När Knut infaller innebär det inte helt obekant julens slut - läs dags att äta första semlan - även om varenda julpinal fortfarande lyser röd och jag obekymrat knappar på tangentbordet istället för att rota runt bland jullådorna. Han blev till och med glad när jag kom hem med semlorna. Peter alltså, inte Knut.
Och nog fanns det fler som blev glada. Riktigt, riktigt glada.
4 kommentarer:
Det värsta när man drar åt svångremmen på vintervåren är semlerna, men jag ska äta massor ändå...
Härligt! Jag med. Helst en om dagen men det är ju ohållbart.
Mmm vad gott. Kan man fà bästa receptet? (Helst utan kesella...)
Jajamen! Jag kan köra det som inlägg imorgon:)
Skicka en kommentar