-Det ryker, det ryker! skrek han och ett tag var jag rädd att det verkligen brann någonstans, tills jag gläntade på dörren och påmindes om det jag redan blivit varse tidigare under morgonen.
När dimman ligger tjock brukar vädret bli riktigt gott. Så blev det idag och vi tog en glass i solen på altanen när vi kom hem från jobbet, det vill säga Peter och jag gjorde det - barnen satt i lekstugan såklart.
Och när jag satt där i solstolen drog jag mig till minnes just den här dagen för sju år sedan. Svärfars födelsedag, då Peter passade på att presentera mig för hela sin släkt på en gång. Det var strålande sol, fruktträden dignade och kryddträdgården doftade, släkten fullständigt kryllade och Sven hade rosa skjorta på sig. Jag minns att jag var nervös men ändå glad över att det var allvar nu, på riktigt, minns att jag kände mig välkommen, minns att Peter hyfsat snart var spårlöst försvunnen från min sida.
Nu är det annat på det sättet att släkten inte gör mig nervös längre, men inte heller så hedrad som den där första gången över att få träffa dem. Annars är det mesta sig likt, med fruktträden och vädret. Svärfar blev firad redan i söndags och hade en härligt solig släktfri dag idag, men så fyllde han heller inte lika jämnt som för 7 år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar