Pysseldag

Egentligen brukar jag uträtta mest ingenting om måndagarna. Dra täcket över öronen och låta barnen härja själva lite för länge. Vara på öppna förskolan och fika lite med andra mammor och barn. Sova middag en stund när barnen sover. Låta disken stå för att det blir så bråttom till simskolan och sedan tillbringa resten av dagen i bassängerna.

Det blev ingen vanlig måndag idag. Ingenting är som vanligt när julen står för dörren. Uppe före åtta, iväg på ärenden och sedan till öppna förskolan som hade pyssel idag. Pyssel kräver en hel del, inte minst av mamman som måste hjälpa lite här och lite där samtidigt som hon gärna vill pyssla lite själv.
Trägranarna blev riktigt fina, Hildas noggrant målad helt i grönt och Einars i en glittrig komposition som till och med inspirerade mamma.

Hem och sätta deg till lussekatterna innan matlagningen. När maten var uppäten och degen behövde jäsas lite till åkte mossan fram. Nej, nej, nej ta bort lite jord! Nej, nej, luta inte ljusen, skrapa inte ljusen, nej, inte slå Hilda med ljuset. Såååå ja! Fint! Bra med mossan, fina svampar. Ja, imorgon får vi tända ljusen. Tvätta händerna nu så ska vi baka lussekatter. Mamma ska skynda sig att göra klart den stora, nya.

På med förkläden, ösa upp degen, pudra mjöl framför barnen, visa, rulla... Och så fina lussekatter sen! Utan att förringa lärarkompetensen måste jag säga att de gott och väl mäter sig med elevernas lussekatter i år 5. Einars till vänster och Hildas till höger.

Lagom till Peter kommer hem åker de in i ugnen och vi tar en kopp glögg. Barnen sover och man kan insupa tidiga juldofter och glädjas över årets nydekorerade nyinköp: adventsljusstaken för tjockljus.

Snart dags för simskola. Hela höstens måndagar inarbetade i ett enda långt pysselsvep. Känner inte ens någon trötthet, bara adventsstämning.

Två galärslavar i adventstid

Häromkvällen var jag trött och frusen och sa till Peter att ta hand om mig - med andemeningen att ta hand om allt med barnen, med julen, med tvätten, med huset, med städningen...
-Jag jobbar ju som en galärslav för den här familjen! svarade han.
-Det gör jag med! utbrast jag och inser med den lilla dialogen hur vi sliter och ligger i, timme efter timme och dag efter dag, utan avbrott, inte ens för advent.

Nej, absolut INTE för advent för nu har vi jobbat för att få det adventsfint, adventsrent och adventsljust. Nu åker vi ut i skogen efter gran, mossa och lingonris, ut på landet till en tomteparad och lämnar tomtarna på nya vaxduken och katten på spaljéstaketet. Två sovande tomtar i baksätet, en bloggande mamma och lite sol utanför fönstren. Kanske lite sinnesro.

Superhjältejul

Känner mig så oinsatt i årets julkalender så jag googlade lite. Hm. Kan den vara nåt för oss och barnen?

Skapa stämning? Ge oss några goda skratt? Man får väl se framåt tisdag.

Gissa vad vi gjorde ikväll?

Peter är ute på galej och då passade vi på att klä oss i tomtedräkt och göra pepparkaksdeg. Barnen är märkligt sams när det kommer till samarbete som hälla i kryddor, röra i grytan eller smaka deg.

Men jag skrämde upp dem lite innan de skulle sova. Sa att jag skulle ta deras tomteluvor så att det var bäst att de sprang nu. Ben smattrade som trumpinnar mot ekparketten, glada tillrop, krampaktigt fasthållande sina luvor om de inte själva kastade dem högt högt upp i luften. Utmattade somnade de i soffan när introt till Idol drog igång, perfekt. Pepparkaksdeg i de små magarna och ljuva toner i öronen.

Om Erik åker ut idag tänker inte jag titta på de sista programmen. Då får vi väl baka pepparkakor istället.

Einar pratar i telefon med mormor

-Hej!
-Ja!
-Ja!

-Ja!
-Ja!
-Ja!

-Vad sa du?
-Ja!
-Ja!

Åh nej, varför

skrev jag egentligen det där inlägget om klädkammaren? Om en vecka kommer finndjävlarna hit. Och mamman i familjen har hotat med att röja hemma hos oss om vi inte gör det själva.

Jag darrar av skräck.

Ut med adventslådorna... ur klädkammaren

Okej... ut med de fem fyllda påsarna från Gekås ur klädkammaren. Två lådor framför ingången till "korridoren" som är ett förrådsutrymme innanför klädkammaren- eller utanför om man syftar mot ytterväggen. Två lådor kvar framför dörren som jag sparat och märkt. Den ena innehåller gamla skor och den andra tyger. Vi diskuterar en stund om vi ska hiva dem på en gång, men... så bestämmer vi oss för att vänta till efter jul. Man måste ju leva upp till hamstern inom sig.

Dörren till korridoren åker upp. Först står julbocken. Han nästan hoppar ut som om han stått beredd sedan han blev inställd någon gång runt tjugondag Knut. Sedan går Peter in och sätter sig på huk, tar ut fjolårets fynd stora mjuka snögubbarna som måste luftas lite medan vi tar ut stakar och stjärnor. Sedan hoppar katten in.

Och så börjar langningen. Bågformade ljusstakar, v-formade ljusstakar, den stora ljusstaken som inte fungerar, stjärnor som passar till lampfötter, stjärnor som ska hänga. Botten går ur i adventslådan. Ljusen rullar ut över korridorsgolvet. Peter säger flera gånger att vi måste byta ut lådan när vi packar efter jul. Jag svarar ja varje gång och hoppas på att inte glömma.

När allt är ute är det dags att lyfta in igen. Stackars bocken och snögubbarna får vänta, åtminstone till Lucia. Gekås gula kassar åker in igen, men först sko- och tyglådorna.

Så ser vi oss omkring hemma. Med kassar, lådor och kartonger märkta advent ser det värre ut än någonsin. Aldrig kommer det att bli någon ordning till första advent.

Och katten förresten. Var blev han av?

Flickan Einar och lilla mor

Hilda är mäkta stolt över sin teckning på magnetiska tavlan:
-Här har jag målat Einar när han är flicka!
Hon pekar på den stora figuren till höger. Sedan drar hon fingret åt vänster och pekar på den lilla figuren bredvid.
-Och här... här har jag målat mor! Och en sol.

Då så. Då är väl allt solklart då. Fint Hilda!

Varför?

... somnar vi alltid hos varsitt barn när vi lägger dem? (trots att Hilda uppriktigt bad om att få somna själv idag och det var jag som la henne?)
... sover man som bäst under det roligaste programmet på hela veckan: Bonde söker...
... känner man sig inte riktigt vaken mer under resten av kvällen?
... har man alltid mer smutstvätt än ren tvätt och om det någon gång är mer av den rena ligger den högvis ovikt?
... måste jag alltid gå ifrån TV-program som blir för läskiga för att starta en tvättmaskin? (idag Oskyldigt dömd med den otäcke injiceraren)
... låter jag så himla TV-, tvätt- och sömnfixerad?

Familjeliv utan falskspel

Den här veckan börjar Peter med sina lediga torsdagar. "Vilken lyx" utropade en av dagisfröknarna när vi lämnade in barnens nya tider. Själva kallar vi det överlevnad. Var sin heldag med barnen i veckan, utöver helgen, är det för mycket begärt, no?

Aldrig i livet att den här tiden ska passera förbi för att vi jobbar halvt ihjäl oss på 100%. Jag menar, det kan vi lika gärna göra på 80%.

Och på tal om arbete, vi har skrattat åt det här på jobbet idag. Det var faktiskt musikläraren som tipsade.

-Det största problemet den här veckan...

säger Peter vid köksbordet ikväll, det är hur vi ska få i ordning till första advent.

Jag ser mig omkring. Hemmet är något av ett bombnedslag, i vanlig ordning nuförtiden. Jag tänker på jobbet, mörkret, regnet, adventslådorna som står så långt innanför andra lådor, kassar från Gekås, kläder och annat junk att det känns som ett dagsverke bara att få fram dem. Har ett svagt minne av att jag var föräldraledig förra november och till och med hann putsa fönstren. Kanske var det bättre väder då. Helt säkert hade vi mer tid, även om en hel del av den gick åt till att rädda Einar ur kniviga situationer som 1,5-åringar hamnar i hundratals gånger varje dag.

Igår tänkte vi gjort pepparkaksdeg och bakat lussekatter. Halva dagen gick åt till att komma ner till affären och till slut hann vi inte med något bak. Hilda och jag pysslade lite, Peter satte upp en vägg med hängare i tvättstugan, och visst, vi åt tacos med sedvanlig dammsugning efteråt.

Men istället för att tänka på att vi borde städa, ta fram adventspynt eller sätta pepparkaksdeg kan man glädjas åt barnens lycka över en tomteluva. Det är faktiskt ett riktigt bra sätt att förtränga verkligheten.

Tacos - en underskattad favorit

Vi har ätit tacos två gånger under de senaste två veckorna. Är det inte osedvanligt gott och trevligt? Man får väl ändå säga att det är underskattat och förknippat med... 90-talet?

Ena gången gjorde vi en guacamole till som var som en smak av himlen. Barnen knaprar på, plockar till sig, stoppar i sig och man själv kan skyffla rena drömportioner under tiden. Mums!

Det är bara en sak. Einar och köttfärsen går lite för bra ihop. Han länsar skålen, och det som faller i haklappen eller på bordet skrapar han upp med händerna för att lägga det på tacoskalet för att det sedan ska åka ner på golvet igen och han gör om proceduren tills allt är slut.

Ja, nästan allt.

Vi spenderade en del av den barnfria tiden

i förmiddags med att boka in en ny barnfri helg. I februari har vi nämligen 5-årig bröllopsdag och då drar vi till huvudstaden.

Så fick man återigen uppleva den där tiden då vi var de största tidsoptimisterna som fanns i hela bekantskapskretsen. Det var så mycket vi trodde att man hann förut idag när man inte hade barnen att tänka på. I själva verket hann vi ingenting, mer än att boka den där resan och äta en stadig frukost, slå in lite presenter och ta på festliga kläder.

Nästan varje dag brukar jag tänka att jag inte förstår "hur vi kunde ha så ont om tid jämt förr, innan barnen, och varför vi var i sista minuten med stressen jagandes i halsgropen". Nu har minnet kommit tillbaka. Det är egentligen bara att tänka att man hinner med det där lilla som man vet att man inte hinner med när man har två små. Som att boka en resa när man borde åkt för 10 minuter sen.

Vi kom i alla fall iväg på kalas. Träffade egna barnen, födelsedagsbarnet, barnkusinerna och en riktig marsipandinosaurie!

Julbord och vuxentid

Julbordet igår var hur gott och trevligt som helst. Kanske för att det var årets första, kanske för att lokalen var så fin i sin glittrande utsmyckning ut mot göteborgshamnen.

Trevligt sällskap och dukning i fräscht vitt är kanske viktigaste ingredienserna för en lyckad tillställning. Sedan kom trollkarlen, orkestern, det gigantiska godisbordet och vinstchanserna på nedervåningen som en extra bonus. Tusen tack mamma och pappa!

Idag njuter vi fortfarande av karamellen. Oändlig sovmorgon var flera månader sen sist. Tyst i huset, inga små barnfötter, inga glada tillrop, ingen som måste på pottan eller letar efter sina nappar. Mmmm. Tomt och skönt i en schysst kombination. Det är så man längtar. Både efter barnen och fler sovmorgnar. Och faktiskt... fler julbord!

En stor liten tös

-När blir jag lika stor som du, mamma?

-Jaaa, när du vill flytta härifrån och ha något eget... Det kommer du att vilja någon gång och då är du lika stor som jag.

Stora tårar rinner nerför tösens kinder.

-Jag vill bo här med ER!!!

-Men sen när du blir stor kommer du inte att vilja det.

-JOOO!

Stackaren, nu kommer hon väl få mardrömmar...

P som i...

Barnen rimmar alla ord på bokstaven P just nu. Det här med att rimma är väl en naturlig del av läsinlärning, rim och ramsor och så vidare. För Hilda känns det lägligt i tiden att hålla på med sånt. Einar är naturligtvis inte sen att nappa. Han älskar att härma och kommer också på egna ord som han kan rimma på P.

Med gemensamma insatser rimmar de:
skor blir por
tån blir pån
russin blir pussin
Sune blir Pune

och Morris... ja, han blir således - !

Julkortsdilemman

Jag skrattar fortfarande så jag gråter när jag tittar på de här korten. Här hemma blir det inte mycket av julkorten, vi har några aspiranter, men man kan väl säga att den ene familjemedlemmen är värre än den andre på de flesta. Av tradition brukar vi dessutom skicka ett kort på hela familjen. Det är inte så lätt att fånga alla, samtidigt som alla fingrar är borta från munnar och näsor eller då mamman eller pappan inte har ett alltför påklistrat leende av det här slaget. Eller ännu värre, det här.

Tja... lite fler blöta bilder

kanske kan råda bot på kvällens bloggtorka?

Hilda går kursen "Sköldpadda" som avslutas vid 5,5 års ålder då barnen förväntas kunna crawla 10 meter, simma ryggsim 10 meter och dessutom ha koll på andningen, det vill säga växelvis vända sig om till ryggläge och hämta luft när man till exempel crawlar.

De blir då istället "Pingviner". Igår övade de på att glida ut med armarna framåt och benen utsträckta mot snälla simlärar-Cissi, att flyta på rygg för att sedan vända in mot kanten och att vända sig om från mage till rygg för att andas.

Hilda tycker att allt på simlektionen är det roligaste som händer på hela veckan. Man ser på bilderna hur hon skrattar. Hon skrattar till och med under vattnet.

Einar får nog börja om i simskolan först nästa år. Han gillar inte riktigt att göra uppgifterna, de är liksom inte tillräckligt utmanande på det där skojiga sättet som han tycker om och dessutom får han många kallsupar av dem.

Han gillar bättre att leka "putta mamma och pappa så att de ramlar ut i bassängen" eller skvätta ner samma föräldrar, eller ibland att slänga sig själv mellan oss. Med simglasögonen är det numer möjligt utan vatten i ögonen. Tyvärr förhindrar glasögonen inte kallsupar...

En bild säger mer än...

1000 simtag?

Einar invigde sina nya simglasögon idag och jag lyckades fånga alla tre glasögonormarna på samma bild. Hade jag inte lagt ut det på bloggen skulle vi kanske kunnat ha det som årets julkort. Möjligen med ett infällt foto på mig och huskatterna.

Men så kände jag att jag ville bjuda på något extra en dag som denna. Till och med Casper i Arvingarna var i badhuset. Det hör inte till vanligheterna. Kanske hade det varit något för det infällda fotot, förresten? Visste någon att jag var ett hängivet fan för en sisådär 18 år sedan?

Fem arbetsveckor kvar

nja, det ska man väl överleva efter det här? Tycker nog att man är schysst avslappnad nu efter lunch, gym, bastu, tångbad, oljemassage och en hel del ligga i vilstolen i relaxavdelningen bredvid äggetbassängen och läsa... men så är jag ju ledig på måndagar också och behöver inte sitta här med söndagsångest.

-Titta pappa! Kom!

-Titta! Hilda har ritat tänder på den pojken!

Hilda var bjuden

till sitt livs första riktiga barnkalas utan föräldrar idag. Utan så tillvida att mamman satt i soffan och fikade med tre andra mammor i rummet bredvid.

Strax innan vi skulle gå kom vi på att hon nog skulle kunna plita ner "TILL IDA" på ett kort eftersom det är nästan samma bokstäver som i Hildas eget namn. Det var en mäkta stolt tös som klarade det och sedan krampaktigt höll kort och paket när vi svischade nerför backarna på cykeln.

Att hon dessutom fick äran att ta platsen bredvid födelsedagsbarnet var värt ett extra blås i "blåset" som Einar kallade den roliga festprylen.

Det var bara en sak hon inte förstod riktigt, det här med att ta på sig ögonbindel, snurra ett varv och sedan försöka sätta nosen på en katt rätt - vad var egentligen meningen med att alla skulle misslyckas? Fast senare på eftermiddagen här hemma skrattade hon ibland gott för sig själv åt att både hon och Ida satte kattnosarna i luften och inte ens på själva katten.

Vaccinera mera!

-Einar, kan du visa i kameran att du tagit spruta?
-Okeeeej.

-Är du glad för att du fick ett plåster?
-Jaaaaa!

-Dääär är det! Dääär!

Du förstår säkert

att jag inte kunde sova bort den här dagen också. Så när jag lusläst GP, Hus & hem, ett par kapitel i "Mig äger ingen", kollat mailen och face book så blev jag sugen på att ta mig för något... nyttigt.

Före utrensningen i en av hyllorna; gamla saker staplade på varann

Det blev skafferiet. Herregud, det måste varit minst tre år sedan sist. Allt med för gammalt datum åkte, sammanlagt fyra påsar - ICA-påsar. Gryn, cous-cous, sesamfrön, salladsdressingar... Usch, glöm att du läste det där.

Nu är det härligt fräscht och luftigt i skafferiet. Peter kommer att tycka att det är fantastiskt. Och Karin, du kan också vara lite stolt, du brukar ju hota med att komma och rensa ibland. Nu slipper du, i alla fall skafferiet. Se så fint!

Drömhuset

Jag hade en dröm som varade länge, länge tidigare idag. Ganska konstig var den och när jag vaknade kändes det som om den var sann.

Igår gick jag hem från jobbet med ont i kroppen och halsen. Sov mig igenom eftermiddagen, tills telefonen ringde efter tre timmar. Då trodde jag att klockan var halvåtta på morgonen. Idag gjorde jag samma sak fast nästan värre. Lämnade barnen på dagis, åt en äggsmörgås och sov sedan till halvtvå. Vaknade trött. Det kändes som om jag skulle kunna fortsätta sova hela dagen.

I drömmen flyttade vi till Skövde. Till ett hus med en enorm gräsmatta med världens vackraste utsikt (måste varit uppe på Billingen?) och till ett perfekt renoverat hus. I drömmen kändes det helt rätt att sälja huset vi bor i nu, flytta barnen, byta ut vårt liv.

Men aldrig i världen skulle vi väl kunna byta ut huset och tomten som från allra första början var en skog, sedan ett kalhygge, sedan ett stenröse i många månader, ett stenröse där Peter friade, sedan ett träskelett med klantiga snickare, sedan... så småningom vårt alldeles egna hus där vi bestämt allt, målat och snickrat, anlagt en trädgård, en altan, en balkong, ett garage, en stenlagd uteplats, ett potatisland och gurklådor, spaljéstaket och rosenrabatt, ett hus där våra barn gjorts och fötts och växt upp, där vi har minnen till varenda tapet och dörrhandtag.

Knappast att vi skulle byta ut det. Visst, jag var lockad i den där sköna drömmen, men kan inte ha varit vid mina sinnens fulla bruk. Vi bor ju i drömhuset nu! Måtte jag bli frisk snart.

Om de går ut på nyheterna

med att alla barn från 6 månader till 3 år nu får vaccinera sig, och klockan är 21, fast på websidorna man tittar på är läget oförändrat, då undrar jag:

Kan man vaccinera Einar redan imorgon?

Det hade varit så lägligt innan helgen.

Åh, vad duktig du var!

säger jag till Hilda när hon kommer hem, drar av sig tröjan och visar plåstret efter vaccinationen.
-Gjorde det inte ont?
-Varför skulle det ha gjort det? undrar pappan irriterat.
Sedan gnider han sin arm. Han har också varit duktig och tagit sprutan som medföljande förälder.
-Fast nu börjar det kännas lite...

Med egna ord om citronmarängpaj

På tal om att plagiera kokböcker - i detta fall på hela 38 ställen - utmanar Amanda att skriva fakta om citroner.

Här är mitt förslag:

En riktigt lyckad marängpaj kräver sin syrlighet. Citronens speciella smak tycks gifta sig med marängens sötma i ett särdeles trevligt äktenskap. Ingenting för barn måhända, men å andra sidan; vilken vuxen vill inte ha sin dessert i fred? Jag skulle då inte ha något emot det.

Okej, lite för många ord. Det har nog alltid varit mitt största problem med egna texter.

Visst, melodifestivalen

känns fjärran än. Men den som väntar på något gott... det lär bli veckans stora glädjeämne i vår. Eller kan kombinationen av de tre bli annat?

Hur lätt är det egentligen

att surfa när katten är så kelen och dessutom småfiser lite då och då så man får lämna platsen?

En kollega undrade om jag inte ville ta med mig sista varmkorven hem från fikat på jobbet, kanske till katterna? Morris hade blivit överlycklig men jag tackade nej och tänkte på hur mycket gaser han skulle fått, och på hur fet han redan är. Märklig katt.

-Han älskar ju dig, säger Peter.
Jovisst. Det är inte utan att jag märkt det. Om det bara varit så att han la sig i knät och rullade ihop sig till en boll som han gör så fort jag sätter mig i soffan. Men så är han konstant dålig i magen för att han älskar mat ännu mer än vad han älskar sin matte och då är det faktiskt inte så roligt att vara hans andra-favorit. Det luktar, liksom.

Gädda, gås, tårtor och pappor

Kan det bli något annat än en helg fylld av mat när man ska fira Mårten Gås och träffa släkten och det dessutom sammanfaller med Fars dag och ett födelsedagsfirande på efterslänten? Eller vad sägs om gäddpaté, gås med tillbehör, glasstårta, gräddtårta a la Einar och Peter, smörgåstårta och prinsesstårta?

Det blev tid för lite annat än mat. Av tradition brukar vi tända ljus på släktingars gravar, höststäda trädgården, i alla fall några av oss (borde kanske inte skriva oss här) och eventuellt shoppa lite i en lördagsöppen lokal butik.


På söndagen hann vi åka förbi mina föräldrar och äta tårtor där också för att fira papporna. Barnen hade visserligen inte så mycket kvar att ge efter en helg med kusinerna, men vi kunde fortsätta äta gott...

Ullared - ett sant nöje

Tröttheten kommer över mig som ett slag i bilen mot Mårten Gåsfirandet. Den här veckan har varit riktigt tuff. Fredagseftermiddagen/kvällen i Ullared gick inte av för hackor. Det kostade en hacka också.

När jag ringer hem till Peter från bilen igår kväll låter det ungefär så här:
-Jag handlade faktiskt för mer än vad jag tänkt.
Lägger till:
-Jag hade tänkt 5000:-.
-Oh Herregud!
Han stönar.

Men när jag bär in kassarna och fyller hallgolvet med alla fynd är han också nöjd. Julklappsinköpen har börjat, behöver viss komplettering, men det går an. Mest nöjd direkt efter ankomsten är jag med glöggtomtarna. Idag är jag möjligen ännu mer nöjd med de tre scarfarna till mig själv, farsdagspresenterna och att Annelie och jag hann prata mer än på väldigt länge. Att vi fick räksallad och kaffe on the house till korven av självaste Ullareds-Ghassan förgyllde utflykten.

Barnen och pappans födelsedag

När jag går ur duschen ålar Einar runt och buffar på Peter. Jag väser:
-Einar, väck inte pappa, vi ska ju sjunga för honom!
Han sätter sig upp snabbt och börjar ta sig ur sängen, i samma ögonblick som Hilda går ner på golvet med ögonen fortfarande slutna. De vill verkligen sjunga för sin pappa.

Ändå gör de det inte. Det är bara jag som sjunger. Märkligt. Sedan fortsätter hela dagen i samma stil.

När vi ska hem från dagis verkar de först få bråttom. Sedan drar de ut på tiden mer än någonsin.

När gästerna kommer lär Hilda Einar att de ska springa och gömma sig.

Mitt i middagen är de plötsligt för trötta för att sitta med. Hilda somnar i soffan fem minuter senare. Einar frågar efter glasstårta, sätter sig och äter i sin stol. Det blir lugnt och skönt, inget gnäll, inget sittande i knät. Vi kan koncentrera oss på att fira födelsedagsbarnet. Äntligen!

Barnen hamnar oundvikligen i centrum. Fast förhoppningsvis kände sig Peter ändå som en huvudperson idag. Det var han ju, 39-åringen. Grattis älskling!