Det visade sig dock vara lögn att komma dit. När jag provade kom vi inte tillräckligt högt, men lyckades med andra små incidenter - bland annat den mindre lustiga att Einars skida åkte iväg nerför backarna MED PJÄXAN PÅ. En pärs i strumplästen helt enkelt.
Peter gjorde ett nytt försök på eftermiddagen, men fastnade i en mycket lokal snöstorm som var så kraftig att han och barnen inte ens såg handen framför sig. När de kom ner igen sken solen.
Tage, som inte följer med upp i backarna, har ett softare liv.
Nu har nästa gäng kommit och vi har en hel vecka kvar på oss att besöka megasnögubben.
Det bådar gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar