Vi går längsmed cykelvägen upp mot vallen där starten ska gå. En bra stund står vi där och väntar och ser de startande i en stor klunga långt borta. Hilda vågar inte hålla sin "Heja pappa"-skylt just då. Einar sover.
Starten går, alla löpare springer ett 400-metersvarv runt. Då ringer telefonen. Irriterande när man försöker göra allt för att få syn på Peter, hinner egentligen inte svara men tittar på displayen och ser att det ÄR Peter.
-Var är du?
Var jag är, jag som står och hejar som planerat, fast han vet förstås inte var. Frågan är var han själv är. Vi hittar varann, jack-, plånboks- och mobilöverlämning sker på en halv sekund och när ALLA andra löpare tar sig ut genom de öppna grindarna, på cykelvägarna i det fina vädret går Peter in på sitt 400-metersvarv.
Således ligger han sist och är lätt att hålla ordning på och hejaklacken har fått en riktigt stor spridning över folk att följa längs banan. Underhållning på hög nivå i höstsolen.
Så småningom tar faktiskt Peter in alltmer på sina medlöpare. Tyvärr förblir han sist i sitt eget grabbgäng och de flesta var efteråt väldigt nöjda med det. Han själv tyckte också att det fanns fördelar:
-Alla kände igen mig längs banan, funktionärer och så. De ropade hur mycket jag tagit in och hejade lite extra!
När alla gått i mål och vi försöker få en skymt av medaljörerna (det vill säga alla vi känner som sprungit) frågar barnen efter pappa gång på gång på gång. Jag svarar att han tar dricka, att han får ta en banan eller att han pratar med de andra. Till slut övertalar Einar mig att lyfta upp honom, så att han kan se. Jag som trott att det är pappa han ville se, pekar och förklarar vart han står. Men Einar gör alltid det oväntade och ropar glatt:
-NU ser jag bananerna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar