Vad passar bättre en allhelgonaafton

än grundrengöring av uteljuslyktorna, som sattes in riktigt smutsiga i garaget i våras och knappast har blivit renare under sommaren, sätta i nya ljus och sedan sjunka in i fantastiska "Nattfåk" som handlar om övernaturligheter precis där på gränsen till de döda. Beställde "Skumtimmen" av samme författare idag på Adlibris och vet redan att jag kommer att älska den.

På tal om pyssel

Det blir inte så många kreationer i månaden och jag gör dem absolut inte i god tid. Jag har alltid jobbat som bäst när det brinner i knutarna.

Kort till den äldsta jag någonsin känt och som råkar vara min farmor.

Lite så är det väl med bloggen också. Mitt eget mål är att göra ett inlägg om dagen för att tillfredsställa mig själv och de eventuella läsarna och föra lite logg över vårt liv, skriva något som kan glädja eller ännu bättre inspirera någon. Det är en viss press att göra ett inlägg om dagen. Jag måste ju inte... men har ju liksom gett mig in i leken. Det ÄR något av det roligaste jag vet.

Kort till den yngsta i släkten; mitt kusinbarn på Jersey. Vi hittade ett urgulligt set med klänning och body på Åhléns - onöjligt att motstå!

Skapande och kreativitet i ord och bild, precis som att göra kort eller scrappa. Kanske är det i pilligaste laget ibland. Kanske gillar jag lite bättre att svänga mig med ord. Fast det ena utesluter inte det andra och det är ju tur!

Kort till min svägerska som arbetar med skönhet, färg och form. Jag hakade på den senaste trenden och skickade i cellofankuvert, skrev adressen på baksidan av kortet och satte kuvertet utanpå plasten. Vackert för brevbäraren också.

De finaste födelsedagskorten

får vi från min vän och kollega Ann-Charlotte.
Einars numer något utslitna födelsedagskort (efter flera dagisvändor) och namnsdagskort
Einar frågar om Schann-Charlotte nästan varje dag. Hur hon ser ut, vad hon gör eller bara hur mycket han egentligen tycker om henne. Hilda frågar istället om jag kan göra lika fina kort som hon - andemeningen är väl att jag inte kan det, för jag har inte lika fina löv, lika fina stämplar eller blommor i rätt matchningsfärg.

Hildas födelsedagskort med så fint material att jag aldrig kommer att hitta liknande
Själv hämtar jag inspiration från Ann-Charlotte. Och när jag träffar henne köper jag en massa material för det händer att vi tittar in i någon pysselaffär och det händer att jag handlar fast jag inte tänkt det. Dessutom finns det få saker som gör mig så glad som ett personligt handgjort kort från vännen som aldrig glömmer en födelsedag.

Mitt vackra födelsedagskort med skönsång och frukostbricka

En prinsessas naglar

bör målas så att de matchar både tröjan och kudden hon lägger handen på när de ska torka.

Förklädd personlighet?

De äldre barnen på dagis klädde ut sig idag. Mer än hälften hade kläder av mörkare modell a la halloweenmonster medan Hilda var Pippi Långstrump och några hade varit ballerinor och stålmän. Så fort vi kom innanför dörren hemma ville Hilda bli en "balett" och vi fick plocka fram den fina rosa kreationen som för några månader nästan fallit i glömska.

I och med det blev pippiutstyrseln ledig till Einars stora nöje.

Kanske inte till lille kattens stora nöje lika mycket. Egentligen kan det knappast finnas någon sötare Pippi än Einar, men peruken kliade inte lika mycket på Morris så de får väl slåss om den när det blir aktuellt igen.

Sedan åt vi våfflor och att det spilldes lite var "inte faaarligt" enligt Einar. Prinsessan ballerina spillde förstås inte. Trodde någon det? Prinsessor är perfekta, medan Pippi tar lite lättare på saker. Kanske är förklädnaderna en spegel av personligheten? I så fall undrar jag vad halloweenmonstren åt ikväll, och hur de gjorde det.

Utsikter

Kommunens grävskopa och motorsågar har gjort i ordning det för oss på det bästa av sätt. Vi har fått en panoramautsikt som vi inte visste att vi hade, utan att lägga två fingrar i kors ens. Man bara beskådar och gläds över arbetet. De stora lastbilarna har inte varit i vägen (förutom att de stundtals skymt den nyvunna vyn) utan flyttat sig precis när man ska ut med bilen. Trodde faktiskt inte att det kunde gå till så, när det gäller någonting i omgivningen. Ändå är jag optimist.

Den fortfarande nya uteplatsen med det bästa av lägen numera
Den tredje och sista dagen på kursen i reflekterande läsning har också gett goda utsikter. Jag är så till bredden inspirerad att jag nu vet precis vad jag skulle vilja satsa på inom författarskap, illustrationer, bok och tryckeri. Kanske kan idéerna sälja så bra att vi kan starta ett eget förlag och håva in miljonerna, i alla fall i min dröm. Den känns nära nu, drömmen. Utsikten. Närmare än någonsin.

Efter jul kanske jag kan sätta fart.

Inspirerande kurs i reflekterande läsundervisning

För en gångs skull går jag en riktigt bra kurs i skolans regi.

Den är bra för att föreläsaren är från NY, är oerhört pedagogisk och lätt att förstå.

Den är bra för att den börjar 8:30, innehåller kaffe och smörgåsfika 10:00-10:25, lunchpaus 11:45-13:00 och är slut 15:00, i tre dagar med lämpligt belägen lokal vid Järntorget där man kan välja och vraka bland lunchrestauranger och kollektivanslutningar.

Den är bra för att den får oss att tänka på ett nytt sätt som läsare, den ger tips om hur man visualiserar texter man läser, hur man kan jämföra och studera olika saker kring böckernas karaktärer, hur man arbetar med eleverna och hur man gör när man har läs-workshop.

Den är bra för att man får tips på minilektioner i läsning för en hel månad framåt.

Den är bra för att man med lagom jämna mellanrum får små pauser för att diskutera på svenska med den man sitter bredvid, och för min del råkar det passa perfekt med någon som ger nya infallsvinklar, alltid har en översättning om man missat ett ord och dessutom är väldigt trevlig.

Kanske använder jag mig av mina nyvunna kunskaper på eleverna i femman med till exempel en Read Aloud direkt efter lovet. Kanske kan jag genomföra lässamtal med åttorna när de skrivit färdigt deckare. Kanske använder jag framför allt tankesättet när jag själv läser - och skriver i framtiden. Idéerna finns i mångfald men ger mig egentligen inte inspirationen i skolan tillbaka. Så jag inspireras för livet. Kanske är det just det som gör kursen så bra.

-Det är så bra

att vi ställde lekstugan just här, där tomten ser ut som värst! säger jag till Peter när jag tittar ut till grävandet i den enorma jordhögen.

Så tillägger jag:
-Då blir det automatiskt fint!
Peter bara stönar tillbaka:
-Automatiskt och automatiskt. För dig kanske?

Just det. Precis vad jag menar. Ser han förresten inte ovanligt nöjd ut på bilden?

Chokladfrossa och annat festligt

Vi besökte stadsmuseet idag, där det var chokladfestival. Kön ringlade sig lång och det var fullt av frossare i foajén. Vilken lycka det var att plötsligt möta Bamse på väg ut ur hissen! Einar och Bamse började med att vinka på varann, på avstånd, som i samförstånd, och när Bamse sträckte ut armarna sprang Einar in i famnen.

Uppe på fjärde våningen satt det en tjej med flinka händer och formade ballonger enligt alla barns önskemål. Hon skapade blommor till Ella och Alice, en keps till Hilda men gick bet på Einars önskemål om Pippi Långstrump och fick göra en Herr Nilsson som klamrade sig fast om den lilla armen.

När barnen fått sitt var det bara för oss föräldrar att ansluta oss till chokladfrossan på nedre plan. Alla tänkbara chokladmakare var där och serverade oss smakprover på silverfat. Handlade gjorde vi också, för att kunna fortsätta frossa hemma.

Tyvärr trodde lille katten att det gällde honom också, frossan alltså. Egentligen frossar han varje sekund han får möjlighet, även när han inte får möjlighet. Nu sitter han på trappan och väntar på att få komma in igen... någonstans får man ju dra gränsen. Kanske går den vid fin och dyr choklad.

En VABbywoodfrus betraktelse

Vi unnar oss något alldeles extra till förmiddagsfikat om lördagarna. I vanliga fall, alltså - för det här är ju inga märkvärdigheter.

Utsikten börjar bli som vi tänkte oss en gång när vi köpte tomten. Bortsett från telefonstolpen, grävskopan och grannens sopstation. Inom en ganska snar framtid är de väck, och vi har panoramavy till våra simpla mackor.

Barnen sover, aningen febriga båda två. I nydesignade soffan ligger ett glozzy magazine helt oläst. Det blir en helt vanlig vardaglig lördag.

Okynnes

Vi diskuterade ordet okynnes idag. Kanske kom vi in på det med anledning av en liten mörk och hårig, allt tjockare familjemedlem som just roade sig med att håva in plättar som råkade ligga kvar på Einars tallrik två sekunder för länge.

Tankegångarna rörde sig hur som helst huruvida det har med ordet kynne att göra och vad det egentligen betyder.

Svenska akademiens ordlista säger:
kynne läggning, sinnelag; prägel

Man tänker kanske på ett liknande ord, lynne, som också betyder sinnelag men med betoning på humör. Inga nyheter för någon direkt (eller?), men alltid skönt att få koll på saker och ting.

Så hur kan okynnes ha uppkommit egentligen? Rent praktiskt vet vi väl vad ordet okynnesäta betyder. Man äter liksom i onödan, för att det är gott, fast står gärna kvar vid köksbänken eller vid skåpet, stoppar i sig med fingrarna, stora tuggor och med största sannolikhet det sista av något.

Men när man ser på förklaringen av ordet kynne, kan man föreställa sig det här med okynnes lite annorlunda: en person är på ett visst sätt, handlar enligt ett visst mönster efter sitt kynne. När han/hon blir okynnes gör han/hon något som inte stämmer överens med den vanliga personligheten. Inte så annorlunda alls förresten, för när man står där vid skåpet är det varken något man är stolt över eller känner igen, såvida man inte är skåpätare eller som en viss liten (större) tidigare nämnd familjemedlem; slasktratt.

Man blir onekligen förvånad när man slår upp okynnesord i ordlistan. Okynnesäta finns inte ens med, vilket jag tycker är den mest bekanta sammansättningen. De sammansättningar som finns är: okynnesköra, okynneskörning och okynnesvotering?!

Okynne betyder lust till okynnigt handlande, och okynnig betyder "som hittar på spratt, som vållar förtret; skälmskt retsam". Varför tänker jag så intensivt på katten nu?

Förutom att jag fick känna mig som Fredrik Lindström en stund, så blev ett och annat utbenat. Nu måste jag gå till skafferiet.

VAB del 5, Sann syglädje

Jodå, han sov idag också. Och när han var vaken var han en ivrig påhejare i projektrummet; vid symaskinen - i röran.

Vi har närapå fått en homestyling av vardagsrummet. Inga fläckar i soffan längre, inga gamla filtar, omatchade kuddar. Bara blommor och fåglar på svartaste bakgrund. Tänk vad tyg kan förändra sunkigt till fräscht!

Någon hade nämnt för mig att man kan sy kuddfordral väldigt enkelt i ett enda stycke med en omlottöppning och det gick verkligen på löpande band. Nu är det bara gardinerna till lekstugan som inte riktigt är klara, om inte Peter "lämnar in" något i provisoriska syateljén. När han läste gårdagens blogginlägg (ja, det var faktiskt inte när han såg sängöverkastet och väggskyddet) nämnde han något om att passa på.

Fast snart stänger jag för säsongen. Någonstans får man ju dra gränsen.

VAB del 4, projekt Stora sängen

Med anledning av tidigare inlägg så visst, inte kan jag klaga på att jag aldrig hinner något, speciellt inte en dag som den här, när pojken växelvis sovit, växelvis tittat på utgrävningarna på gatan utanför med stora grävskopan.

