Det fanns inte så mycket att välja på

annat än att ta med barnen till jobbet idag, när jag skulle jobba på min mammalediga måndag. Till en början gick det ganska bra, förutom att Hilda möjligen insöp för mycket av hur det kan gå till i ett klassrum eller att Einar tjatade för mycket om sina smörgåsar i väskan.

Hur det gick under fikat kan du läsa om i spalten intill under "nyligen sagt". Tur att jag bara har fyra dagar kvar där. Utan barnen.

Fast det är inte utan att det känns vemodigt att lämna arbetskamraterna man verkligen tycker om. De som liksom gnistrar och blänker någonstans ovanför hela den tråkiga organisationen. Som snön på de gamla vissna löven.

Å andra sidan kanske nya jobbet är som ett träd om våren. Det är ju det jag inte vet än. Jag har bara vissa aningar. Så när våren kommer kan jag alltid bjuda in dem jag saknar och se vad som händer. För nu verkar jag hursomhelst ha snöat in på liknelser.