Du är så skönt lågmäld

idag, sa Peter när jag hade varit hemma från jobbet en stund.

Ja, jag har näst intill tappat rösten. Vad menar karln?

4 år vet om livet

Den treåriga prinsessan har växt upp till en större och mer insiktsfull tjej. När 4-årsdagen inträder, då kommer sanningarna till henne alternativt förstår vi att hon vet väsentligheter:

I livet gäller det att ge och ta, ha någon vid sin sida och inte behöva gå och lägga sig i sängen igen på sin födelsedag för att invänta resten av familjen om man inte själv vill.

Det gäller att hålla balansen i livet under sin vandring framåt, inte gå för fort, inte gå för sakta, titta någonstans mot horisonten och ha läget under kontroll. Ett säkert kort kan också vara att ta rygg på någon.

I livet tjänar man på att hålla sig väl med sina närmaste, de som man älskar och de som älskar en tillbaka. Då kan man få allt från en lekstuga med rätt dörr, rätt fönster som står på rätt plats med rätt gardiner och rätt matta, en docksäng hämtad direkt ur drömmen, en lila overall, en elektrisk tandborste och en godistårta.

Livsinsikterna har också lärt en konsten att välja mat och efterrätt som åtminstone alla andra vid bordet uppskattar när man själv börjar bli för trött för att äta. Är man rar fixar farmor mer än gärna köttfärssåsen och mamman godistårtan. En viktig konst är också att förse sig vid rätt tillfälle. Skulle man råka vara en katt kan man exempelvis passa på under ljusutblåsningen och hurrandet.

Det viktigaste av allt är att ingenting behöver vara uträknat, bara för att det är insiktsfullt. Är man gullig och ganska smart så är man.

Grattis på 4-årsdagen underbara lilla allvetare!

En flitig kväll

Nu är klockan över midnatt och vi ska väcka Hildan med skönsång klockan 6 imorgon bitti. Kvällen har i korthet (korthet förresten, ja allt är relativt) sett ut såhär:

Vid 21-tiden

Konsoller som skruvas i, avstånd som mäts. Så småningom av med pappen, sopa, torka, in med allt från senaste Ikea-rundan, maskeringstejpa upp gardiner...

Vid 23-tiden

Inte färdig, men färdig för kvällen, lekstugan alltså. Förnöjsamhet blandat med besvikelse. Observera det fantastiska med att ha en bygglampa en mörk höstkväll.

Aningen senare...

Övning före

Vi hade något att fira i lördags också. Det är inte så dumt med en namnsdag tre dagar innan storasysters födelsedag för att känna sig lite extra omtyckt och få chansen att öppna paket. Det är inte så dumt heller att ha en lillebror med namnsdag några dagar innan sin egen födelsedag så att man hinner öva sig lite i paketöppning.

Det stora Lyftet

-Vad var det roligaste idag?

Hilda ligger med huvudet på kudden, ler.

-När de lyfte lekstugan! Vad tyckte du var roligast, mamma?

-Jag tyckte också det.

-Och mer?

Jag funderar.

-Jag tyckte inte att något mer var lika roligt som det.

Vi är rörande överens.

Förberedelserna hade varat hela dagen. För Hildas del innebar det en modell i trä, som en vision att förverkliga. Efter att ha studerat bondgården länge och hört att pappa ringde runt för att få ihop bärhjälp undrade hon:

-Vårt stora hus då, vem lyfte dit det?

För pappan handlade det om de sista perfekta spadtagen, plankor att dra på och starka armar att förlita sig på.

Det gick så fantastiskt bra! Vilket samarbete, teknik... och aldrig har vi väl haft så många karlar i snickarbyxor på tomten.

Ikväll har jag målat och målat tills luftrören är alltför fyllda av ångor från färgen och det sticker i halsen. Det kunde inte hjälpas. Nu är det bara en dag kvar att förbereda på, innan 4-årsdagen. Imorgon är det inredningsdags!

Kanske, kanske kan du få en tjuvtitt i morgon kväll innan födelsedagsbarnet.

Olidlig spänning

Var på en författarfrukost igår med fantastiskt mycket kloka ord och inspiration. Det häftigaste var väl ändå att jag just lyssnat färdigt och fick höra dem prata om den några meter framför mig. Jag vill verkligen rekommendera den till alla som vill ha olidlig spänning samtidigt som man till exempel målar lekstugan.

Den där lekstugan... som ska vara klar till födelsedagen på tisdag. Hinner egentligen knappt skriva det här. Måste måla, målade igår kväll klockan 23 till exempel, invändigt. Ikväll ska den lyftas av ett antal starka män i grannskapet. Sedan ska den inredas, konsoller, krokar, hyllor, tyg. Det är också olidligt spännande!

Perukfallet

Efter att ha berättat om en liten olycka idag på jobbet och fått många medlidanden och medömkanden, lättade ändå kära vännen Annelie som jag tränade ihop med på eftermiddagen upp stämningen en del.

Jag tar det väl från början:
Som vanligt när jag har sovmorgon försöker jag fixa en mysig gemensam frukost. Idag övergick den i en liten katastrof.

Frukostmackorna är färdigbredda och ska just delas ut, när Einar är kissnödig. Säger han det vid bordet är det i sista sekunden och jag rusar upp och bär honom i famnen mot toaletten. I hallen ligger en peruk. Om du inte visste det (jag visste det till exempel inte) så är peruker väldigt halkiga.

TJONG så ligger jag där platt på golvet med värk i bakre delen av huvudet och ser stjärnor, Einar ovanpå gallskrikande efter pappa, Hilda som kommer och tittar med darrande underläpp. När det svartnar och tårarna väller fram ser man inte så mycket av världen. Då passade katten på.

Reser mig sakta upp, in och hjälper Einar på toa, tillbaka till köksbordet och frukosten. Sista skinkskivorna som vi så omsorgsfullt delat upp sinsemellan är spårlöst borta. Katten slickar sig om munnen. Usch och fy skäms. Peter har börjat kalla honom Glufs-glufs.

Kommer till jobbet, berättar, får medlidande, kollegor frågar hur det är, om jag kan jobba. Ingen ifrågasätter att vi har en peruk liggandes på hallgolvet.

Tränar powerstep på eftermiddagen och berättar samma historia. Annelie upprepar med skrattet bubblande långt nerifrån maggropen:
-En peruuuuuuk?
Med ens blir jag så full i skratt jag också. Varför undrade ingen över det på jobbet? Och eftersom vi tränat ett helt pass ihop förstår ju hon att jag mår bra nu, behöver inte ens fråga. Tar ut det riktigt roliga i historian som så många gånger förr.

På jobbet skrattade de inte alls utan gav mig det jag behövde för att orka med hela dagen efter en smärre chock. Vad Annelie skrattade åt har jag redan berättat. Peter skrattade högt åt katten som är så matfixerad. Och själv vet jag inte. Det förtjänar onekligen ett blogginlägg. Hoppas du också drog lite på munnen. Jag kan bju på't.

Fem anledningar

till varför vi blev sittande här i soffan trots att Idol är slut:
1. Katten spinner i knät
2. Vi borde bestämma vilka vi ska bjuda när inför Hildas olika kalas i nästa vecka och prata om vad som sas på föräldramötet på dagis
3. Man orkar varken ta tag i att sy öglorna på Einars sängväggskydd, borra krokar eller måla lekstuga
4. Rostat bröd och koppar med te håller på att bli verklighet på en bricka ute i köket
5. Dagstidningen ligger lockande oläst över armstödet

Välfärdsproblem

Man råkar ha ett dilemma om sena kvällen. Jag är helt fast i Tre sekunder (klart det bästa sedan Stieg Larsson-trilogin) och längtar ut till kalla lekstugan som ska målas invändigt med lurar i öronen och pensel i hand. Å andra sidan är jag besviken över att Idol redan är slut för kvällen.

Är det förresten någon mer som tänker på hur bra en roman om ett helikopterrån skulle kunna bli på tal om bra intrig och våldsam spänning? Dessa funderingar. Välfärdsproblem?

Vi köpte en ny radio till köket för någon vecka sedan. Den är till och med dyrare än den ser ut, men jag blev direkt beordrad av Peter och är inte den som är den när det gäller shopping. Nu platsar inte post och tidningar på bänken längre. Vad göra?

Snälla någon, ge en villrådig svar! Det börjar kännas som om vi lever i en ljudbok. Egentligen är det inte så dumt. Så...? Vad är då problemet?

Det är svårt

att slita sig från sina favoritfilmer, till och med när man sover.

Peter har ont i axeln

idag. Han arbetar för mycket helt enkelt...

på jobbet, med muren i slänten bakom lekstugans blivande plats, med skruvdragaren här hemma inför födelsedagen nästa vecka, och med bullbak. Det är inte lätt att både vara i farten och att vara familjefar - eller är det det sistnämnda som gör farten?

Ärligt talat har jag också ont i armen efter kattburbärandet igår men det blir ju himla tjatigt att skriva om sjukdomar och defekter här.

Vi tar väl en nybakt istället.

Två barn, två katter och en mamma i stan

Klockan är halvtio. Två hungriga katter instängda i tvättstugan, två barn att hjälpa på med skor och jacka, en vagn att lasta in i bilen, en kattbur att lasta in de hungriga i, ett klockslag som inte låter vänta på sig.

Varför blir det alltid så? Klockan nio hade jag hur mycket tid som helst.

Klockan tio ringer jag veterinären. "Jag har tid klockan tio och ska bara parkera!"

Får svaret: "Ta det luuugnt!"

Skyndar ändå över Vasaplatsen, Einar sover mot min axel, Hilda hjälper mig bära buren, spårvagnar forsar förbi, en ambulans tutar så högt att hon måste sätta händerna för öronen, "släpp inte buren, här är en stor väg", en portkod som inte verkar fungera, men så... en dörr som går upp, en flicka som känner igen sig och springer uppför trapporna, en trevlig veterinär som tycks ha all tid i världen, två vilsna kissar letar sig ut, överlämnas i goda händer och därute väntar stan på oss.

Vi handlar orange snöre att göra öglor av till Einars nya väggskydd bredvid hans stora nya sovplats, röda ramar med hjärtformad plats för barnkort och nalle vid sidan, kattmatskålar och en brevlåda till lekstugan som Hilda måste glömma innan födelsedagen om en vecka. Sedan går vi till det mysigaste fik två barn och en mamma kan tänka sig, "Café Villekulla", äter paj och pannkakor, lyssnar på Pippimusik och tittar på inredningsattiraljerna.

När vi hämtar katterna är de spaka. Besöket är dyrt, nästan 2000 kronor. Barnen somnar i bilen och ljudboken i öronen är sanslöst spännande. Sune kräks på Morris i buren.

Det är upp och ner i en mammas, två barns och två katters vardag. Just nu sover fyra små liv och en femte knappar på tangentbordet. Lediga måndagar är bland det bästa som finns. Speciellt när det värsta är över. Och när det bästa är över och man är glad att det gick rättså bra.

Vad bryr vi oss

om att människorna jobbar?

Hörru, Sune, det struntar vi väl i? Vi kan väl ligga här, du och jag och ha det mysigt i stolen och solen. De har lagt ut dynor idag till och med. Härligt!

Vad go du är förresten. Jag gillar tassarna. Mmmm, den här i synnerhet!

Åååh, jag gillar dig mer. Härlig röd päls du har, lång är den också. Du är så go på pannan. Mmmm.

Och örat! Har du vitt, lite längre hår därinne? Jag tror jag måste krama om dig samtidigt. Hörru. Schysst att du hjälpte mig fånga den där musen häromdagen. Schysst att du låter mig bo här och äta i dina matskålar. Schysst att jag får ligga hos dig på den här sköna dynan, i din långhåriga päls.

Puss på dig! Jag tror jag älskar dig.

Ett historiskt ögonblick

inträffade igår när en liten flicka, snart fyra år gammal, skrev sitt eget namn för första gången.

Hon kom ut på altanen med en teckning som nästan var signerad. Mamma svenskläraren blev full av iver. Hämtade papper, flera papper att öva på. Skrev namnet riktigt och flickan fyllde i nedanför. Lade bort papperet och så... vips! Skrev hon utan att titta, på ett alldeles slätt, vitt papper med sin röda krita, som om hon aldrig gjort annat, som om hon aldrig haft några problem med att forma strecken som hon ville.

Mamma svenskläraren fick lägga band på sig för att inte jubla och dansa. För med flickan går det inte att berömma för mycket, eller göra för stor sak av något. Det ska lekas fram, kravlöst, för att falla henne i smak.

Och man vill ju inte riskera något. Därför satt vi bara en liten stund och så pratade vi inte så mycket om det sedan. Även om hon såg att jag tog kort, och satte upp papperet på kylskåpet. Även om hon sa till Einar:

-Vet du Einar, snart! Snart är du så stor så du kan skriva ditt namn! Och vet du? Det är morfar Nisses bokstav i ditt namn! Och RRRRRRRRRRrrrrrrrrr (morrar utan att riktigt få till det) Förstår du det?

Han förstod till viss del. Hon förstod till fullo. Hon förstod att hon kunde skriva, att det är viktigt att kunna skriva. Och hon förstod att den dagen, då man skriver sitt namn för första gången, är en speciell dag. Ett historiskt ögonblick i sitt liv.

Tidigt om morgonen

Det är något särdeles speciellt om morgnarna när årstiden är någonstans mellan sommar och höst. För kallt för att vara en sommarmorgon, för grönt för att vara riktig höst. Ingenting är visset än, bara mörkare i klorofyllet, högre i luften, friskare, lättare att andas.

Det gör ingenting att katten väcker mig halvsex om morgonen, nu när barnen plötsligt sover så gott. Det gör ingenting när jag går ner för trappan och den här utsikten slår emot mig. Inte sommar, inte höst. Mittemellan. Tidigt, tidigt om morgonen.

Fast bara om det är en vardagmorgon, förstås. Idag var det mycket klarare och finare väder än när jag tog den där bilden, sa Peter. Katterna fick gå ut och jag fick ligga kvar. Fast han var inte uppe lika tidigt, det är jag säker på.

Har den äran!

Utdrag ur sms tidigare under dagen:

Har nu snart åkt 20 mil och ska försöka hitta ett ställe att äta lunch på i Cadiz, sedan ska vi till sherryns stad Jerez. Jättemånga kramar från 64-åringen. Mamma nästan bra igen! Vilket är den bästa presenten.

Det låter som ni har det rätt bra på din födelsedag där nere på solkusten, pappa!

Själva har vi fullt upp med att läsa lokaltidningen idag.

Massor av grattis!

"Det här är min pappa"

Hilda gjorde en modell av sin prisbelönte pappa häromdagen. Imorgon blir han en kändis i lokaltidningen. Tills dess kan man alltid hålla till godo med det här snyggot. Tycker att han har så mycket av allt, bara. Hår, öron...

För varje penseldrag

så sitter det en liten tös där med en strid ström av frågor:

-Varför målar du grått där?
-Varför målar du vitt där?
-Får jag ta där?
-Varför är det samma färg som på huset?
-Varför är inte taket samma?
-Där, där måste du måla mamma, ser du inte?
Jag svarar, fyller i färg där jag missat, skyndar mig med penseln så att hon inte ska hinna säga före...

Och så ett litet ämnesbyte:
-Nu börjar bladen bli alldeles orange mamma, har du sett det?

Ånej, inte idag

Nyheterna i klockradion skrällde mig till vaket tillstånd någon gång efter halvsju i morse.
-"Patrick Swayze har avlidit vid 57 års ålder."
Ånej. Ånej för förlusten av barndomsfavoriterna personifierad. Ånej för att jag hade försovit mig. Ånej.

Stressa, stressa, på med kläder, slänga ner de sista sakerna i väskan, på med kläder på barnen, iväg. Du vet väl hur det är när man försover sig, det känns precis så fast jag aldrig tidigare gjort det innan en dagislämning så visst, snäppet värre?

Någon minut sen till första lektionen, eleverna måttligt lätta att komma överens med, 80 minuter senare tillbaka till arbetsrummet med tanken: "får jag inte frukost nu så dör jag". Telefonen ringer, min klassföreståndarkollega i luren.
-Ånej, är det duuuu? Är du inte häääär? Ånej.
Jag hör mig själv dra i, ser mig själv axla föräldramötet senare ikväll. Tänker på den dåliga dagen det verkar vara, tänker att jag kanske inte är kvar till våren, tänker att jag kan gott göra det.

Och det gick. Dagen är genomliden och ska aldrig komma åter. Den var så jobbig att jag nästan inte orkar tänka på den nu. Det är dags att gå vidare. Titta framåt, aldrig bakåt. Aldrig åt sidan. Möjligen utåt. Tittut.

Man kan inte vinna jämt

Dagen var inne för en av mina födelsedagspresenter, konsert med Frida Hyvönen. Vi hade lämnat barnen i trygga händer och tagit bussen in till stan.

Lyckligt ovetande avnjöt vi trerätters söndagsmiddag på Hereford Beefstouw och började vandra mot Nefertiti över mörka gator. När vi egentligen började ana oråd vet jag inte. Det kändes inte som om vi hittade Nefertiti, låg det inte där det alltid legat längre? Hade lärarhögskolan tagit över lokalerna?

-Ring Tobbe, då, han är väl den som har mest koll på konserter?

Tobbe hade ingen aaaaning, men trodde väl att det låg kvar. Satte på datorn och småpratade med Peter om sommaren som varit. Glass i Hjo och tur till G-dansk, knappade på tangentbordet.

Så plötsligt hade han surfat in på sidan. Hjälpt oss komma till insikt. Inställt. INSTÄLLT!

-J-ligt surt, sa Peter.

Man kan inte vinna jämt. Vi hade en riktigt schysst middag. Det var bra att vi inte visste om det redan då. Jag har haft en riktigt schysst sovmorgon. Vi får pengarna tillbaka och kan göra något annat. Det kunde vara värre, väl?

Nu ska jag åka in till stan och köpa nya jeans.

The winner takes it all

ringde bokstavligen i öronen när Peter stod ensam kvar nedanför scenen, då fototävlingen avgjordes idag.

-Nu är det riktigt spännande! sa den blivande vinnaren som kanske inte riktigt insett det vi andra visste.

Sedan tog han sonen på armen och gick upp för att hämta förstapriset: systemkameran, blombuketten, det inramade diplomet och förstoringen. De andra deltagarna gratulerade. Tidningen intervjuade, foton togs och allt var FANTASTISKT.

När det var över intog Einar vinnarposen och vi cyklade hem.

Åren går men jag är beständig? Yes?

Tiden går och går och det blir så tydligt ibland. Ja, inte idag förstås när jag återigen fick visa leg på systemet. Så ofta är jag faktiskt inte där och det var inte ens samma bolag eller samma kassörska. Fler förklaringar behövs förresten inte, väl?

Nej, det är väl snarare vid sådana här tillfällen som det blir tydligt. När den stora tösen, hon som var en liten bebis alldeles nyss, håller den stora katten, som är så otroligt stor jämfört med lille katten. Eller när den lille pojken plötsligt kan allt själv. Eller när det var ett halvår sen man såg en kär vän. Eller när hösten kommer.

Tur att jag är som nitton då.

Grattis Sven!

Dimman låg tjock utanför huset, nedanför backen och över staketet i morse. Så tjock att Einar vände tillbaka in igen när han egentligen skulle gå ner till garaget för att transporteras till dagis.

-Det ryker, det ryker! skrek han och ett tag var jag rädd att det verkligen brann någonstans, tills jag gläntade på dörren och påmindes om det jag redan blivit varse tidigare under morgonen.

När dimman ligger tjock brukar vädret bli riktigt gott. Så blev det idag och vi tog en glass i solen på altanen när vi kom hem från jobbet, det vill säga Peter och jag gjorde det - barnen satt i lekstugan såklart.

Och när jag satt där i solstolen drog jag mig till minnes just den här dagen för sju år sedan. Svärfars födelsedag, då Peter passade på att presentera mig för hela sin släkt på en gång. Det var strålande sol, fruktträden dignade och kryddträdgården doftade, släkten fullständigt kryllade och Sven hade rosa skjorta på sig. Jag minns att jag var nervös men ändå glad över att det var allvar nu, på riktigt, minns att jag kände mig välkommen, minns att Peter hyfsat snart var spårlöst försvunnen från min sida.

Nu är det annat på det sättet att släkten inte gör mig nervös längre, men inte heller så hedrad som den där första gången över att få träffa dem. Annars är det mesta sig likt, med fruktträden och vädret. Svärfar blev firad redan i söndags och hade en härligt solig släktfri dag idag, men så fyllde han heller inte lika jämnt som för 7 år sedan.

Det är ju min...!

Dagens datum är 090909. Ett tag var jag ganska upphängd vid datum, till exempel när vi gifte oss 20050205 och än det ena datumet hängde ihop med än det andra. När barnen kom fanns det annat att hänga upp tiden på och själva siffrorna fascinerar mig inte lika mycket längre. Fast jag hajade ändå till när en elev gastade ut dagens datum i klassrummet. 090909.

För barnen blev det datumet då lilla huset kom.
-Det är ju min lekstuga! ropade Hilda.
-Det är ju min snickarboa! ropade Einar.
Lille katten sprang runt, runt och kors och tvärs och upp och ner som en galen fladdermus.

Och morfar fick en för tidig födelsedagspresent så att han från och med nu kan göra egen bubbeldricka, och ett hemgjort kort förstås som Hilda färdigställde på sitt sätt, under övervakning av sin myggbitne bror.

Det kom ett sms

från Finland.

Det löd:
Hej. J kom hem med en sjuhelvetes massa gurkor. (svär hon inte ovanligt mycket, min kommentar) Har inte du ett gott recept på inlagd gurka?

Jorå Karin! Jag letade fram det i Hemmets kokbok. Dessutom hittade jag ett gammalt album med en gammal bild på de goda gurkorna i de fina gurkburkarna. Numer hinner jag inte med sånt, och så har jag inte odlat gurkor i år. Ska nog prata med sylt- och saftmannen om det till nästa sommar.

Lailas inlagda smörgåsgurka i skivor
Det här är en knaprig och god gurkinläggning, eftersom gurksaften dras ut ur gurkskivorna av den mycket koncentrerade ättikslagen.
2 kg Västeråsgurkor (ca 30-35 st)
SALTLAG:
3 l vatten
3 dl salt
ÄTTIKSLAG:
4 dl ättiksprit
1 kg socker
2 msk gult senapsfrö
dillkronor, väl sköljda

-Borsta och skölj gurkorna rena.
-Blanda saltlagen i ett stort kärl. Lagen ska täcka gurkorna. Rör så att saltet löser sig.
-Lägg ner de hela gurkorna i saltlagen och låt dem ligga i 12 tim. Lägg en tyngd över, t ex en tallrik, så att gurkorna täcks helt av lagen.
-Ta upp gurkorna ur saltlagen, låt dem rinna av och skär dem i 3-5 mm tjocka skivor. Saltlagen ska slås bort.
-Blanda ättikan och sockret till ättikslagen i en stor bunke som även gurkan får plats i. Det blir en tjockflytande blandning och sockret löser sig inte. Lätt i gurkskivorna och rör om då och då tills sockret löst sig.
-Lägg en sköljd dillkrona i botten på varje glasburk. Fyll burkarna med den skivade gurkan och ättikslagen. Strö till sist över senapsfrön och lägg på en dillkrona.
-Sätt lock på burkarna och förvara svalt. Gurkorna är färdiga efter ca 3-4 veckor.

Det är svårt att vänta de där 3-4 veckorna, det minns jag. Och förresten, Karin, så bläddrade jag fram ett par sidor i det där gamla albumet. Där hittade jag en riktigt skum tomte. Vet du något om honom?

Kräftskivan - en annan historia

När man tänker på di goe kräftera i lördags kväll försvinner en del av den onda magkänslan över barnens obehag. De värmländska systrarna (Peters mamma och moster) lyckades med bedriften att skaffa sig varsin kräftfiskande man.

Någon gång i början av september varje år bjuds det således på en kräftorgie utan dess like. I fortsättningen hoppas vi att vi slipper de objudna gästerna som ger så hemska bett.

På öppna förskolan idag fick jag förklara att Einar inte drabbats av pesten och att Hilda inte varit i slagsmål, utan att vi varit i de värmländska skogarna och nu senast på bvc för lite tavegyl och cortisoncreme.

Nätterna ska vi inte tala om. Förutom att Hilda hade ramlat i trappan i Värmland och hade mardrömmar som alltid när hon råkat ut för något, hade barnen kli på kroppen som inte var nådigt. Vi avlöste varandra med att trösta men var uppe kanske 20 gånger var. Att komma hem kändes härligt men det är svårt att sova med två myggbitna, ledsna barn som kliar sig hela tiden.

Hilda som inte åkt på stryk, bara mygg.

Einars uppkliade arm.