Ett historiskt ögonblick

inträffade igår när en liten flicka, snart fyra år gammal, skrev sitt eget namn för första gången.

Hon kom ut på altanen med en teckning som nästan var signerad. Mamma svenskläraren blev full av iver. Hämtade papper, flera papper att öva på. Skrev namnet riktigt och flickan fyllde i nedanför. Lade bort papperet och så... vips! Skrev hon utan att titta, på ett alldeles slätt, vitt papper med sin röda krita, som om hon aldrig gjort annat, som om hon aldrig haft några problem med att forma strecken som hon ville.

Mamma svenskläraren fick lägga band på sig för att inte jubla och dansa. För med flickan går det inte att berömma för mycket, eller göra för stor sak av något. Det ska lekas fram, kravlöst, för att falla henne i smak.

Och man vill ju inte riskera något. Därför satt vi bara en liten stund och så pratade vi inte så mycket om det sedan. Även om hon såg att jag tog kort, och satte upp papperet på kylskåpet. Även om hon sa till Einar:

-Vet du Einar, snart! Snart är du så stor så du kan skriva ditt namn! Och vet du? Det är morfar Nisses bokstav i ditt namn! Och RRRRRRRRRRrrrrrrrrr (morrar utan att riktigt få till det) Förstår du det?

Han förstod till viss del. Hon förstod till fullo. Hon förstod att hon kunde skriva, att det är viktigt att kunna skriva. Och hon förstod att den dagen, då man skriver sitt namn för första gången, är en speciell dag. Ett historiskt ögonblick i sitt liv.