Barnen träffade en alldeles riktig sjörövare idag, alldeles här i grannorten! De gick på skattjakt som slutade med fina mynt till alla barn, som Einar inte släppte på hela kalaset. I bilen hem hörde vi till slut skramlet som innebar att sömnen kom och leksakspengarna ramlade ner i bilmattan.
Tänk att man kan vara 4 respektive 2 år och faktiskt vara på kalas varenda dag en helg och inte ens tycka att något är konstigt med det. Äta prinsesspasta och glasståg som om det är vardagsmat, eller nej... de tycker nog verkligen att det är festligt.
Det gör inget om det är festligt ofta, så länge det är uppskattat tycker jag. Alla har vi väl en gräns för när vi tycker att ett barn blir bortskämt och kanske är den gränsen en slags suddig ram med oregelbundna kanter, om någon förstår hur jag menar. Hur som helst går ett av hörnen i ramen vid tacksamhet och uppskattning för min del. Om barnen uppskattar det vi gör, om de är tacksamma och glada för överraskningar, fester och roligheter, då är det väl ingen fara för att det skulle bli för mycket?
Peter tyckte att det var sådär festligt när jag slant med trimmern i hans nacke förut i kväll och jag fick ett våldsamt skrattanfall, fast jag nästan ville gråta när jag tittade på hur det såg ut. Det gick att putsa till ett något bättre resultat och eftersom det är så fantastiskt kort växer det kanske ut redan imorgon.
Och när katten bet tag i lösnäsan med tillhörande glasögon så att det såg ut som om han skulle gå på maskerad på riktigt blev det också uppskattat och rentav festligt. Vilken söndag! Ja, vilken helg. Kalasen är över, festen blir vardag och skratten blir en avmätt suck. Eller? Är det såhär hela tiden? Jag vet knappt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar