Ful i käften?

Näe... i alla fall inte idag.

Till vår privaaaaattandläkare på avenyyyyyn går vi nämligen i par. Vi brukar få ett trevligt vykort någon gång i juli med en blommig hälsning om att vi är välkomna i augusti, tiderna efter varann, ungefär när jobbet har börjat.

Peter tycker att det är onödigt att gå så ofta som en gång om året. Jag våndas halva dagen innan hela märgen isar av tandstensputsningen.

Till och med efteråt grämer vi oss litegrann. Av dubbelnotan. Det är varken delat nöje eller dubbelt nöje eftersom det inte är något nöje alls, denna lilla... angelägenhet.

På tisdag får jag min bettskena, jag med. Och när jag skriver att vi kommer att ligga där på tisdag kväll, med varsin ljudbok i varsin mobiltelefon, med hörsnäckor och sladdar som trasslar sig, varsin bettskena i munnen eftersom vi ändå inte kan tala med varann när vi lyssnar, två halvgalna katter och en av oss möjligen på spikmattan så funderar jag över om jag inte börjar bli alltför personlig.