Händelsen som satte djupast spår var kanske trots det lektionen på och bredvid hästryggen.
Hjärtat som bultade så hårt när jag såg hur hög hästen var som jag skulle leda. Hilda som ramlade av, ner i min famn som tur var, mitt under lektionen. Einar som fick höra "sträck på dig", släppte tyglarna och sträckte upp armarna i luften. Alla foton jag aldrig kunde ta, för att jag höll krampaktigt i det enorma djuret. Och lyckan över att ha varit så fantastiskt duktiga allihop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar