Friidrott för katten eller små tankar om kvällen

När jag kommer hem från stan, asfalten och medelhavshettan har båda barnen lagt sig. Jag stannar till en stund mitt i ingången och beundrar stenläggningen som Peter har lagt sista handen vid, tar av skorna och går uppför trappan för att beskåda små trötta anletsdrag. Hildas hand är varm när jag håller i den en stund. Einar ligger tätt, tätt intill Pippi Långstrump.

På tv försöker Blanca Vlasic slå världsrekord efter att ha fått guldet säkrat. Jag kommer att tänka på den där gången när vi såg Emma Gren och Jannick ute på Amundön, hur jag försökte kika efter dem när hon rådjurslikt skuttade ut bland klipporna och försvann ner i någon skreva utom synhåll.

Peter och lille katten tittar på friidrotten. Synd att Einar missar höjdhoppet. Han hade garanterat kunnat visa Blanca ett och annat.

Den lille katten har varit hos veterinären idag. Sune skulle följt med men en grävmaskin har bott på vägen utanför och jämnat till rännilarna sen den där hagelstormen för en vecka sen. Sune vågade sig aldrig fram.

-Men du var mig en kaxig typ, hade veterinären sagt till lillen.

I stan träffar jag en gammal vän sen tiden när lönen kom från Lisebergs aktiebolag. Vi har mycket att prata om, det är alldeles för längesen sist och jag känner mig upprymd.

Snart är första arbetsveckan till ända. Humöret som pendlat upp och ner på jobbet har lagt sig och nu är kroppen märkligt lugn. I morgon får jag se Einar gymnastisera igen och höra Hilda berätta om dagen som varit. I morgon ska lille katten springa fort, fort efter bollar och papperstussar och brumma i någons knä i soffan. I morgon har Sune ingen grävmaskin att värja sig från. Inget veterinärbesök heller. I morgon kan Peter sätta sig på den alldeles färdiga uteplatsen när han lämnat barnen på dagis. I morgon är det fredag. Jag längtar till i morgon.