Två små kalla barn som tar sig en första titt på lekstugan/snickarboa och mäter avståndet till spången respektive en räddande arm för att rädda sig in i värmen.
Barnen har kommit in i ett avståndstänkande. I morse frågade Einar:
-Mamma, hur långt är det till pappas jobb?
Det var svårt att hitta svar som jag trodde att han skulle förstå, men jämförde med att det är ungefär lika långt som hem till farmor och farfar.
Senare på dagen berättade Hilda för Peter om 4-årskontrollen:
-Jag vägde en hel kilometer, pappa!
Det enda avståndet som präglar en fredagskväll halvelva är hur långt det är mellan soffan och sängen, eller avståndet mellan trötthet och pigghet som skiljer kvällen från morgondagen och de tre tårtorna som ska bli fyllda så tidigt som möjligt, helst idag av två som inte orkar. Avståndet till barnkalaset blir allt mindre.
Avståndet till skärmen funkar, tangenternas mellanrum - ja, helt okej. I bakhuvudet finns den halvfärdiga lilla stugan eller avståndet mellan ett jobb och ett annat.
En kilometer? Nej, det är närmre än så att gå upp och lägga sig. 15 kg vägde du, gumman, och skötte dig alldeles ypperligt på kontrollen. Nu så... suddar vi bort alla avstånd, sjunker in i nattdrömmen. Kalaset en kilometer bort. Minst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar