Vi tillbringade hela dagen hos mamma och pappa och väl hemma igen var något så tomt. En Sune kom utsvassande ur huset men han var också den ende fyrbente i omgivningen. Den lille katten? Var var han? Vi hade ju varit borta så länge, tolv timmar eller mer. En tanke slog mig, klädkammaren. Och där låg han mycket riktigt ihopkrupen till en svart boll men strax skuttande runt, runt i raketfart, sträckte bakbenen ungefär var tionde sekund närmsta timmen därefter och verkade tycka mer om mig än någonsin. Kärt återseende, ja, längesen sist, ja!
Och idag hamnade vinnarkameran äntligen hos sin rätta ägare. En mycket nöjd fotograf som satte igång med att testa finesser omgående innan barnen drog med henne på det som ingen är lika bra på, nämligen att förmedla den litterära världen till små ögon och öron och huvuden som lutar sig, fingrar som pekar, historier som får liv. Det var längesen vi sågs och ett kärt återseende för alla.
Så kan man konstatera att livet är fullt av kära återseenden och att en gång i halvåret kanske inte är så sällan med tanke på allt man behöver få in, där någonstans mellan morgon och kväll, mellan sommar och höst eller vinter och vår. Kanske är det hur svårt man längtar som avgör, efter en kamera som ska hamna i ens ägo, efter en farmor eller ett barnbarnsbarn eller en vän man inte sett på länge eller bara på att få komma ut ur garderoben?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar