Gymnastiserande barn

Barngymnastiken börjar 9:15 på lördag morgon. Barnen har väntat och väntat och någonstans runt 8:00 irrar familjen runt och packar och förbereder sig, letar gymnastikbyxor, lägger skorna i ryggsäck, fortsätter med frukosten när barnen enda dagen i veckan ivrigt klär sig helt utan tjat. Varvar avdukningen med att göra i ordning sig själv. Snabbt iväg.

Är man där för tidigt hinner man leka lite med de roliga bollarna. Strax börjar uppropet där Leif vinkar på alla barn som hört sitt namn. Sedan uppvärmning med koordinationsövningar till musik. Alla står i ring. Hilda har varit med på noterna länge och nu sitter rörelserna även för lillebror. Sträcka händerna mot taket och gå framåt, backa, smyga framåt lätt hopkrupen, backa, steg åt sidan, klappa händer, sidosteg och armlyft. Alla barn är inte lika gymnastiserande som sina föräldrar, faktiskt tar få barn ut rörelserna lika stort och snabbt som sin mamma eller pappa.

Hilda och Einar med grannbarnen och sysslingen
Dags att plocka fram redskapen. Barnen lutar sig mot tjockmattan när föräldrarna får instruktioner. Sedan visar Leif hur man ska göra. Balansgång med en stång att hålla armarna i när man aktar sig för repen. Hänga i ringar och ta sig från en pall till en annan. Gå balansgång i uppförsbacke för att falla ner i tjockmattan genom en ring. Klättra i ribbstolarna, mera balansgång eller klänga fast i rep - olika banor varje gång.

Så långt brukar våra barn lyckas fantastiskt bra. Varenda övning är lika rolig.

Sedan kommer sammanbrotten, ett efter ett. I slutet ska nämligen alla barn samlas vid tjockmattan och springa över salen som olika djur. "Alla barn är elefanter" eller "Alla barn är tigrar" eller "Alla barn är hundar". Alla utom Hilda och Einar. Någon liten liten sak händer som får dem att falla ihop i varsin pöl.

Det är okej. Alla tycker att det är värt det för allt det roliga som hänt strax innan. Men den där stingsligheten, när något inte blir riktigt som tänkt, hur gamla ska de bli innan det går över?