Det blev en härlig dag ända tills vi tog tåget hem. Och för att inte gå händelserna i förväg måste teaterupplevelsen nämnas som helt fantastisk. Jag vet faktiskt inte om det var störst för barnen eller oss föräldrar. Att se 2,5-årige Einar vara så fullständigt uppslukad precis HELA föreställningen utan att egentligen ens blinka var magiskt. Att ha sagt till honom att sitta still innan kändes urlöjligt med tanke på att det enda han ibland rörde var huvudet, för att följa personernas exakta rörelser på scenen.
Hilda blundade ibland. Det går inte att sticka under stol med, även om det inte alls var i lika stor utsträckning som förra året. Hon vred sig och kastade huvudet bakåt när Pippi Långstrump var för pinsam i skolan och stack upp mot fröken. Helt rätt i mina ögon såklart - ingen borde få sticka upp mot lärarinnan. När bovarna skulle ta Pippis guldpengar blundade hon också, famlade i mörkret efter en hand att hålla i. Men mest tittade hon. Ibland skrattade hon högt på de roliga ställena. Det var verkligen riktigt riktigt roligt, det här med teatern.
Innan tåget började köra var allt lugnt.
Men så var det det här med tåget hem. Einar började må illa och jag satt med honom i knät och en spypåse framför näsan större delen av vägen. När vi kom hem visade det sig att det inte var åksjuka som vi först trott utan någon sorts magåkomma som verkar slå ut den manliga halvan av vår familj. Attans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar