Klockan är 6:05. Jag har precis avslutat frukosten och pussat Peter hejdå. En hes röst hörs från övervåningen:
-Mamma! Har pappa gått till jobbet?
Småspringer uppför trappan för att han inte ska ropa så högt att Hilda vaknar. Han sitter käpprakt upp i sängen, skrattar mot mig när jag kommer in och är så himla go att jag utbrister:
-Åh, är du min goe lille prins?
Hans ansikte mulnar.
-Nä, mamma, det är Hilda som är din lille prins, jag är din lilla prinsessa!
Ordförrådet är fascinerande, inte sant?
19:30 rullar bilen uppför garageuppfarten efter min evighetslånga arbetsdag. Det ryker i skorstenen som ett tecken på att kakelugnen är tänd. Därinne ser jag den olydige katten vandra runt på köksbänken.
Dörren öppnas... av tidigare nämnda prinsessa iklädd pippidräkt. Fyraåringen faller ihop i ett utbrott.
Det är något alldeles visst med att komma hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar