Man skulle kunna säga att valborgsfirare som vi

är väl nitiska.

Länge satsade vi på att vänta ut regnet och cykla de fem kilometrarna till firandet. Men när det öste ner och himlen var jämngrå på alla sidor av horisonten gav vi upp den tanken.

Picknickfilten breddes dock ut i regnet och humöret var på topp till en början. Lagom tills det blev väl blött och kallt och lite tråkigt tändes vårelden.

Eller som Peter uttrycker det:
-Det droppar och droppar... det är VÅREN som är här.

Cykla lugnt!

Idag var det cykeltvätt och premiärprovtur inför en eventuell valborgsutflykt. Med tanke på morgondagens väder var kanske tvättningen överflödig. Men oj så rolig.

-Har du börjat träna nu?

undrar Peter en dag när han kramar den stora, tjocka magen.
-Vaddå?
-Ja du vet, på att blåsa ut ljuset?

Han syftar på Anna Wahlgrens krystmetod som jag läste en del om under förra graviditeten.

Den gången hade jag övat. Tänkt mig att jag hade ett ljus någonstans mellan knäna som försiktigt skulle blåsas ut. Verkade inte så svårt. Det kändes som jag fått ta del av en förlossningskonstens hemlighet när jag läst det. Hemligheten att hitta rätt muskler och det var ju just det här med ljusutblåsningen.

Fast egentligen trodde jag att det skulle vara precis som den här mamman skriver. Att man främst skulle hålla emot när barnet i stort sett kom ut av sig själv.

Jag minns att vi trodde att han skulle födas den 19:e. Klockan var väl 23 och jag gick in i krystningsfasen, eller är det utdrivningsfasen den kallas? Det var bara det sista lilla kvar.

Han är född 3:19 den 20:e. Varken blåsa-ut-ljuset-metoden eller hålla-emot-metoden fungerade. Kan någon förklara för mig vad det är jag ska träna på?

Förhandlingsbart

Har just suttit med i mitt livs första fackliga förhandling, mest som iakttagare och kanske i något slags lärlingsform.

Beslutanderätten fanns på min sida bordet.

Ungefär som hemma.

-Snälla mamma. Snälla!
-Nej!
-Nähä. Men om vi gör så här och så här då?
-Ja, det går väl bra, då.

Ja. Nästan precis som hemma.

Fick en bloggutmärkelse

häromdagen av Malin som är en rutinerad nykomling i bloggvärlden, trebarnsmamma som nyss övergivit föräldraledigheten och en gammal gymnasieklasskompis till mig. Tack Malin!

Nu pryder den sin plats i högerkanten här bredvid.

Instruktioner: kopiera in awarden, länka den till den du fått den av och ge den sen vidare till sju andra bloggare och länka till dem + berätta sju saker om dig själv - sprid lite glädje!

Faktum är att jag är så busig att jag aldrig skickar vidare kedjemail och sånt. Men en och annan bloggare vill man väl alltid glädja. Så här är min lista:

Jag vill ge awarden till
Carola, som man gärna skulle vilja se inlägg från oftare, för att de skrivna så att det känns precis som om du satt bredvid mig vid datorn.
Sanna som skriver med stor portion humor, värme och underfundighet om det hektiska slash härliga småbarnslivet och intresset för nybakat, med ständigt dåligt samvete för att hon inte alltid hinner med bloggandet.
Sofia som just blivit med hus och skriver från hjärtat såväl som familjelivet med självdistans i en underbar kombination.
Karin som jag är så glad för att hon började blogga ända från Finska skogarna, med inspirerande kort och text som man skrattar högt åt eller får en klump i halsen av.
Amanda som kanske ändå är min favvobloggare och lite av idol.
Ann som är trebarnsmamma med nytt jobb och skrivardrömmar.
Annelie och Joakim som håller mig uppdaterad på senaste projekten hemmavid, samt fina foton på barnen.

Och så sju saker om mig:

1. Jag har fått ungefär 15 myggbett hur nu det är möjligt. Desamma kliar helvetiskt.
2. Dokumentären om Annika Östberg förut ikväll fullständigt trollband mig vid TV:n.
3. När Peter och jag skulle flytta till hus blev mitt uttryck angående att köra tvättmaskinen under fredagkvällarna vida omtalat, under synnerligen muntra former.
4. Jag saknar rödvin, vitvin, goda ostar och rå fisk. Och jag kan med att erkänna det.
5. Ögonlocken är väldigt nära att falla ihop nu. Så nära att jag inte rapporterar till var och en av er som fick en award förrän imorgon. Läser ni å andra sidan min blogg noggrant vet ni redan allt.
6. Fick ytterligare en idé till ett roligt skrivprojekt i går. Borde man samla alla goda idéer någonstans eller ska man sätta fart?
7. Tvättmaskinen är klar trots att det är tisdag. Jag är grymt trött, sugen på vin men det kliar - både i skrivarfingrarna och myggbetten. Och hur i hela friden ska jag få in Annika Östberg i detta försök att sammanfatta hela faderittan?

Vad vi inte visste om dagen

var att den skulle bli så full av oväntade och glada händelser, trots nattens usla sömn.

På köksbordet låg presenter från mormor och morfar och Teneriffa. Allt var så uppskattat att det noggrant packades ner eller kläddes på för att visa för barnmorskan.
Runt elvasnåret kunde vi sitta med kaffe ute på altanen i soldiset, utan jacka, och prata till punkt medan åtta barn roade sig med vårstädning och andra kollektiva uppdrag runt lekstugan. Eller rättare sagt sju, medan den åttonde snusade gott i vagnen. Einar uppfattade det fina vädret som rena sommardagen och slängde på sig shorts.

Ett sms om paket med nyanlända meandI-kläder kom, vilket innebar en kär återförening med kanintröja och medaljongkjol, nu i rätt storlek.

Mamman kunde sova igen en timme av utebliven nattsömn när barnen tog en rejäl middagslur.

Det var avslutning på simskolan, vilket ingen av oss hade en aning om. Tyvärr blev det av samma skäl svårt att föreviga, men ögonblicket när Hilda simmade hela bassängen utan hjälp och till och med kunde hämta luft ett par gånger, kommer att bäras nära hjärtat hela livet. Det var så oväntat att mina ögon vällde över och Peter var stolt som en tupp. Till och med Einar satt som ett tänt ljus, vilket man ju inte precis kan säga om förra simskoleuppvisningen.

Dessutom har jag fått en blogg-award men den sparar jag till ett senare inlägg.

Ankomster

Ikväll är en ankomsternas kväll. Barnen är tillbaka hemma efter tre dygn hos farmor och farfar. Hilda somnade omgående i bilen, men Einar höll sig vaken och dansade runt i huset i 45 minuter, även om han tidigare under dagen föreslagit att vi skulle flytta hem till farmor och farfar allihop.

På olika bussar från Norge sitter både Peter och mina föräldrar. Planerat och oplanerat. Mammas och pappas flyg blev inställt från Teneriffa och de blev tvungna att ta svängen via Oslo istället. Var och när de ska hämtas upp är ännu obekant.

Medan jag väntar på Peters hemkomst och på att ge mig ut i nattrafiken tänker jag på den ljuvlige ankomsten Alfred som jag fick gosa med igår. Det är inte utan att jag längtar efter egna bebisens ankomst.

Varför måste ankomst innebära att behöva vänta så?

Vad man gör av dyrbar egentid

på det digitala planet:

surfar extra länge på onödiga sidor
chattar på facebook

på det filosofiska planet:

funderar länge och väl över nya lösningar i huset, som pysselförvaring, vart bebisen ska sova i framtiden eller om man kan göra en annan möblering för tv-tittande däruppe
känner efter om man orkar dammsuga eller vänta tills Peter är hemma och kan göra det
grunnar över eventuellt andra saker man kan tänkas orka med som rensa ut gamla papper eller kläder
tittar lite drömmande på skojiga virkbeskrivningar och tänker på eventuellt garn som kan finnas i släktens gömmor
funderar över om man ska göra sig en räkmacka efter gårdagens besök i fiskbilen
tänker att man borde ge sig ut i solskenet
hajjar till inför beskedet att prinsessan Madeleine och hennes gemål ska gå skilda vägar

på det verkställande planet:

plockar ögonbrynen
putsar alla fönster på övervåningen
dammar hela övervåningen
letar upp Einars cykelhjälm, egna crocs-skorna och fyra andra saker som varit alltför väl gömda i klädkammaren
dricker te hos en granne man inte pratat med på evigheter
äter jordgubbar
läser tidningar
löser melodikrysset (nästan i alla fall)
viker tvätt
ringer och hör hur det är med barnen
sms:ar föräldrarna och Peter

Förslagen jag fick igår på facebook var av det unnande slaget. Och absolut, jag lovar att än finns det tid för varma skumbad, tårdrypande filmer, veckotidningar och bra musik.

Efter en dags arbete hemifrån

drar jag följande slutsatser:

++ att slippa resvägen
+++ sovmorgon
+++ Mikados lunchbuffé är svår att slå
+++ grannen som lunchsällskap
+ nära till frysen där pinnglassen ligger

- att jag hade behövt ett dokument som låg kvar på gemensamma arean på jobbet
- inte samma goda smörgåsfika halvtio
- att jag blev kvar vid datorn till 17:30

En virkad dröm

Spenderade timmen från att jag kom hem från jobbet tills jag skulle åka på vattengympa med att leta efter virknålar.

Varför undrar du kanske. Därför.

Det är så mycket som ska inspireeeera nuförtiden. Och nu har jag dessutom insett att det behöver röjas lite varstans hemma, inte bara vanliga tvättvikningen eller en behövlig fönsterputsning.

Handarbetsgömmorna är visst fler än fingrarna på ena handen. Korgen bredvid symaskinen. Lådan i bokhyllan. Kartongen i klädkammaren. Det gamla syskrinet på ben från Peters faster som står i sovrummet. Mormors gamla symaskin med tillhörande utdragslåda. Små nystan som ramlar ur. Trådrullar. Hopvikt korsstygnsväv. Halvsydda broderier. En halvfärdig halsduk i grovt garn runt ett par grova stickor i en papperskasse. En katt-tass som plötsligt är där och petar bland trådrullar och nystan.

Herregud. Jisses.

Så till slut, i en liten mormorsblommig tillika mormorssydd väska med diverse småsaker... Där ligger det en tunn virknål, storlek 1. Antagligen helt fel storlek, men cupcakes i miniatyr kanske inte är fel?

Är det vad jag ska roa mig i helgen? Jag vet inte, men är grymt sugen. Alternativet är att höra om svärmor har större virknålar att låna ut, eller att vänta tills mamma kommer hem från Teneriffa.

Med vänlig hälsning: en nygammal hobbyvirkare.

De har åkt nu

Klockan 6:30 i morse gick avfärden. Det pratades konstant, fnissades och skyndades ut till bilen. Gosedjur med, nappen, rätta outfiten och ett riktigt glatt humör.

Peter ska till Hemsedal senare i eftermiddag och barnen på lillsemester till sin farmor och farfar med utflykt till kusinerna idag.

Ett tag hade jag planer på att tillbringa hela helgen i skolbänken, med en kurs i webdesign som folkuniversitetet har under helgen. Men jag sköt upp den, alternativt tog mitt förnuft till fånga.

Nu ska jag jobba, vila upp mig och pyssla lite hemma. På söndag förmiddag åker jag till barnen och spenderar dagen med dem och svärföräldrarna.

Det kommer att bli tomt hemma... och skönt.

Är det skorna som gör det?

Den här nya attityden...

Sättet att sjunga allt rockigare barnsånger.
Klädvalet.
Knappandet på datorn, där hon helt självklart fyller i bokstaven som saknas i svåra ord.
Att hon, bredvid prinsessan på blomsterängen med solen och gräset, målar en snopp på papperet.
Drar ramsor med "baby,baby, baby".
Eller frustrationen när hon gråter hela vägen hem från ICA under utrop som "jag fryser, jag är hungrig, jag vill att bebisen ska komma!"

För det kan väl inte vara så att hon håller på att bli stor?

Klädpartytider

Det var klädprovning hela kvällen lång igår. Till slut inspirerade Hilda sin lillebror så mycket i provandet att han fått på sig en helt ny stass, från topp till tå.

Fast redan från början hade han vetat vilken tröja som var hans. Kanin bak och fram hette den och var härligt rosa. Som en dröm för pojkar.

Hilda valde efter många om och men denna utstyrsel. För min del hade tröjan gärna fått ha en annan färg, men jag hade lovat henne att hon fick välja själv.

Mammorna pratade på om nya vägval i livet och andra väsentligheter. När Peter kom hem från jobbet hade precis kläderna packats ner och beställningslapparna lämnats in. Kalla det tur eller otur. Ostbrickan var åtminstone fortfarande kvar.

Två månader

Det är 2 månader kvar till den 20 juni.

Två månader till Einars födelsedag och beräknad nedkomst för bebisen. Hilda undrar:

-När Einar har öppnat sina presenter, åker ni till sjukhuset då?

Tänk om man visste det.

Får jag fresta med blommor

såhär i slutet av april?

Bort med påskrisen och kycklingarna,

fram med lilla snapsglasvasen

... och så något fint för magen.

Voila! En doft av vår, for sure.

Dagens bedrift

Det har varit en ovanligt händelserik dag, med gamla parmiddagsgänget och en snabbtitt på fyra dagar gamla och underbart fina Alfred.

Händelsen som satte djupast spår var kanske trots det lektionen på och bredvid hästryggen.
Hjärtat som bultade så hårt när jag såg hur hög hästen var som jag skulle leda. Hilda som ramlade av, ner i min famn som tur var, mitt under lektionen. Einar som fick höra "sträck på dig", släppte tyglarna och sträckte upp armarna i luften. Alla foton jag aldrig kunde ta, för att jag höll krampaktigt i det enorma djuret. Och lyckan över att ha varit så fantastiskt duktiga allihop.

Tre nya - häng på!

Som vanligt hämtar jag inspiration från Amandas blogg. Tre nya om mig:

1. Klippte ur vacker poesi från en dödsannons i tidningen tidigare idag, för första gången på kanske tio år. Förr kunde jag spara fina dikter i fina askar. Den här var så vacker att den förtjänar att öva lite kalligrafi på. Kanske får du se ett foto här så småningom om jag väl gör det.

2. Eftersom vi har en pick-up till låns i två veckor tänkte vi hämta trädgårdsgödsel imorgon. För att slå två flugor i en smäll bokade jag "ledgrupp för de minsta, ponnyridning 30 minuter" på samma ställe som man hämtar hästskit. Dessvärre fanns det inte någon häst ledig i andra gruppen så jag bokade två stycken i samma grupp.

Det betyder att jag måste leda en (förhoppningsvis inte argsint) ponny imorgon när ett av barnen sitter på. Bekvämare hade det varit att sitta på läktaren och titta när Peter ledde dem i grupperna efter varann. Ska jag vara riktigt ärlig hoppas jag nästan att Einar tröttnar efter en stund.

Ska jag vara riktigt, riktigt ärlig är jag dessutom liite rädd för hästar. Men det vill jag inte att barnen ska veta om, eller att hästen ska märka. Dessutom är jag inte den smidigaste i kroppen nu. Vad gör jag om den börjar springa?

3. Jag tror faktiskt att jag så sakteliga börjar bli beredd. Här är första inköpet:

En alternativ lösning

-Kan du inte kasta din frisbee Einar? Jag vet vad vi gör då. Vi sätter oss på dem. På rumpan!
-Jaa!

Nya kepsarna sitter som gjutna, solen skiner och det är fredag. Vad gör det om man inte kan kasta frisbee, egentligen?

Jaha, ja...

Det blev ingen vinst i tävlingen, men jag lyckades i alla fall få med två bidrag.

Och för varje vackert foto jag ser tänker jag: måste lära mig photoshop.

Då skriver vi så fint vi kan

Efter en intensiv dag en bit söder om Göteborg landade man skönt på en handstilskurs. Det var roligt, roligt att lära sig grunderna i kalligrafi. Det viktigaste var att hela tiden hålla den 45-gradiga lutningen på pennan samt att alltid börja på de smalaste ställena på bokstäverna.

Förutom en förryckt 8:a och ett g som aldrig ville bli som någon av oss ville, så får man nog säga att kursen gick skapligt. Kursledaren var självaste författaren till boken med samma namn som den här sidan. Jag blev sittande med öppen mun när jag hörde hur hon kommit på idén till en bok, gjort den, arrangerat alla foton, hyrt en monter på bokmässan en vecka efter tryckningen och dessutom sålt bra.
"Vill man bara något tillräckligt mycket..." sa hon när jag blev imponerad.

Men då så... är det väl bara att sätta igång då. Frågan är bara vad man egentligen vill mest? Efter den här kursen kanske svaret är att skriva som en gud.

Den gladaste nyheten

som också skapar en viss insikt att det inte är så långt kvar för oss heller

var lille nyfödde grannpojken! När man tror att mamman ska skicka ett sms liknande "jag kör till vattengympan ikväll" kommer istället denna fantastiska bild.

Vårens första grillning innebar:

att låna kol från grannen
att äta så sent så att skuggan började falla över altanen
dynlösa stolar
viss vårstädning
ett fasligt spring efter fleecetröjor
två cirkulerande osaliga andar till huskatter

Ändå eller just därför var det njutbart för stora som små.

Ord, bild och framtiden

Efter fotomässan i helgen går både Peter och jag med diverse fotofunderingar. Medan Peter grunnar på olika objektiv, funderar jag mer åt det yrkesverksamma hållet. Hur man skulle kunna arbeta mer med foton, för det är så himla fascinerande. Jag grunnar på faktaböcker för barn och frilansreportage i tidningar, försöka göra hemsidor - som om det inte räcker och blir över att göra i ordning familjens fotoalbum eller beställa fotoböcker.

Jag tror att det är bloggen som har förstört mig. Den har fått en att intressera sig för samspel mellan text och bild och gjort mig biten av att förmedla något till andra och skriva av sig.

Fast det är väl inte att bli förstörd att man funderar över yrkesliv och vad man vill? Drömmen vore en kombination av allt som känns roligt och inspirerar en. En kombination av arbetet jag har med arbeten jag kan få - om det vill sig någon gång... läs om jag lär mig photoshop, kommer in på litterär gestaltning, börjar fixa till en hemsida åt företaget eller kollar upp luckorna inom facklitteratur för barn.

Kan inte människan koncentrera sig på att föda barn, bara? undrar du kanske. Jo, tanken slår mig också. Men eftersom jag inte syr gardiner den här gången är det väl det här jag gör istället. Säkrar familjens framtid i tanken. Eller dagdrömmer.

Och hickan

jag glömde ju hickan, som den här bebisen har mest hela tiden.

Hilda hade också det, men inte Einar. Annars känns det snarast som ett manligt drag, eller är det bara för att man sätter det i någon sorts samband med öl som jag får den känslan?

Idag funderar jag på

om det inte är en tös i magen i alla fall.

Små distinkta saker pekar på det. Likheter med den första graviditeten, olikheter med den andra. Grönsakssug istället för sötsug. Bättre blodsocker. Mer hormonsvängningar. Mycket lättare att somna om på natten. Eventuellt en något stillsammare bebis. Mer besvär att röra sig.

Men det skulle ju lika gärna kunna vara en pojk som är lik Hilda.

Vid besöket hos barnmorskan idag låg helt plötsligt den stora, stora magen under normalkurvan. Den gjorde aldrig det med Einar, men hela tiden med Hilda.

Precis som om könet har så stor betydelse. Ändå kan jag inte släppa det. Faktiskt är det nästan FÖR spännande att inte veta, om det är en son eller en dotter, en lillasyster eller en lillebror.

Vi är ganska rörande överens om att det vore läge för en tjej till i familjen, i denna mansdominans - katterna inräknat.

Dagens

mest morgonpigga:
en tur till Landvetter vid halvsex-snåret på morgonen

överraskning:
tårta levererad direkt till dörren av de bästa grannarna

flitigaste:

vårtecken:
förutom flocken ungdomar vid glassfrysen på ICA, måste det varit förmiddagsfikat eftersom det från och med nu är en söndagsvana på lekstugeterrassen

tråksamt:
att två av gästerna låg hemma i magsjuka

bästa aptit:

datornördar:

Släktligheter

Och så fick vi till slut ses alla systrar och bröder, svågrar, svägerskor, kusiner, föräldrar och svärföräldrar.

Sjunga "Ja må hon leva", äta god, god mat, fråga om upplevelsen av jordbävningen i Indonesien i veckan, prata om nya och gamla jobb och vasalopp och hjullastare och foton och annat.

Fast så många som det kanske låter är vi inte, men alla var där, utan sjukdomar. Och utan fel på rösten.

Rätta vägen... eller?

När vi klev ur hissen från parkeringshuset igår på väg mot mässan såg vi en kö som inte var av denna värld. Visst hade vi blivit något försenade hemifrån, åkt närmare tio än nio som vi först tänkt. Och det här med att anordna fotomässa samtidigt som babybarnmässa, var det verkligen så genomtänkt av arrangörerna? Å andra sidan hade vi förmodligen inte åkt om det inte varit något både för barnen och oss.

Vi stönade över köerna och bestämde oss för att runda Svenska Mässan på utsidan. När vi väl kom in i entrén mot Korsvägen var det bara att gå rätt fram till kassan och därinne var det ganska glest med folk till en början. Förvånande, med tanke på hur det sett ut därute. Hade alla andra valt fel väg och vi den rätta?

Efteråt, på väg till parkeringen igen, var det fortfarande en lång ringlande orm till kö. Musik spelades och skyltar satt uppe. Skyltar märkta "Idol". Aha, det var idoluttagning. Tänk om vi hamnat i den kön! Peter berättade muntert för släkten senare att då hade det väl bara varit att stämma upp i en "Och silla ho går i havet bland torsk och magriiill" för Laila Bagge och co.

Betänk hur dagen hade fått en HELT annan vändning. Själv hade jag nog dragit "Oh Carol" för idoljuryn.

En intensiv dag

är det idag, med babybarnmässa, fotomässa och snart kalas för svärmor.

Vi har varit på Pettson och Findus-teater, Bamsegympa,

kramat Lisebergskaniner och andra jättemjukisar, köpt ballonger, fått en påse bebisblöjor (för alla gravida) och varit med om ett godisregn.

När man vandrade in på fotomässan var det som om ett lugn la sig över lokalerna. Vuxet, mörkare och så...

något bekant.

Så här roligt och kreativt

hade jag det idag på jobbet.

Med färgpennor, tusch, linjal, tippex och ett antal ritningar att kalkylera kunde jag gå lös. Tyvärr hann jag aldrig till de gröna pilarna och den älskade lamineringsmaskinen. Å andra sidan är det en enorm fördel med det här arbetet, att blir jag inte färdig är det bara att fortsätta arbetsdagen efter. Ingen klandrar en och man sätter själv upp senast färdigt den. Så på tisdag eller onsdag får jag väl se till att bli klar med utrymningsplanerna, punkt.

Roligt och kreativt var det också i soffan här hemma när jag öppnade ytterdörren. Peter hade lyckats med bedriften att få hem jobbets enorma påskägg, visserligen tomt på sötsaker men vad gjorde det? Vill man inte sätta det på huvudet kan man alltid fylla det med förra helgens gamla godis som ligger och åldras i skafferiet, alternativt bära runt på det och bara känna hur det känns.

Leve kreativiteten!

Åh vad jag velat fantisera fram

en brutta som Lisbeth Salander. Det är så oerhört smart med Den Där Personen som bara GÖR hela storyn. Av många olika anledningar; hon är grymt duktig på datorer och lyckas med världens kupp som gör henne ekonomiskt oberoende resten av sitt liv, man sympatiserar med henne för det mörka förflutna, hon är cool och svår att förstå sig på på en och samma gång.

Man skrattar i mungipan när hon lyckas med det ingen annan vågar, eller när hon får sin upprättelse. Hon är liksom allt personifierad. En tänkt Pippi Långstrump som vuxen. Hur mycket jag än funderar på en extrem personlighet till en roman så kan jag aldrig komma på något lika bra. Ändå kan man förstå hur uträknat och genomtänkt... framvärkt det är på något sätt. Hur Stieg och hans sambo verkligen har tänkt till. Så länge det behövdes.

Att kalla Stieg Larsson för en bra dålig författare känns väl inte schysst? Förutom denna genomtänkta Salander, så har han språk och tajming som gör att man baxnar. Visst blir han ännu mer intressant för att han dog tidigt och för den komplexa arvstvisten, men nog hade Milleniumserien sålt extremt bra även om han levat och kunde skriva alla tio? Frågan är om inte hans sambo knappar där hemma för fullt på fortsättningen.

Frågan återstår hur man själv ska gå tillväga för att knappa ner den där bestsellern. Att ha något att berätta är en sak, men det där persongalleriet... Uppfinningsrikedomen är alltför begränsad fast man stundvis tänker så det knakar. Tänk att ha en hjärna full av alla de där Astrid Lindgren-gestalterna. Eller Harry Potter. Eller James Bond. Eller just Lisbeth Salander. Överdrivna personer, med överraskning, igenkänning och extremiteter för läsaren på en och samma gång.

Här finns inte ens utrymme för något slags antagande av hur en sådan personlighet skulle kunna se ut. För om jag kom på något skulle jag hålla det riktigt hemligt och fila på det intill det perfekta. Sen skulle jag starta ett eget förlag, håva in miljonerna och bli lika rik som Salander.

Hur är det med dina drömmar? Hur ska du tjäna miljonerna?

Svar på semlekluringen

Karin föreslog att felet med bilden var att det bara är en semla men att jag äter för två. Inte så dumt förslag. Inte dumt alls.

Men det är värre än så. Semlan var till Peter. Jag avstod. Fattar'u? Avstod. Var inte sugen. Har kanske förätit mig. Bittert.

Däremot tror jag inte att svärmor har förätit sig ännu, åtminstone hoppas jag inte det. Här kommer nämligen en avbildad semletårta som en födelsedagshälsning! Hoppas du inte riktigt ätit sista semlan för i år ännu. Grattis!

Skär dig en bit av tårtan du också, Karin! Ditt svar var ju nästan rätt.

Ett oanständigt förslag

Usch, nu känner jag sådan där vanmakt igen, trots att jag är tjänstledig. Vet inte ens om jag vill ge en eloge till Folkpartiet som inte är med på de här dumheterna, utan bara en nick över att någon tog förnuftet till fånga.

Längre arbetsplatsförlagd tid för högre lön? För det första är nästan alla lärare jag känner där många fler timmar än vad de ska, trots att de använder förtroendearbetstiden hemma. Ur den aspekten kanske det inte är mer än rätt om nu någon skulle inbilla sig att lärarna inte sliter som djur. För det andra är arbetsrummen lagom till en eller två, medan lärarna sitter 12 i samma rum. Med ständiga knackningar på dörren, omplåstringar och konflikter, omöjligt att sitta ostört och planera, rätta eller ha föräldrasamtal på telefon.

För det tredje, och det är väl det värsta, så lockar man med högre lön för de skolor som gör det här, och vips är det en mall som kommer att gälla alla, 40-timmarsvecka, ständig övertid, ständigt suga ut det sista lilla ur trasorna till pedagoger. Snart är det avglömt hur avtalet egentligen såg ut och det är bara att tillföra lite extra lektioner, lite extra dokumentation, fler föräldrakontakter eller andra ålägganden, precis som det har varit i alla andra avtal där man loooovat lärarna något som kanske kan se ut som bättre villkor. Bullshit är vad det är.

Fy för en sådan syn på ett av de viktigaste yrkena som finns.

Kvällens kluring

Något är fel med bilden. Vad?

Vinnaren får äran alternativt det som bilden föreställer. Eller det den inte föreställer.