Ibland får man lust att bara stanna upp, inte göra sitt sedvanliga inlägg om något som hänt hemmavid, som rör mig eller familjen personligen utan skänka en tanke till Jaycee Lee Dugard och friheten hon nu fått, och friheten hon blivit berövad i 18 år.
Tror du hon blev glad när hon blev fri? Kan hon känna glädje överhuvudtaget efter det som hänt? Och hennes stackars föräldrar... hur reagerar egentligen de? Naturligtvis är de glada över att få se henne i livet, men ack så mycket smolk i bägaren. Vill de veta hur hon haft det de senaste 18 åren, dag för dag? Och barnbarnen, vad känner de för dem? Om inte jag kan ta in det som sitter i andra änden av världen så kan väl inte föräldrarna det heller.
Här kan du läsa en aspekt av saken. Kriminalförfattare är jag nog alldeles för känslig för att bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar