Ånej, inte idag

Nyheterna i klockradion skrällde mig till vaket tillstånd någon gång efter halvsju i morse.
-"Patrick Swayze har avlidit vid 57 års ålder."
Ånej. Ånej för förlusten av barndomsfavoriterna personifierad. Ånej för att jag hade försovit mig. Ånej.

Stressa, stressa, på med kläder, slänga ner de sista sakerna i väskan, på med kläder på barnen, iväg. Du vet väl hur det är när man försover sig, det känns precis så fast jag aldrig tidigare gjort det innan en dagislämning så visst, snäppet värre?

Någon minut sen till första lektionen, eleverna måttligt lätta att komma överens med, 80 minuter senare tillbaka till arbetsrummet med tanken: "får jag inte frukost nu så dör jag". Telefonen ringer, min klassföreståndarkollega i luren.
-Ånej, är det duuuu? Är du inte häääär? Ånej.
Jag hör mig själv dra i, ser mig själv axla föräldramötet senare ikväll. Tänker på den dåliga dagen det verkar vara, tänker att jag kanske inte är kvar till våren, tänker att jag kan gott göra det.

Och det gick. Dagen är genomliden och ska aldrig komma åter. Den var så jobbig att jag nästan inte orkar tänka på den nu. Det är dags att gå vidare. Titta framåt, aldrig bakåt. Aldrig åt sidan. Möjligen utåt. Tittut.