Vi diskuterade ordet okynnes idag. Kanske kom vi in på det med anledning av en liten mörk och hårig, allt tjockare familjemedlem som just roade sig med att håva in plättar som råkade ligga kvar på Einars tallrik två sekunder för länge.
Tankegångarna rörde sig hur som helst huruvida det har med ordet kynne att göra och vad det egentligen betyder.
Svenska akademiens ordlista säger:
kynne läggning, sinnelag; prägel
Man tänker kanske på ett liknande ord, lynne, som också betyder sinnelag men med betoning på humör. Inga nyheter för någon direkt (eller?), men alltid skönt att få koll på saker och ting.
Så hur kan okynnes ha uppkommit egentligen? Rent praktiskt vet vi väl vad ordet okynnesäta betyder. Man äter liksom i onödan, för att det är gott, fast står gärna kvar vid köksbänken eller vid skåpet, stoppar i sig med fingrarna, stora tuggor och med största sannolikhet det sista av något.
Men när man ser på förklaringen av ordet kynne, kan man föreställa sig det här med okynnes lite annorlunda: en person är på ett visst sätt, handlar enligt ett visst mönster efter sitt kynne. När han/hon blir okynnes gör han/hon något som inte stämmer överens med den vanliga personligheten. Inte så annorlunda alls förresten, för när man står där vid skåpet är det varken något man är stolt över eller känner igen, såvida man inte är skåpätare eller som en viss liten (större) tidigare nämnd familjemedlem; slasktratt.
Man blir onekligen förvånad när man slår upp okynnesord i ordlistan. Okynnesäta finns inte ens med, vilket jag tycker är den mest bekanta sammansättningen. De sammansättningar som finns är: okynnesköra, okynneskörning och okynnesvotering?!
Okynne betyder lust till okynnigt handlande, och okynnig betyder "som hittar på spratt, som vållar förtret; skälmskt retsam". Varför tänker jag så intensivt på katten nu?
Förutom att jag fick känna mig som Fredrik Lindström en stund, så blev ett och annat utbenat. Nu måste jag gå till skafferiet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar