Kräftskivan - en annan historia

När man tänker på di goe kräftera i lördags kväll försvinner en del av den onda magkänslan över barnens obehag. De värmländska systrarna (Peters mamma och moster) lyckades med bedriften att skaffa sig varsin kräftfiskande man.

Någon gång i början av september varje år bjuds det således på en kräftorgie utan dess like. I fortsättningen hoppas vi att vi slipper de objudna gästerna som ger så hemska bett.

På öppna förskolan idag fick jag förklara att Einar inte drabbats av pesten och att Hilda inte varit i slagsmål, utan att vi varit i de värmländska skogarna och nu senast på bvc för lite tavegyl och cortisoncreme.

Nätterna ska vi inte tala om. Förutom att Hilda hade ramlat i trappan i Värmland och hade mardrömmar som alltid när hon råkat ut för något, hade barnen kli på kroppen som inte var nådigt. Vi avlöste varandra med att trösta men var uppe kanske 20 gånger var. Att komma hem kändes härligt men det är svårt att sova med två myggbitna, ledsna barn som kliar sig hela tiden.

Hilda som inte åkt på stryk, bara mygg.

Einars uppkliade arm.