Vem skulle inte sakna

arbetskompisar som kommer med en fullständigt dignande fikabuffé av hembakat och lyxigt i diverse variationer bara för att de är så GULLIGA?

Eller med ett halsband som matchar ungefär allt jag äger i klädväg? Eller ett egengjort kort med de snällaste ord?

Och ger mig skratt efter skratt efter skratt, säger saker som får en att tappa hakan och dricker ungefär 25 koppar kaffe på ett par timmar?

Men jag har fått det så bra i arbetet och fikarummet och på alla sätt på mitt NYA. Jag ångrar mig inte och kommer förmodligen inte tillbaka så jag kan bara hoppas att det är som det står i kortet; gammal vänskap består. Vänner kan man ha även utanför jobbets gränser, det är min tröst när jag börjar sakna. För det vore förfärligt om jag skulle mista er. Tack för idag!

Någon som ser likheter

mellan en tös mitt i lördagsgodiset och en viss Hollywoodstjärna?

Det konstigaste

är kanske inte att fiskhandlaren försöker övertyga mig att fisken bara är för två personer varenda gång jag är där och handlar plattfisk.

Det konstigaste måste vara att jag varenda gång tror att "den här gången är den nog det" och "den ser inte så stor ut", glömmer bort vad den borde väga och glatt köper hem en enorm piggvar.

Semla för en som undrar

Genomsnittet per person och år är åtta stycken. Men vem sjutton äter så få?
Det här var min sjunde och det är inte ens slut på januari än. När är egentligen fettisdagen?

Och exakt vad innebär det att ha en bulle i ugnen?

Ändrat fokus

Det är en sån här dag idag.

Eller sån här om man ändrar fokus och det gör man inte så sällan, när det gäller det mesta.

Som på jobbet. Sedan jag ändrade fokus kan jag arbeta hemifrån ibland. Det hade inte gått i skolans värld, med en hop elever i släptåg. Idag arbetar jag hemifrån eftersom jag har ändrat fokus.

Nu fokuserar jag på dokumentation, egenkontroll, systematiskt arbetsmiljöarbete och skriftliga rutiner för vissa delar på företaget. För första gången i mitt yrkesverksamma liv kan jag tänka meningar till punkt, börja på något och inte sluta förrän jag själv vill utan att bli avbruten. Det är nästan förunderligt skönt. I alla fall när jag är på jobbet.

När jag arbetar hemma idag måste jag fokusera på Morris ibland. Eller så kan man säga att han tar fokus ifrån mig när han far runt som en galning, välter ner en kruka eller trampar på tangentbordet.

Men när jag går ut för att sopa bort lite snö och ta in posten är han en rolig fokuspunkt. Han kissar lite.

Sen står han och väntar på trappan tills han får gå in igen. Då kan han fortsätta störa mig i mitt arbete, som om det är det som är hans arbete. Ett ganska fokuserat arbete, det får man ge honom.

Peter jobbar över

och jag får njuta av Mästarnas mästare i ensamhet den här kvällen.

Fast ensam är jag inte, förstås.


Det vackraste ligger i soffan. I båda sofforna rentav. Såvida det inte är det vackraste som sparkar i magen ibland.

Bra för oss som har svårt

för ironi ibland.

Att förstå när någon är ironisk blir inga problem i fortsättningen med det här nya tecknet; the Sarc mark (tänk sarkasm)

Möjligen kan det bli väl övertydligt. Men jag gillar både tydlighet och tecken i språket. Synd att det inte finns på världens tangentbord än.

Påminner det förresten inte lite om apotekets gamla logga, om nu någon minns? Eller kanske något uppochnervänt djur. Eller ett väldigt insnärjt frågetecken. Tydligheten ligger uppenbarligen inte i utseendet.

Fäst vid infiltratörer

Det här med infiltratörer är ett ganska nytt fenomen för mig och vansinnigt intressant. Kanske började det när jag kom över "Tre sekunder" av Roslund och Hellström. Nu är det definitivt bäst på TV i veckan att se Joel Kinnaman spela infiltratören Frank Wagner om söndagskvällar i Johan Falk-filmerna. Först idag förstod jag att det finns en verklig infiltratör som gett idéer till alla filmerna, Peter Rätz.

Jag vet inte vad det är som gör det. Förmodligen att de jobbar för polisen och ger oss inblick i kriminella kretsar på ett sätt som får en att baxna inför verkligheten. Dessvärre på bekostnad av sina egna liv, sin framtid och kanske ganska ofta för att rentvå sig själv eller skipa rättvisa. Peter Rätz fick ett pris på sitt huvud, ett liv utomlands som är så osäkert att han ständigt behöver flytta, ersättning som förmodligen inte täcker kostnaderna, och hela sex filmer baserade på hans berättelser som fortsättning på en redan färdig filmföreteelse.

Som sagt, jag ser fram emot söndagskvällarna. De ger mig visserligen sömnproblem och en lätt infiltratörsnoja/mani. Men det är förmodligen precis vad man behöver i mörka och kalla januari.

Brassa på

i kakelugnen bara, älskling. Jag lär vara uppe flera timmar till.

Tog nämligen en "liten" lur med barnen förut idag. På sisådär två och en halv timme.

Kalasliv

Det har varit en riktig kalasdag idag. Flickor som firar födelsedag har avlöst varandra och vi har skyndat däremellan. Ett femårskalas klockan 13 och ett fyraårskalas klockan 14.

En riktigt, riktigt bra söndag. Fast tänk vad annorlunda ens kriterier för bra har blivit sedan man fick barn.

För söndagen har gått ut på:
-att tycka att det är skönt att barnens humör är på topp på förmiddagen för att de vet att något skojigt väntar inom ett par timmar
-paketinslagning
-fina kläderpåtagning, hårflätning och nagelmålning (ingenting på sig själv förstås)
-lämning, hämtning, körning och bärning
-glädjetjut rakt in i öronen
-massering av alltför godis- och russinstinna små magar

I ärlighetens namn har jag INGET emot att göra små omvärderingar av saker ibland. För innan vi levde kalasliv vet jag inte vad vi gjorde för roligt.

Motiverad åkning?

Idag har Hilda åkt närmare en hel kilometer på skidor, mycket motiverad. Man kan säga att det var första gången i hennes liv eftersom hon inte fått det att flyta förut, med koordination och balans och allt som ska till.

Pojken däremot hade inte mycket till motivation. Men vad ska man göra när pappa har fullt upp med att hjälpa mamma med bindningarna?

En ovanlig syn

I en hage längs den lilla landsvägen jag körde på väg hem från jobbet var det fullt med kor. En ovanlig syn när marken är snötäckt; ystra, brunfläckiga kossor som gjorde krumsprång i snön. Jag bromsade in för att stanna och ta några bilder men då körde en bil ut precis bakom mig och det kändes så svårt att köra åt sidan.

Det grämer mig än att det inte blev några bilder. Visst kan man försöka beskriva något med alla sina fem sinnen, men det där unika fototillfället kommer inte tillbaka.

Så blev det ingen bild till inlägget idag heller. Om du inte ser en framför dig med Mamma Mu och hennes glada vänner i en hage full av snö.

Och nu har Peter just gjort

årets... säg FJÄRDE semla (möjligen en underdrift)

Kolla! Mä riktit mö grädde.

Hörde någonstans att snittet per person och år är 8 stycken. Det känns som om jag kommer att slå det med hästlängder. I år IGEN.

Livskraft

Tänk att de kunde gräva fram en tre veckor gammal bebis levande på Haiti. Vilken enorm livskraft det finns! Jag som alltid trott att det varit panik om de så bara behövt skrika några minuter innan amningen, de där små spädisarna, nästan som om det gällde livet självt.

Det är svårt att släppa tanken på att det kan finnas fler som inte är framgrävda, som lever under rasmassorna och väntar på hjälp. Överhuvudtaget är det svårt att inte tänka mest hela tiden på de så fruktansvärt drabbade, alla sjuka och stympade, alla hungriga, alla som förlorat sina hem och sina nära, ja allt de har.

Jag behöver ha något mer lättänkt för att stilla det gnagande, hemska på Haiti.

På tal om livskraft, för det var ju så jag började: Hur många liv har egentligen den lille katten?

Slutstädning

Till slut insåg även jag att vi inte hade något mer att hämta av granen. Peter slutade vattna den på tjugondag Knut och den har barrat alldeles förfärligt över alla semlor vi ätit sen dess.

Einar pekade på kulorna han helst ville ta ner och vi som visste bättre berättade hur gamla de var och väldigt ömtåliga. Det slutade i en ständigt upprepad fråga:
-Varför är den gammal, pappa?
eller
-Varför är den gammal, mamma?

Och till slut blev det som jag befarat under hela julen: Morris och Einar hade sönder var sin kula under en och samma dag.

Och vad vinner jag

i tävlingen jag aldrig ens utlyste?

Besökare nummer 10 000.

Kanske ett alltför blottlagt liv?
Äh vad sjutton. Du skulle bara veta vad jag INTE lägger ut. Eller inte.

Dra ett streck

mellan rätt påstående och rätt person/katt.

Vem skrek hysteriskt en halvtimme i sträck strax innan bilden togs?
Vem blev klämd i en bildörr igår?
Vem visade snoppen vid middagsbordet? (Peter är glad att han var bakom kameran vid den här typen av förfrågningar)
Vem har just ätit sju chokladbollar?

-Kör nu inte företaget i botten

sa rektorn i fredags när han kramade om mig sista dagen på skolan.

-Det är krut i karln, sa mamma när jag berättade.

Än har jag inte kört det i botten i alla fall. Det skulle väl mycket till efter nästan 80 år.

Men jag känner mig ny och i många avseenden vilsen trots varmt välkomnande. Miljöfrågorna blir min sak och det är roligt att ha något som är huvudansvarsområde och som jag förhoppningsvis kommer att behärska bäst bland det andra mer diffusa, svårgreppbara.

Den allra närmsta miljön kräver inte åtgärder. Orkidéer och slipers duger fantastiskt bra som utsikt.

På väg mot nya mål

Borde man inte satsa aningen mer på bloggens tema - att vi alla är ständigt på väg? Ute och seglar i livet med olika utflyktsmål, i olika båtar, på kända eller okända vatten. Jag gör ett försök idag.

Vi är på väg just nu. Alltså, vi är ju det hela tiden på ett eller annat sätt som sagt. Men nu är vi på vägen i bilen. Tack för uppfinningen mobilt bredband som gör det möjligt att skriva under tiden.

Om 1 timme: hemma hos mina föräldrar en stund innan min kusins 22-årskalas
Om 1 dag: på väg hem från öppna förskolan
Om 2 dagar: till första arbetsdagen på mitt Nya
Om 1 vecka: till två barnkalas
Om 3 veckor: hem från en helg i Stockholm där vi firat 5-årig bröllopsdag
Om 1 månad: mot våren?
Om 5 månader: till BB?
Om 1 år: till fjälls? Eller mot nya studier? Eller något annat.

Man kan aldrig vara säker. Faktiskt känns en hel del väldigt osäkert. Det finns en viss risk med att vara på väg. Men människan gillar risker, är det inte så?

Bästa semlereceptet - på begäran

Visst har man ett alldeles särdeles mumsigt recept på semlor. Visserligen är det samma som på svenska mjölpaket men vad hjälper det Sofia som inte bor här?

Här kommer vår favorit:

150 g smör
5 dl mjölk
50 g jäst
1/2 tsk salt
drygt 1 dl socker
2 tsk stötta kardemummakärnor
1,4 l vetemjöl

Smält smöret i kastrull och häll över mjölken. Låt blandningen bli fingervarm. Smula ner jästen i en degbunke eller ännu hellre assistenten. Tillsätt degspadet, salt, socker, kardemumma och det mesta av mjölet. Arbeta degen med muskel- eller maskinkraft i minst 5 minuter.

Låt jäsa 30-40 minuter.

Knåda och dela på 25-30 bullar. Rulla varje del till en boll och lägg att jäsa på plåt 30-40 minuter till. De blir fina att pensla med ägg strax innan gräddning och om man vill ha en nyare variant kan man ta pärlsocker och hackad mandel högst upp som fäster i ägget. När jag bjöd på jobbet hoppade jag över momentet äggpensling eftersom det var så många bullar och för att det ändå inte syns under florsockret.
Grädda mitt i ugnen 5-8 minuter i 250 grader.

Låt svalna på galler och gör under tiden gärna en egen mandelmassa, förslagsvis på 1 dl mandel och 1 dl socker som du kör i mixer tills det är så finfördelat du vill. Häll i en skvätt grädde för att få det mer krämigt och bred sedan på det på de bullar du tänker servera direkt.

En kompis till mig tipsade om att klippa ut trekantiga lock i bullen (hennes föräldrar hade bageri i många år och godare semlor än deras fick man leta efter). Då får man dessutom ett lagom hål att fylla med mandelmassa. Jag tycker ändå att det är lättast att skära ut locken och gröpa ur med sked. När jag bjöd på många skar jag bara och kletade på.

Glöm inte en ordentlig klick vispad grädde, på med lock med pärlsocker och mandel eller på med lock och sikta över florsocker. Voila!

Ett smaskigt avslöjande

Ja, jag håller mina löften! Tror bestämt att jag lovade smaskiga avslöjanden under 2010 alternativt en och annan överraskning idag.

Det blev semlor idag på jobbet, ett 50-tal för att fira min sista arbetsdag. Det var en av överraskningarna, inte sant? Egentrillade bullar och en fuskmandelmassa av solroskärnor och socker eftersom det råder nöt- och mandelförbud på Göteborgs skolor. Grädde och glädje över att få bjuda, det var vad det blev.

Så nu är jag rätt tjock. Men det är inte bara semlor i min mage.

Operation barnarbete

har varit gällande här hemma ikväll när julen ska bort. Barnen var lika glada att packa ner tomtarna som för några veckor sedan när de packades upp. Varför trodde jag att de skulle protestera?

Själv tycker jag som vanligt att det känns så SYND att ta ner granen och stycka upp alla dess praktfulla grenar.
-Varför ska vi inte ta ner julgranskulorna?
-Mamma vill inte det förrän på lördag eller söndag.
-Varför det?

Ja varför det? Den är så fin och den barrar knappt och vi högg den från skogen och då fick den sluta växa. Och så vidare. Om jag inte missminner mig var jag väl precis likadan förra året.

Nu ska jag sätta fart i köket för imorgon är min sista arbetsdag. Om ingen kollega läser bloggen skulle jag kunna skriva vad som vankas. Men jag tror det är bäst att vänta så att det helt säkert blir en överraskning.

Och förresten, till dig som läser. Kanske överraskar jag med både det ena och andra på morgondagens blogg.

Semlor var förbjudna

här hemma innan julen var slut. Ja, det var inte min idé. Naturligtvis inte. Jag började bli semmelsugen någonstans redan runt annandagen.

När Knut infaller innebär det inte helt obekant julens slut - läs dags att äta första semlan - även om varenda julpinal fortfarande lyser röd och jag obekymrat knappar på tangentbordet istället för att rota runt bland jullådorna. Han blev till och med glad när jag kom hem med semlorna. Peter alltså, inte Knut.

Och nog fanns det fler som blev glada. Riktigt, riktigt glada.

Nödvändiga nya vinterkläder

Det blev nödvändigheter till barnen inhandlade idag.

Nödvändigheter för att det är så kallt ute. Nödvändigheter för att farmor och farfar passade barnen i helgen och påpekade... hur nödvändiga de var. Ett par tjockare vantar till Einar. Ett par mössor som gick ner över öronen och knöts under hakan. Det var vad farmor tyckte var nödvändigt. Einar tyckte också det var nödvändigt efter att han och farmor hade kommit överens om det.

Och jag är väl inte den som är den. Kanske inte den som måste vara svärmor till lags, men den som inser att mössorna är lite väl sladdriga vid öronen fast de är älsklingsmössorna.

Så nu har vi laddat upp med tjocka vantar till Einar. Men mössor som man knyter under hakan - där har min gräns gått för längesen.

Så Einar fick förutom de röda tjockvantarna en åtsmitande pippi-mössa som han mer eller mindre ville sova med - och tillhörande tröja för att han är bortskämd.

Hilda ville inte ha några nya vantar när jag ringde hem och frågade. Jag frågade bara för att de där vantarna på Polarn verkade så bra och för att hon har samma vantar sedan två år tillbaka. Men hon ville inte och det var alltså ingen idé för har hon bestämt sig då är hon... bestämd. Hon hade somnat i soffan efter maten när jag kom hem, så det var i alla fall lätt att få på henne nya mössan till provning.

Hoppas du är nöjd nu, Ulla! Och att du inte tycker att jag hänger ut dig för mycket i bloggen.

Det fanns inte så mycket att välja på

annat än att ta med barnen till jobbet idag, när jag skulle jobba på min mammalediga måndag. Till en början gick det ganska bra, förutom att Hilda möjligen insöp för mycket av hur det kan gå till i ett klassrum eller att Einar tjatade för mycket om sina smörgåsar i väskan.

Hur det gick under fikat kan du läsa om i spalten intill under "nyligen sagt". Tur att jag bara har fyra dagar kvar där. Utan barnen.

Fast det är inte utan att det känns vemodigt att lämna arbetskamraterna man verkligen tycker om. De som liksom gnistrar och blänker någonstans ovanför hela den tråkiga organisationen. Som snön på de gamla vissna löven.

Å andra sidan kanske nya jobbet är som ett träd om våren. Det är ju det jag inte vet än. Jag har bara vissa aningar. Så när våren kommer kan jag alltid bjuda in dem jag saknar och se vad som händer. För nu verkar jag hursomhelst ha snöat in på liknelser.

