En bild i smyg

Dörren till tvättstugan har åkt igen. Jag gläntar litegrann och hjärtat smälter inför det jag ser. Våra tusslar ligger på varsitt skötbord och sover, skötborden som vi slutat använda men inte riktigt ändå tydligen.

Jag springer och hämtar kameran och knäpper av några bilder, bestämmer mig för att gå ut och ta kort från andra sidan fönstret.

Efteråt ser jag att pojken gått med ut. Efteråt ser jag honom nämligen i fönstrets spegelbild i displayen på kameran. Efteråt ser jag honom DRICKA ur regnmätaren.

Frågan är om det inte är en av de bästa bilderna jag någonsin tagit.

Det är inte varje kväll

man får frågan: Vill du ha en Espresso eller en kopp Lapsang souchong?

Äntligen har någon förstått hur länge Peter försökt få tag på teet från det glada nittiotalet med sting i (hans egen beskrivning). Det luktar tjära i hela köket när han låter det dra och jag är riktigt skeptisk, men visst, samtidigt nyfiken.

Espresson får vänta till imorgon. Jag tror att vi ska unna oss något extra varje kväll den här veckan.

Tillsammans med teet kom med posten en skiva heminspelad retromusik som traditionen bjuder - du vet att jag älskar dig, Carola, och av samma anledning (skivan alltså) har jag gått och nynnat på "vi låser dörren in till damernas" hela dagen. Sorry, den finns inte ens på youtube.

Så där, dags för första klunken. Jag motstår impulsen att hålla för näsan.
Baaaaaaahhhhhh! Hela mitt väsen befinner sig plötsligt i en sjöbod. Peter tycker att det är mesigt och jag är grymt tacksam att det är just mesigt. Nu behöver jag inte vara nyfiken längre. Tack än en gång!

Det är ungefär som första gången jag smakade whiskey, fast ännu mer... sjöbod. Det här kommer jag inte heller att lära mig.

Unna oss något extra varje dag. Var det så jag skrev?

Den bästa dagen på länge

Jag har inte ens åldersnoja. Visst, vi har hört och sjungit flera varianter av "Vid 33, da da ta da ta da, är man passé, da da ta da ta da... eller ja, blå stetsonhatt heter den väl. Men jag känner mig faktiskt inte som passé utan som om jag har en hel del framför mig, inte minst alla fina upplevelsepresenter jag fått idag.

För när man druckit kaffe i sin nya espressomaskin

och man är nöjd med sin kurs i bildbehandling och duktig på det dessutom

vad ska man göra då?

Och när man tagit sin nya poncho på sig och shoppat loss på IKEA för alla presentkort, köpt den där härliga dubbelsängsbäddmadrassen och en lampa till köket med spottar, och sjunker tillbaka i de färgstarkt fräscha nya soffkuddarna

vad ska man göra då?

Ska man ta sin man då och avnjuta en konsert med Frida Hyvönen i den nya esprittoppen och några coola jeans
eller ska man gå en hel söndag till Hagabadet?

och när man lyssnat och diggat och fått alla sina behandlingar och är sådär härligt avslappnad och tom på tankar

Vad ska man GÖRA då?

Ja, vad ska man göra då?

Da da ta da ta da...

Ploppstegen

I fredags började kollegorna glatt gratulera mig på födelsedagen, sådana som inte borde ha koll på när den infaller. Åh, det är väl facebook, tänkte jag och gick in på lektion.

Gratulationerna fortsatte och T vid skrivbordet bredvid frågade:
-Du har inte varit på personalummet eller?

Men herregud, vad är det som händer egentligen? Jag stegade iväg genom korridorerna och vet egentligen inte vad jag väntade mig. En hint på tavlan, målade blommor runt mitt namn...?

Nej, bättre upp. På skåpet hängde en ploppstege och hälsningar.
-Men hur kunde ni veta? Att jag gillar plopp?
-Jadu, svarade en av supportrarna (läs det finstilta), var det inte du som satt här hela vårterminen på onsdagseftermiddagarna?

Jo, så var det. Jag tröståt för att jag hade lektion till halvfem. Riktiga vänner glömmer visst inte sånt. Försiktigt knöt jag upp det nedersta bandet och förkunnade att jag tänkte ta en till kaffet, att jag inte tänkte vänta till födelsedagen. Behöver jag säga att den smälte i munnen? Klarar jag resten imorgon, tro? I så fall blir det mig ett sant nöje. Tusen tack!

Sune - mätt på trams

Sune ligger aldrig i soffan längre sen lille katten kom, som i rubrikbilden på bloggen. Han nedlåter sig inte till det längre, känns det som. Vi kan sitta där och gulla med den lille nye. Själv jamar han vid ytterdörren. Ta mig härifrån en stund, jag är ganska mätt på att se er nu, tänker han när han blänger på oss.

Inte undra på att han är sur när vi glömt hans födelsedag. Hilda frågade av någon outgrundlig anledning tidigare på eftermiddagen:

-Hur gammal är Sune?

-Han är fem år... idag! Vi har glömt hans födelsedag! Förra året var det annat.

När han inte tror att vi ser ger han Morris ett varnande bett. Men innan han vet ordet av bär Hilda runt på honom också som om han är en kattunge. Maken till dumheter, han är ganska mätt på sånt trams.

Han är ganska mätt på det mesta just nu. Fast vi tar det, han är ändå vår långhårige favvis.

Kan man ta vad som helst?

Ibland får man lust att bara stanna upp, inte göra sitt sedvanliga inlägg om något som hänt hemmavid, som rör mig eller familjen personligen utan skänka en tanke till Jaycee Lee Dugard och friheten hon nu fått, och friheten hon blivit berövad i 18 år.

Tror du hon blev glad när hon blev fri? Kan hon känna glädje överhuvudtaget efter det som hänt? Och hennes stackars föräldrar... hur reagerar egentligen de? Naturligtvis är de glada över att få se henne i livet, men ack så mycket smolk i bägaren. Vill de veta hur hon haft det de senaste 18 åren, dag för dag? Och barnbarnen, vad känner de för dem? Om inte jag kan ta in det som sitter i andra änden av världen så kan väl inte föräldrarna det heller.

Här kan du läsa en aspekt av saken. Kriminalförfattare är jag nog alldeles för känslig för att bli.

Har jag förresten

haft över 30 besökare förut på en och samma dag? Det är nog inte så dumt att länka på facebook i alla fall.

En får va gla ôm en kan tellföra nået.

På tal om det så har vi tappat bort en hårddisk. Peter trodde att jag säkerhetskopierade alla foton på den, men helt plötsligt är den inte här. Hur är det möjligt? Den är ungefär 40x40 och en dryg dm hög, alltså ingenting som gömmer sig under mattan. Bättre ordning är en dygd.

Fast det är roligare att blogga.

Så här gör jag

-Du Einar, vad var det vi visade för Lena på dagis i morse?

-Einar!!!

-Ja, det var ju en bild på dig. Vad gör du på bilden?

-Sover på bordet. Så HÄR!!!

Ja, precis så, med napp och allt! Man gör ju vad man kan nu för att värva röster i kommunens fototävling. Familjen är grymt sugen på första pris, så hjälp till att rösta om du har vägarna förbi in i fotoaffären. Hoppas att det inte är emot reglerna att bilden är publicerad på bloggen en gång.

Vår andra partypingla lille katten luktade parfym igår efter klädpartyt. Och idag var det dags för ännu ett klädparty. I am exhausted. I morgon är det i alla fall fredag. Skrev jag inte det förra torsdagen också? Måste försöka att bli mer varierad.

Alla tiders partytjej

Vi har haft Me&I-party här i kväll igen... Hilda ställer upp och provar ALLT! Snabbt som ögat är hon allas mannekäng. Sitter något riktigt fint och faller föräldrarna i smaken så får hon det. Förmodligen går hon in i rollen som provdocka med den vetskapen.

Einar drog sig ur rätt snabbt. Han tyckte att hans pyjamas dög bra.

Dagisallvaret

-Vad ska jag skriva om dagis då? Karin ville höra om dagis i gårdagens kommentar.
-Du behöver väl inte följa allt som hon önskar. Peter muttrar bredvid mig i soffan.

Nä, det finns väl ingen som kan få honom att muttra på det viset som när vi (Karin och jag) pratar i telefon och hamnar i någon sorts ironi mot män, och kanske främst den man har närmast. Känn dig träffad, Peter. Jag gör allt för dig, Karin. Här kommer dagisredogörelsen:

Igår kände jag att jag ville gråta när jag lämnade båda småkottarna och de sprang från bilen till grinden, fortsatte springa från grinden till ingången, tog av sig ytterkläder, skor, på mockasiner och sprang iväg till fönstret hand i hand för att vinka. Jag fick en klump i halsen av stolthet och kanske för det där med den färdiga epoken som jag svamlade om igår. Jag hade ju varit inställd på att vara lite ledsen.

Idag, däremot, var det inte lika muntert. Jag bar Einar, drog av honom tröja och skor och försökte få honom att sätta sig så jag kunde få på mockasinerna. Det sista jag hörde var hans gråt och jag såg för mitt inre den lilla ledsna munnen med mungiporna ner och hörde Hilda fråga:
-Varför är han ledsen?

Som om hon inte visste... När jag ringde fem minuter senare var allt över - såklart.

Hemma börjar vi ordna med kläder och skor så att vi får samma fina struktur som på dagis. Häromdagen dekorerade jag locken till barnens klädlådor. De fick välja bild och bokmärken och var mycket nöjda, läs saliga, över resultatet. Bebisen på Einars lock var han synnerligen nöjd med, men att det var han själv kunde han inte riktigt köpa.

Imorgon har han lovat att vara ledsen igen när jag lämnar. Jag klarar det.

Kattepoken är här

Tänk dig en skön kväll i soffan. Teet är rykande varmt och rubrikerna på nyheterna rullar förbi. Kanske läser vi tidningen eller småpratar. Den lille katten ligger och spinner i knät och du känner dig så där rofylld i kroppen. Fötterna vilar på pallen, barnen sover och den varma drycken lagom smakrik, perfekt.

Det är då katten fiser. En smygare som inte hörs, inte märks på något annat sätt än att den sprider en sån otäck odör att alla bara måste bort från platsen, soffan, vardagsrummet.

Så har vi det.

När inte lille katten flyger runt som en svart vante i alla hörn av huset på en gång, som nu. Eller när han på rygg skjuter iväg, ligger under Sune och boxar på hans mage - kom an då, lek med mig då! I det ögonblicket tycker Sune att han är det tråkigaste som någonsin har hänt honom.

Idag gjorde barnen sin första hela dag på dagis. Och jag bloggar om kattliv. En epok är slut, barnen är tillräckligt stora, vi jobbar bägge två... nä jag kan nog inte ta in det. Kanske kan jag berätta i morgon? Fast då får jag bettskenan och det är väl också slutet på en epok och... i ögonvrån slår katten volter med en plastfisk.

Så har vi det.

Peter ringer sin bror och konstaterar att det är upptaget hela tiden. Tills han inser att det är vårt nummer han slår, med riktnummer. Katten brottas med bredbandsstickan.

Så har vi det.

En SÅDAN dag

Egentligen väldigt märkligt. Igår så full av energi att jag rev ut varenda krukväxt i regnskuren, dammsög bort sommarens alla döda flugor och vissna löv, putsade fönster och bänkar, vitrinskåp och byråer, la på nya dukar och önskade att jag hunnit ännu mer innan vi korkade upp fördrinken.

Idag så tom på energi att jag tänker på de där döda flugorna som om de vore min personlighet för att sedan bara luta mig tillbaka och sjunka riktigt långt ner i soffan.

Och däremellan? En kräftskiva och en alltför kort natt.

Grannarnas skiva ägde rum där utsikten är så hänförande att man ser alltför klart varför vi fastnade för just vår tomt, med ett snällt konstaterande att vi inte har DEN utsikten. Bara DEN backen. På nyårsaftnarna går vi uppåt berget och njuter av raketerna över nejden. Och igår, när vi var inbjudna högst upp i backen, var vi betagna. Vi svävade på altanen högt däruppe. Kan någon ge mig tillbaka den känslan idag?

Till och med Hilda säger trött bredvid mig:
-Tänk igår, var ALLA så pigga!

Dagens roligheter

Jag älskar den här bloggen, och förstås dagens inlägg i synnerhet...

En sak till piggar upp idag. Peter har kommit med som en av tolv finalister i fototävlingen i vår kommun. Kan du rösta eller känner någon som kan det, är det förstås tacksamt eftersom första pris är en väldigt fin kamera. Men egentligen tror jag att han vinner i alla fall, även om ingen kompisröstar. För att bilden föreställer min son, och för att det är en grym bild som utmärker sig under temat "Ett möte". Mötet råkar nämligen vara med sömnen och köksbordet på samma gång.

Heja heja!

Friidrott för katten eller små tankar om kvällen

När jag kommer hem från stan, asfalten och medelhavshettan har båda barnen lagt sig. Jag stannar till en stund mitt i ingången och beundrar stenläggningen som Peter har lagt sista handen vid, tar av skorna och går uppför trappan för att beskåda små trötta anletsdrag. Hildas hand är varm när jag håller i den en stund. Einar ligger tätt, tätt intill Pippi Långstrump.

På tv försöker Blanca Vlasic slå världsrekord efter att ha fått guldet säkrat. Jag kommer att tänka på den där gången när vi såg Emma Gren och Jannick ute på Amundön, hur jag försökte kika efter dem när hon rådjurslikt skuttade ut bland klipporna och försvann ner i någon skreva utom synhåll.

Peter och lille katten tittar på friidrotten. Synd att Einar missar höjdhoppet. Han hade garanterat kunnat visa Blanca ett och annat.

Den lille katten har varit hos veterinären idag. Sune skulle följt med men en grävmaskin har bott på vägen utanför och jämnat till rännilarna sen den där hagelstormen för en vecka sen. Sune vågade sig aldrig fram.

-Men du var mig en kaxig typ, hade veterinären sagt till lillen.

I stan träffar jag en gammal vän sen tiden när lönen kom från Lisebergs aktiebolag. Vi har mycket att prata om, det är alldeles för längesen sist och jag känner mig upprymd.

Snart är första arbetsveckan till ända. Humöret som pendlat upp och ner på jobbet har lagt sig och nu är kroppen märkligt lugn. I morgon får jag se Einar gymnastisera igen och höra Hilda berätta om dagen som varit. I morgon ska lille katten springa fort, fort efter bollar och papperstussar och brumma i någons knä i soffan. I morgon har Sune ingen grävmaskin att värja sig från. Inget veterinärbesök heller. I morgon kan Peter sätta sig på den alldeles färdiga uteplatsen när han lämnat barnen på dagis. I morgon är det fredag. Jag längtar till i morgon.

Den lille friidrottaren fortsätter

Som jag skrev häromdagen är Einar fascinerad av friidrotten på tv. Idag övade han starter.

-Så här gör dom! Så HÄR!

Ful i käften?

Näe... i alla fall inte idag.

Till vår privaaaaattandläkare på avenyyyyyn går vi nämligen i par. Vi brukar få ett trevligt vykort någon gång i juli med en blommig hälsning om att vi är välkomna i augusti, tiderna efter varann, ungefär när jobbet har börjat.

Peter tycker att det är onödigt att gå så ofta som en gång om året. Jag våndas halva dagen innan hela märgen isar av tandstensputsningen.

Till och med efteråt grämer vi oss litegrann. Av dubbelnotan. Det är varken delat nöje eller dubbelt nöje eftersom det inte är något nöje alls, denna lilla... angelägenhet.

På tisdag får jag min bettskena, jag med. Och när jag skriver att vi kommer att ligga där på tisdag kväll, med varsin ljudbok i varsin mobiltelefon, med hörsnäckor och sladdar som trasslar sig, varsin bettskena i munnen eftersom vi ändå inte kan tala med varann när vi lyssnar, två halvgalna katter och en av oss möjligen på spikmattan så funderar jag över om jag inte börjar bli alltför personlig.

Friidrott hemmavid

Vi sitter och tittar på friidottssändningarna från Berlin när Einar reser sig upp ur soffan och börjar springa varv efter varv efter varv runt köket, vardagsrummet och hallen. 800-meterssemifinalen eller vad det nu är har just gått. Pojken springer och springer.

-Så här gör dom!!! Så här!
Han tittar lyckligt på oss och pustar en stund.

Strax är det dags för stavhopp. Han tänjer mot soffan, upp med hela benet långt bakåt och så igen:

-Så här gör dom! Så här!

Kanske finns det en framtid inom friidrotten?

En sista föreställning

Vi såg sommarens sista föreställning idag. Det är med ett sant vemod jag går in i den nya epoken "höstterminens start". Innerligt hoppas jag att det är den sista starten, kanske den sista terminen och att jag är på väg in i något nytt.

Ridån går upp.
-Hjärtligt välkomna, damer och herrar! är inledningsfrasen.
Sedan följer härliga minuter av dans, munspel och diverse konster. Vi applåderar friskt och när jag fotar istället för att applådera ser huvudrollsinnehavarna det direkt.
-Applådera mamma!
Jag slänger ner kameran i knät och höjer mina händer, klappar ihop dem och får stolta leenden till svar.

När ridån går ner ser jag mig själv i personalrummet, får en gigantisk blombukett och en present som hela personalen samlat ihop till, ger rektorn en sista kram och går ut med lätta steg. Jag vinkar ett glatt hejdå till eleverna och lämnar skolans värld innan det är för sent för alla och envar.

Sen går jag vidare till nästa scen, börjar repetera, regissera något nytt och större. Min dröm ser ut så denna sista kväll av ett evighetslångt sommarlov som nästan inte kunde ta slut.

I bakgrunden hörs ett munspel och rassel från cerist glitter i kombination med:
-Applådera mamma!

Ja jäklar vad jag ska applådera när jag tagit mitt beslut och entrar min nya scen. I min dröm.

Dukade bord

Dukade bord har skapat stämning under det senaste dygnet. En årlig kräftskiva som vi aldrig lyckats tajma tidigare fick Peter att fälla följande kommentar i morse:
-Vi borde väl lyssna mer på musik så man kan bli bättre på såna tävlingar!
När stämningen var på topp, kräftorna slut och barnen sov (i alla fall våra) drog nämligen frågesport och en ovanligt rolig form av musikgissning igång. En person i ett av lagen fick se namnet på en artist eller en musikgrupp och skulle komma på en låt som gjorde att de andra i laget kunde räkna ut vilken artist det var fråga om. Får man till exempel Björn Skifs är det bara att börja vråla "Hooga chaka" eller "Michelangelo". Värre är det när man får en världsartist som Cher och som jag fick, och inte kommer på en enda sång, utan tvingas passa. Det är både enklare och svårare än man tror, och väldigt roligt.

I morse invigde vi den nya uteplatsen och vart jag än ställde bord och stolar vickade det inte någonstans. Ibland - fast kanske alltmer sällan - blir jag nästan irriterad över Peters noggrannhet, men vid detta högtidliga tillfälle imponerade han med sin perfekta stenavvägning. Och ett tag var det lä i skydd av huset.

Gissa dagens projekt

Plattläggningen på nya uteplatsen var klar på ett sätt - ja färdigpusslad kan man väl säga, men inte på flera andra. Nu har Peter jämnat till så att alla plattor ligger jämnt men har ändå en del kvar eftersom vi nu har hämtat sten som vi fyller upp med mot buskkanten.

Stenplockningen var kanske en av de roligaste aktiviteter barnen gjort och de ville absolut inte åka därifrån. Tänk bara, alla gör deras favoritsysselsättning: samlar fina stenar.

Jag kommer alltid att tänka på den där dagen när vi hämtade stenar, med Einar kanske fem dagar över tiden i magen, hur jag slet och släpade och lyfte och när inte det verkade hjälpa städade ur garaget för att jag var så trött på att vänta. Det gick ytterligare en vecka innan han kom. Idag sprang han runt och skrålade olika sånger ur hjärnarkivet och bar duktigt en liten hink själv. Tiderna förändras. Stenhögarna här hemma växer.

Kärlek som växer

I början ville hon ge honom korgen.

Men numer gör de det mesta tillsammans. Värre soffpotatisar får man leta efter.

-Varför växer kattungen, mamma? Jag vill ha honom liten länge, länge!

Jag vill säga att det är roligt när han blir stor, men i själva verket kanske han är som allra mysigast och goast nu. Måtte det inte vara samma sak med barnen.

Jaha. Så fick man sig en funderare igen, precis som vanligt med varförbarnens frågeställningar. Det här kan jag tänka på länge, länge.

En naturlig spikmatta

Rännilar större än bäckar förgrenar sig nerför backen utanför. Det dånar och smattrar om vartannat. Blixten blinkar till, gång på gång följt av ett sjuhelsickes brak, och ett till och ett till. 20 mm regn på en halvtimme, drivor av hagel och en stilla undran över hur det kan vara möjligt ens av högre makter.

Peter undrar också om inte de där hagelkulorna känns ungefär som spikmattan och föreslår retsamt att jag kanske skulle gå ut och prova.

Hmmm... skulle antagligen vara exakt den där lite stickande kylan i början. Men sedan då? Den behagliga värmen som brukar infinna sig? Och täcket man kan dra över sig? No no no.

Och så var det det här med kattungen

som kanske kan behöva få en förklaring.

För en vecka sedan lämnade vi Sjötorp för att fortsätta upp till min gamla kursare utanför Skänninge. Vi hade med kattburen för vi skulle köpa den lilla gråvita blivande Embla till min kompis och leverera den på fredagen. Helt klart var att vi bestämt oss för att det fick räcka med Sune för vår del.

Men fördelarna visade sig många:

-när vi ändå hade med buren kunde vi ju lika gärna...

-den lille brune var så lik en nallebjörn och dessutom den sötaste man kunde tänka sig...

-Sune kanske möjligen var lite ensam

-det var väl ingen skillnad på att ha två katter egentligen

-det var roligt att ha Sunes kusin tillika brorsan till den gråvita och anordna diverse släktkalas

hm?

Helt enkelt; det var kanske lite dumt och lite onödigt och lite extra besvär och vi föll för frestelsen och så vidare men om du undrar:

VI ÅNGRAR INGENTING!

För Morris/Zorro/Rasmus/Lillnallen är helt underbar. Till och med Sune kan skriva under på det. Om han bara kunde skriva.

Ett sammanträffande med fortsättning

Det är ett sammanträffande att den här dagen är lite speciell. Ett år sedan mitt första blogginlägg, ett slags milstolpe och absolut en början på något nytt som jag etiketterade med. Då handlade inläggen om en längtan efter att skriva och att lämna spår, bilderna var små och ambitionerna stora. Efter ett år kan jag konstatera att bloggandet bara blir allt roligare och har gett mig mer än jag någonsin kunde tro.

Och så sammanträffandet; början på något nytt har det också varit för den nu store lille Einar som gjort sin första dag på dagis. Han började dagen med sin längsta sovmorgon i hela sitt liv, åtminstone här hemma, klädde på sig kläderna själv med ett gapskratt, gick således med byxorna bak och fram i ösregnet och nickade blygt i kapprummet att ja, nu skulle han börja, och ja, det skulle bli roligt. En flicka på avdelningen hade fyllt år och förgyllde debuten med ett glasskalas som säkert fick store lille killen att känna sig extra välkommen. Ja, mycket riktigt, Einar nickade efteråt att det skulle bli roligt att komma tillbaka imorgon igen. Tror jag det!

Nu kör vi, mot fortsättningen!

When you call my name

it's like a little PRAYER
down on my knees
I wanna take U there


Det var den absoluta höjdpunkten igår. Att vara en del av en helhet, en hoppande och applåderande och vrålande människa högt uppe på läktaren bland 59 000 andra hoppande, applåderande och vrålande människor som fyllde Ullevi. Att vara så nära världsstjärnan, ha Göteborg och hela världen framför sina fötter, kunna sträcka ut handen och skära i tonerna och sommarluften... Aaaaaahhhh!!

Faktum är att jag trodde nästan inte att jag skulle tycka att kvällen var värd över 2000 spänn. Men det var den. För Like a prayer. Och för poliseskorten mellan Bryggeriet och Ullevi i ösregnet.

Tack alla inblandade. Madonna included.

Uppladdningen har börjat

Nu är det bara några saker som återstår:

-köra barnen till mormor och morfar som ska barnvakta och få teckningleverans

-hämta sand på samma gång till tidigare omskrivna plattläggning

-lyssna in oss lite

-piffa upp sig

-komma i stämning

Tillökning

Det var ingen i familjen som kunde motstå den här lille nallen.

Namnförslag någon?

Namn som kommit på tapeten hittills är:

Nalle

Bamse

Rory en racerbil

Björnbusen

Zoega

Mitt bästa semestertips 8

Åk på marknad och låt barnen köpa varsin ballong. Fördelen är att de syns överallt och att din röst ekar så bra mot ballongen när du kör vagnen och den åker in i ansiktet på dig hela tiden.

Köp en mineralvatten och försök att njuta lite grann i folkvimlet och den 30-gradiga hettan.

Till Sune

Här kommer en hälsning från din käre gamle bror Puppen.
-Heter han Tuppen, undrar Hilda.

Och jag kan bara konstatera att jag är grymt sugen på den lilla brunsvarta kattungen. Hur hade det varit med en liten kompis tycker du?

Livet på landet

är nästan för bra för att vara sant. Eller vad sägs om 6 kattungar och ponnyn Frippe som inte ens mamma Marie behöver vara rädd för.

Att Eva dessutom tog med oss på kvällspromenad med Frippe och vagnen var antagligen något av det roligaste vi varit med om.

Snart ska vi åka till marknaden och köpa ballonger. Pappa har varit i grannbyn och tagit ut pengar, för de sista gick åt till glassen i Sjötorp.

Först ska vi bara fråga om vi får gå in i hagen till hästarna igen. Pappa får följa med för mamma bloggar, och så verkar hon inte riktigt tycka om att komma för nära de snälla hästarna.

Hälsningar barnen på landet

På väg igen

Det där med gruppbilder är faktiskt lite av en plåga. Men är det någon annan som arrangerar så är man ju inte den som är den... Och vi passade på att videofilma hela spektaklet dessutom. Sedan drog vi.

Nu är vi på väg mot nya mål. Solen skiner över Vätterns skärgård och vi ska besöka Sveriges största och äldsta marknad, men inte förrän imorgon. Idag är det barnens kväll bland kattungar och ridvänliga ponnyhästar hos min gamla kursare, tillika Sunes "urmoder".

Det gick inte alls dåligt

när båtarna skulle genom slussen i kanalen. Allt avlöpte helt enligt planen för slussvaktaren, för besättningen på den engelska båten och för besättningen på den danska båten. Vädret var skapligt.

Men varför ser vi då ut så här?