Sedan i somras har vi sagt till honom att:
-Snart ska du också få en stor säng! Kanske till din födelsedag!
Och senare:
-Under semestern ska du få en större säng!
Och efter sommaren:
-När mamma fyller år, ska du snart få flytta till den stora sängen!
Och när mammas födelsedag passerat:
-När Hilda fyller år och vi har fixat färdigt med lekstugan, då ska vi göra i ordning din stora säng!

Nästan färdigt, sånär som på några krokar
Stackars pojk, måste ha tappat hoppet för läääänge sen. Vad vi har svikit honom... men det har varit nära länge nu. Hyllorna på plats, hälften av alla krokar uppe, överkastet klart utom på kortsidorna, väggskyddet klart utom öglorna.

Tre nålar har gått av i symaskinen. Jag visste inte ens att det kunde inträffa. När Einar slöt ögonen i soffan satte jag i stretchnålen (ja, det fanns faktiskt en sådan) och körde gasen i bott på symaskinen. Den förvandlades under vissa perioder till en racersymaskin och jag måste erkänna att flera saker ligger och väntar på att sys med sann skaparglädje. Jag hittade nämligen den idag, glädjen, kanske framför allt glädjen att bli klar med ett projekt som påbörjades för ett halvår sedan.

Och det blev klart! Pojken blev såå glad! Spjälsängen stod inte speciellt högt i kurs när projekt Stora sängen uppenbarade sig inom räckhåll. Lycklig satte han sig på överkastet, drog försiktigt undan och tittade på katterna på påslakanet, gled ner en stund och bara kände efter.

Det fanns en annan i familjen som tyckte att det här med svarta katter var väldigt snyggt, skönt och hemvant på något vis.

Nog blev Einar större, alltid, i den stora sängen. Nu ska han bara bli frisk. Alternativt lite halvdålig imorgon också så att jag kan trampa gasen i bott på syracern, och vi kan få en förnyad stil på soffan i vardagsrummet och gardiner till lekstugan. Det är mätt och klart nu, sicksacken inställd.

V ilket tyg
A nvänder jag i
B örjan?

V ad
A nnat än
B lommigt?

V aaaa? Jag hör inget.
A kta fingrarna nu, gasen i
B ott

V ård
A v
B arn

Ja, jag vet.

Klipp och färg, ja eller nej?

Efter att ha sovit i tre timmar trodde jag i min enfald att Einar möjligen var mogen för ett besök hos frissan. Vi hade pratat om det länge och han hade höga förväntningar, men ganska snart kom underläppen ut och han snörvlade:
-Jag VILL INTE klippa mig!
Fem minuter innan hade han sagt att han inte ville ha färg i håret men gärna klippa sig. Men visst, han behövde egentligen inte klippas heller, för han har inte speciellt långt hår. Hilda fick desto mer av allt, färg och klippning och var exemplarisk precis som det bara kan anstå en storasyster.

Så var det med den saken. När vi ändå var i närheten gick vi till biblioteket och lånade "Prinsessan" och "Pettson och Findus" och Hilda till och med fick en bok som hette "Jonne kan inte simma", för att hon fyllt fyra år.

Själv fick jag också klippt mig, dock utan en lugn stund. Däremot fick jag inte lånat någon bok, trots att pappan kommit till undsättning. Vem hinner läsa annat än ljudböcker i det här livet?

VAB del 3

Hur kan man ha en så sagolik tur att det på den tredje dagen dyker upp en grävskopa här hemma? Frågan är om han någonsin kommer att vilja gå till dagis igen.

-De gräver väl inte bort vår lekstuga, mamma? undrar han oroligt.
-Nej, Einar, det ska de inte göra.
Men bäst att du kollar hela tiden, tänker jag tyst för mig själv medan köksbänken blir skinande ren.

VAB del 2

-Snälla Einar! Du måste väl vilja ha NÅGONTING att äta?
-Näää.
-Rostat bröd?
-Näää.
-Smörgåsrån?
-Näää.
-Välling?
-Näää.
-Glass?
-Näää.

Herregud, pojken är verkligen sjuk.
-Vad vill du ha då?
-BULLE.

Ingenting att diskutera, bara att sätta igång.

V em ska äta
A lla
B ullar?

Håll tummarna för att han äter nu så han blir frisk.

Skelettmötet - en befriande saknad

Telefonen ringde när jag vred om nyckeln i låset till den ena av skolans utgångar. Hann inte svara, ringde upp och sa att jag var på hemväg, konstaterade att jag behövde handla lite och gick längs den mörka skolbyggnaden, vek av mot centrum. Det var skönt att ha två utvecklingssamtal avklarade, imorgon vab och huvudet fullt av tankar när plötsligt... Väninnan tillika kollegan uppenbarar sig framför mig med någon i handen. Ett skelett på rullställning. Oj oj oj. Blodet blir flera grader kallare. Huttrar till.

Ett gott skratt senare - ja, ett skratt men ett sådant som sätter sig i halsen - får jag äran att vakta skelettet medan väninnan springer och hämtar bilen, parkerar på handikapp-parkering (för det måste man väl få med en sån passagerare) och hämtar benranglet. Det skulle bli Halloweenparty där hemma med eventuell godisservering i kraniet. Yummie!

Det känns ovanligt skönt att komma hem. Om det beror på samtalen, skelettmötet, vår nya fina utebelysning eller soffan med de underbara barnen vet jag inte riktigt. Det känns så befriande bara. Pojlken är bättre, tösen skrattar och skojar och katten är på hugget. Peter tycker det är skönt att äntligen ha mig där och kvällen tycks rulla in som en stor och mjuk våg. Be(n)friande, hudlöst... kan inte släppa det. Verkligen skönt är det, att inte benranglet sitter hemma i soffan, med eller utan godis i kraniet, handikappat eller inte. Verkligen verkligen skönt. Befriande.

VAB

Denna företeelse som vi knappt varit i kontakt med. Peter var hemma några dagar när jag var för magsjuk för att ta hand om Hilda när hon var runt ett halvår, det är det enda i VAB-väg vi har erfarenhet av. Sedan kom Einar tätt efter Hilda, var hon för sjuk för att gå till dagis var det bara för henne att stanna hemma eftersom vi ändå var hemma.

Men nu. Nu frågar vi oss:
V em
A r
B etar imorgon?

Vem mäter febern på pojken, vem bär, vem lagar mat, vem trycker i alvedon?

Jag har ont i halsen och kroppen idag jag med. Kanske borde jag ta hand om'et här hemma. Men jag har å andra sidan omdömen som måste in, betygsvarningar, en femma som ligger efter i hemkunskapen och ett antal andra lektioner, samt två utvecklingssamtal. Ingen gör det åt mig om jag är borta.

V em
A r
B etar på onsdag?

Jag, tveklöst. Här hemma.

Pysselglöd... fast inte ikväll

Energin är faktiskt slut trots en härligt låååång shoppingrunda, på Stämpel- och scrapmässan (ja, shopping brukar ge mig energi i vanliga fall). Det är rena drömmen och fördärvet på samma gång.

Samtidigt som man vill köpa precis allt, ha all fritid i hela världen så att man kan pyssla pyssla pyssla, inte vet om en stämpel passar bäst mot röd bakgrund eller mot brun och just har bestämt sig för hur årets julkort ska se ut så börjar man bli trött i benen, har sett sig mätt på papper i tusentals olika färger och mönster, kommer inte ihåg vart det var man såg de där käcka pennorna, och funderar över hur man ska få tag på den för oss nya produkten "fluffy" som är perfekt till tomteskägg, snötäckta granar eller konstlad grädde.

Magen ropar Ge mig mat, plånboken ekar men man hör inte för pysselsinnet brinner, kreativiteten glöder och man rafsar febrilt i en sista låda mönsterpapper.

Till slut landade vi på en indisk restaurang, pratade katter och jobb och kommenterade kyparen. Så skönt att få sitta... Hemma igen låter jag barnen plocka upp, visar, räknar, redo att börja men har läggningsproceduren att fullfärdiga först. Så händer det igen, samma sak som på mässan, man vill testa allt man köpt, fast det brinnande pysselsinnet har tagit kväll och ögonlocken åker igen, papperen och stämplarna lockar och ropar från bordet, men benen vill inte resa sig ur soffan.

Det tär att köpa pyssel. Fast oj vad roligt det var.

Siste man i solen

Peter var inbjuden att delta i ett 8 km-lopp idag, med bastu och korvgrillning efteråt. Som vanligt var vi sena och han hade inte betalt startavgiften, skyndade sig ur bilen och sprang bort medan jag plockade ur, klädde på och kissade barn.

Vi går längsmed cykelvägen upp mot vallen där starten ska gå. En bra stund står vi där och väntar och ser de startande i en stor klunga långt borta. Hilda vågar inte hålla sin "Heja pappa"-skylt just då. Einar sover.

Starten går, alla löpare springer ett 400-metersvarv runt. Då ringer telefonen. Irriterande när man försöker göra allt för att få syn på Peter, hinner egentligen inte svara men tittar på displayen och ser att det ÄR Peter.

-Var är du?

Var jag är, jag som står och hejar som planerat, fast han vet förstås inte var. Frågan är var han själv är. Vi hittar varann, jack-, plånboks- och mobilöverlämning sker på en halv sekund och när ALLA andra löpare tar sig ut genom de öppna grindarna, på cykelvägarna i det fina vädret går Peter in på sitt 400-metersvarv.

Således ligger han sist och är lätt att hålla ordning på och hejaklacken har fått en riktigt stor spridning över folk att följa längs banan. Underhållning på hög nivå i höstsolen.

Så småningom tar faktiskt Peter in alltmer på sina medlöpare. Tyvärr förblir han sist i sitt eget grabbgäng och de flesta var efteråt väldigt nöjda med det. Han själv tyckte också att det fanns fördelar:

-Alla kände igen mig längs banan, funktionärer och så. De ropade hur mycket jag tagit in och hejade lite extra!

När alla gått i mål och vi försöker få en skymt av medaljörerna (det vill säga alla vi känner som sprungit) frågar barnen efter pappa gång på gång på gång. Jag svarar att han tar dricka, att han får ta en banan eller att han pratar med de andra. Till slut övertalar Einar mig att lyfta upp honom, så att han kan se. Jag som trott att det är pappa han ville se, pekar och förklarar vart han står. Men Einar gör alltid det oväntade och ropar glatt:

-NU ser jag bananerna!

Felet

Han har fram tills det här ögonblicket trott att han kan allt. Gett sig hän åt allsköns främmande gäster, kastat sig upp mot vattensprutan på köksbänken för femtioelfte gången i rad, kaxigt legat kvar under bilar som startat - ja listan tar egentligen aldrig slut.

Men häruppe är han riktigt rädd och ångerfull över vad han gjort. Det var så lätt att komma upp men inte att komma ner. Till slut fick Peter klättra upp och ta ner den jamande, darrande katten som klamrade sig fast runt den tvärliggande brädan.

-Kanske kan vi vara med i årets bild nästa år, Hilda!?

-Jaaaaa!

Frågan är temat, bara.

Ett möte? Knappast nästa år igen. Oväntat besök? Kanske, men den passar inte riktigt.

Kan man få önska tema? Då önskar jag Katt på vift, Katt i balans, Uppe - nere eller Ensam gungande flicka som inte är ensam... Vi har nog en chans.

Finn ett fel

Luften är hög och kall, Peter puttar på Einar i lilla gungan och Hilda försöker komma upp på en av de stora.
Men något står inte rätt till. Kan du se vad?
Svar kommer imorgon. Kanske kan etiketten till inlägget ge en ledtråd.

Drömstugan

Vi gick raka vägen till lekstugan idag när vi kom hem. Där klistrade vi väggarna fulla av underbara sagomöss, kaniner och grodor som åker runt i allt från skor till kaffekoppar med hjul på. Över dem flyger luftballonger med andra passagerare, färgerna är bedårande och jag känner att jag skulle kunna bo därute om jag hade fått plats i en av docksängarna. Lycka!

Familjen Kämpe

Namnet Hilda betyder strid eller stridsmö. Vi trodde att hon kämpat och kämpat i magen för att vända sig men inte lyckats och så verkade hon så envist arg när hon kom ut. Det var ett passande namn. Fortfarande lever hon väl egentligen inte upp till det här med att kämpa om något går henne emot. Ändå är det världens finaste namn.

Einar fick sitt namn efter en månad. Vi hade provat med Alfred men det tycktes inte passa. En eftermiddag satt jag med honom i knät, ansikte mot ansikte och så plötsligt slog det mig: "han är ju en Einar". Peter provade i flera dagar, började kalla honom Einar och sedan var det bara självklart. Einar betyder också strid, som av ett sammanträffande. Det enda våra barn kämpar för är väl att vi ska göra så mycket som möjligt åt dem, typ bära, hjälpa med kläder och springa och hämta saker åt dem.

Ett namn till betyder strid och i ärlighetens namn hoppas jag att vi får en flicka igen någon gång med just det namnet. Anledningen till att jag skriver det idag är att hon har namnsdag den 15 oktober. Vågar du dig på en gissning?

Egolista

Har dragit mig en del för alla dessa listor i olika bloggar. För vems skull, liksom? Men så såg jag den här, tänkte att jag faktiskt kan svara ärligt på alla 59 frågorna, så varsågoda:

1. Hur gammal är du om fem år? 38
2. Vem var den sista du träffade? Mina arbetskamrater, om man inte räknar barnen innan de gick och la sig.
3. Hur lång är du? 176 cm
4. Vilken var den senaste film du sett? Emil och griseknoen. Det är omöjligt att komma på någon annan.
5. Vem ringde du senast? Mamma.
6. Hur löd ditt senaste sms och till vem? Till Annelie igår: Hej! Vilken dag var det vi sagt att vi skulle gå på föreläsning? Vi börjar utvckl-samtal nu på jobbet, vet inte om jag är så sugen... Vore kanske roligare att hitta på nåt annat. KRAM
7. Vad är dagens planer? Eh, dagens planer? Dagen är så gott som över, men kanske försöka få fört över pengar till Peters bror och lite andra räkningsärenden.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Skicka sms, det går snabbast. Fast det beror förstås till vem.
9. Är dina föräldrar gifta, sambos eller skilda? Gifta sedan 1969.
10. När såg du senast din mamma? I helgen.
11. Vilken ögonfärg har du? Blå
12. När vaknade du idag? Klockan 05:50 väckte lille katten mig, klockan 06:00 ropade Einar. Sedan gick vi ner och la oss i varsin soffa en stund.
13. Har du någon gång hittat en katt? Ja, på vår yttertrapp eller i Einars säng eller vid matskålarna hittar jag katter varje dag. Men nej, ingen hittekatt.
14. Vilken är din favoritplats? Soffan, skidbacken, på altanen när det är varmare.
15. Vilken plats föredrar du minst? Tandläkarstolen. Tveklöst.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Vi bor kvar, kanske har jag ett deltidsjobb i familjeföretaget och skriver på deltid. I min dröm har något förlag tagit sig an mig.
17. Vad skrämde dig som barn? Mardrömmar, elaka barn, godistjuvar.
18. Vem fick dig att skratta senast? Bönderna i Bonde söker fru, tillsammans med Peter. Alltså, han skrattade också.
19. Är du för ung för att äga vinylskivor? Nej. Jag minns särskilt någon med Freestyle, Madonna och Glen Medeiros. (Nothings gonna change my love for you- jag har faktiskt träffat honom i verkligheten)
20. Har du stationär eller bärbar dator? Både och. Just nu skriver jag på bärbar.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? Med nattlinne eller pyjamas och ett tjockt duntäcke, med en mellantemperatur i sovrummet som en kompromiss. Peter tycker det är för varmt, jag tycker för kallt.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Två på min sida.
23. Hur många landskap har du bott i? Det är nog bara Västergötland det.
24. Har du någon gång spytt på fyllan? Ja, jag mår nästan alltid illa när jag dricker mer än två glas vin.
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor är skönt, fast jag säger sockar.
26. Är du social? Japp.
27. Vilken är din favoritglass? Mjukglass med karamellströssel.
28. Vad skulle du göra om du vann en miljon? Anlita någon att göra färdigt lite saker här hemma. Åka till Alperna i några omgångar, sätta in pengar till barnen och lösa en del av lånet.
29. Tycker du om kinamat? Sådär.
30. Tycker du om kaffe? Ja.
31. Vad dricker du till frukost? En mugg filmjölk för att hålla mig till jobbet där jag äter en smörgås om jag hinner. På helgen äter vi grape, mannagrynsgröt och ibland nybakt bröd, både te oc kaffe. Mums.
32. Sover du på någon särskild sida? Helst på rygg.
33. Kan du spela poker? Nja, det finns nog där någonstans om jag försöker.
34. Tycker du om att mysa? Ja?
35. Är du en beroendemänniska? Ja, beroende av min familj, mitt hem och till viss del av datorn.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja. Flera.
37. Vill du ha fler barn? Ja!
38. Kan du några andra språk än svenska? Ja, engelska, tyska och franska, men bara behjälpligt.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nej.
40. Föredrar du havet eller en pool? Havet. Det finns få saker som slår en solvarm klippa om våren.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Kläder till barnen, mig själv och Peter. Huset. Kortmakarsaker.
42. Äger du dyra smycken? Min vigselring är det dyraste smycket jag äger, fem hyfsat stora diamanter.
43. Har du någon gång testat narkotika? Nej.
44. Vad var det senaste du stoppade i munnen? En kopp pepparmintste och mer än en halv kartong Toffifee.
45. Vem är den roligaste människan du känner? Kanske Christine? Jag skrattar mest när jag träffar Mathias eller Annelie.
46. Välj ett ärr på din kropp? Tatueringen? Eller kejsarsnittsärret där Hilda kom ut.
47. Vad har du för ringsignal? Nu har jag en förprogrammerad med stegrande effekt. En gång i tiden hade jag Lyckliga gatan och den har svärfar kvar eftersom han har min gamla telefon.
48. Har du kvar klädesplagg sen du var liten? Ja, vi har fått hit en hel del sedan barnen kom.
49. Flirtar du mycket? Nej.
50. Vart togs din profilbild för din blogg? I Varberg sommaren 2008.
51. Kan du byta olja på bilen? Ja... eller nej?
52. Har du fått fortkörningsböter? Ja. Körde 110 på 90-väg fast jag redan sett från andra sidan motorvägen att det var kontroll. Dumt, 1200 kr fattigare runt 2002.
53. Vilken var den senaste bok du läste? Tre sekunder av Roslund och Hellström. Blev så berörd och tyckte att den var så bra att jag fortfarande inte kunnat börja på någon annan.
54. Läser du dagstidningen? Ja
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nja, månadstidning: Hus och hem.
56. Dansar du i bilen? Nej, jag älskar att dansa men i bilen känns det väldigt svårt. Sjunger med på sin höjd.
57. Vilken radiostation lyssnade du på senast? P3 eller P4, kommer inte ihåg.
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? Inköpslista till hemkunskapen.
59. När var du i kyrkan senast? I söndags faktiskt, när Hilda fick Barnens bibel.

Svartvitt heter det

-De har släckt där!
Einar pekar på det svartvita syskonkortet.
-Ja.
Hilda studerar eftertänksamt fotot hon också, fortsätter:
-Och så är det inga färger på min boll.

Peter försöker:
-Det kallas svartvitt när det inte är några färger på kortet.

Det är lönlöst med abstrakta uttryck av det slaget.
-Det är släckt sa jag, pappa.
Einar har sagt sista ordet. Igen. Hilda fortsätter att studera bilden, mest bollen.

Det där med svartvitt får vi nog ta om något år.

Garageröjning vid 21-tiden

Att det skulle ske idag var egentligen helt oväntat. Vi har pratat om att tömma garaget tillräckligt mycket för att kunna köra in båda bilarna länge, men inte kommit oss för.

Ikväll stod vi ute och frös och tittade på elektrikernas jobb med utebelysningen. Peter konstaterade att han skulle få skrapa bilen imorgon bitti.
-Jamen, vi rensar ur då!
Jag blev ivrig. Sånt går väl fort. Och i jämförelse med att skrapa bilen varje morgon...

Sen tog jag de lätta sakerna. Är väl mer den igångsättande typen än den som fullföljer. Gick in och letade kamera och passade på att föreviga ögonblicket, för bloggens skull såklart. Nu är sakerna längs väggarna och båda bilarna inne, så för min del är uppdraget slutfört.

För Peter var det bara "det första lilla steget mot ett heeeelt nytt garage". Han har faktiskt något drömmande i blicken när han säger det.