Skelettmötet - en befriande saknad

Telefonen ringde när jag vred om nyckeln i låset till den ena av skolans utgångar. Hann inte svara, ringde upp och sa att jag var på hemväg, konstaterade att jag behövde handla lite och gick längs den mörka skolbyggnaden, vek av mot centrum. Det var skönt att ha två utvecklingssamtal avklarade, imorgon vab och huvudet fullt av tankar när plötsligt... Väninnan tillika kollegan uppenbarar sig framför mig med någon i handen. Ett skelett på rullställning. Oj oj oj. Blodet blir flera grader kallare. Huttrar till.

Ett gott skratt senare - ja, ett skratt men ett sådant som sätter sig i halsen - får jag äran att vakta skelettet medan väninnan springer och hämtar bilen, parkerar på handikapp-parkering (för det måste man väl få med en sån passagerare) och hämtar benranglet. Det skulle bli Halloweenparty där hemma med eventuell godisservering i kraniet. Yummie!

Det känns ovanligt skönt att komma hem. Om det beror på samtalen, skelettmötet, vår nya fina utebelysning eller soffan med de underbara barnen vet jag inte riktigt. Det känns så befriande bara. Pojlken är bättre, tösen skrattar och skojar och katten är på hugget. Peter tycker det är skönt att äntligen ha mig där och kvällen tycks rulla in som en stor och mjuk våg. Be(n)friande, hudlöst... kan inte släppa det. Verkligen skönt är det, att inte benranglet sitter hemma i soffan, med eller utan godis i kraniet, handikappat eller inte. Verkligen verkligen skönt. Befriande.