Antingen är han, som någon skrev i en kommentar på facebook, en väldigt förslagen 6-åring som låtsas behöva gå till tandläkaren för att få dit mamman. Eller, förmodligen, är det inte alls så.
Men att intet ont anande gå till tandläkaren med Einar, för att två timmar senare sitta med både en visdomstand och ett par tusen färre kändes lite snopet för mamman.
- Vad har hänt med dig då? sa han i bilen på väg dit. Jag visste inte att vi skulle till tandläkaren SAMTIDIGT.
Nog var vi där samtidigt. När han fixade sin spricka på emaljen satt jag lugnt och stilla på besöksstolen bredvid. När det var min tur underhöll han sig länge och väl med bamsetidningar och med att titta på akvariefiskar i väntrummet. Men till slut förstod han inte hur lång tid besöket egentligen kunde ta och började öppna alla skåp och lådor i mottagningsrummet.
En gång tittade han upp och undrade:
- Skulle det bara ta en minut att dra ut den där tanden? Har det gått en minut än?
När inte jag kunde svara sa tandläkaren:
- Ja, just den minuten har inte börjat än.
Sen fortsatte pojken sin utforskning av skåpen medan tandläkaren stack bedövningsmedel i överkäken på mig.
När jag såg hålet på visdomstanden förstod jag ju att det var lika bra. Men den typen av överraskningar är nog inte min grej, särskilt inte som jag går in i nionde månaden om drygt en vecka.
