem.

Inte mig emot. Kanske surfa lite på present istället?

Prickig morgon

Idag är det spökfest på dagis med valfri utstyrsel. Det var lite läskigt att lämna över Hilda Nyckelpiga till häxor med svartmålade läppar och långt trasselsvart hår, men det var något bekant och frökenaktigt över dem så jag chansade.

Einar var ensam om att vara utklädd på sin avdelning men bekymrade sig inte om det. Med peruk och passande outfit gjorde han entré och de mindre barnen blev överlyckliga över att äntligen få träffa Pippi Långstrump.

Det här kanske är det närmaste

vi kommer när det gäller struktur och ordning här på undervåningen.

Efter ytterligare två timmars arbete står det nämligen klart: skjutdörrarna är för höga. En halv centimeter eller så.

Attans.