Att kalla det julens sista suck

skulle vara att häda en smula, om man inte möjligen kallar det för en suck av julelycka eller kanske mättnad eller med ett annat förtydligande utan negativ klang som just en suck kan ha.

För så äntigen blev det middag med svärföräldrarna också. På årliga trettondagsaftonsfirandet med traditionsenligt julbord var vi sjuka. Kalkonmiddagen på trettondagen blev förflyttad. Lyckosamt nog till idag.

Så efter en lång (nja, det var visserligen inget barn som väckte mig men en katt som alltid är hungrig) sovmorgon och en ganska kort skidtur (är hyfsat kraftlös efter kräksjukan och Peter tyckte att jag var väl långsam i spåret) anlände vi till barn, kalkon med tillbehör och mandelformar med smarrig fyllning. Julstämningen fanns där och farfar spelade till och med en hel radda julsånger på piano.

Men så var det nog sista av julen för i år om vi inte kör en rejäl julgransplundring till Knut. Måste säga att jag har fullt upp med att fundera över NÄR man ska hinna packa ner julen, snarare än att GÖRA det alternativt fylla granens godisförråd. Det är liksom nu man börjar sucka. På det negativa sättet.

-Vad är du för en brud?

-Jag är en Hallelujabrud!
var kanske en av kvällens bästa repliker, i alla fall om man sållar från scenens rappheter under den fantastiskt underhållande Guys and dolls.

Jag hade så mycket önskat få ta foton på underbar koreografi och ljussättning, sång, effekter eller bara alla intryck som man visserligen inte kan fånga på bild. Tyvärr var fotografering förbjuden och jag är nog smått handikappad utan kamera.

Det grämer mig, med färgerna när alla var inne på scen, gråskalor och så något klatchigt rött, och på ett annat ställe grönt, fast åt seriefigurhållet - som tecknat och ändå elegant. Att gömma allt inne i huvudet räcker ju tyvärr ibland bara lika långt som närminnet nuförtiden.

Vad man kan gömma inne i magen efter en kväll på Basement är desto mer och där kunde man plåta fritt.

Eller vad sägs om de här olika fiskrätterna?
Hälleflundra med gratinerat ostron, pepparrot och potatiskaka med ansjovissmör
Torsk och räkor från Smögen, grillad sparris, rostade pinjenötter samt frasigt lantägg och champagnevinäger
Eller italiensk maräng doppad i flytande kväve?
Ja, efter den här dagen är åtminstone jag en hallelujabrud. Och det var inte ens vår bröllopsdag som firades, utan mina föräldrars. Vad lyckat det blev!

Småfriska funderingar

Här sitter man i sunkig pyjamas och mår i alla fall klart bättre. Det är rentav på gränsen att jag har i-landsproblem:

Katten är galen och flyger runt i hela huset som en visp

Det är ytterst svårt att hålla brasan vid liv med halvsura (eller möjligen för kalla) vedträn, men ryker för mycket för att stänga spjället

I reprisen av 2009 års sportkrönika är idel nyheter

Är jag möjligen så frisk att jag orkar tvätta lakanen?

Är kaffe för starkt för en nyligen magsjuk och kaffesugen?

Dags för musikal

På mammas och pappas 40-åriga bröllopsdag fick de biljetter till det här, att avnjuta tillsammans med oss. I morgon är det dags. Hinner jag friskna till?

Kanske.
Förmodligen.
Förhoppningsvis!

Uppkastat och dötrist

Vet inte riktigt om jag någon gång tänkte att det svagare könet var värre drabbat av maginfluensan. Skulle väl inte gjort det i så fall OM jag nu...

Idag skulle ha varit första dagen i det nytapetserade rummet, med ett nysignerat anställningskontrakt och en behagligare och mer intressant vardag. Men istället för att köra audin längs landsvägar fick jag ta vita porslinsbussen mot Gustavsberg. Tristare än dötrist. När man tror att man klarat sig lindrigt.

Som tur är hade snön format sig så lustigt på takfönstret över porslinsbussen. Nästan som en kärleksförklaring. Eller som Einars skördade nyårspaprika.

Snö som aldrig tar slut

Idag sitter svärföräldrarna ensamma med en 5-kilos kalkon. Och även om vi mår bättre allihop, utan att må helt bra, så har vi ett annat problem. Fast det strider mot hela mitt väsen att kalla snön för ett problem.

Om vi haft mindre snö, varmare grader och om inte grannen varit så upptagen med snöslungan, då hade vi kunnat avnjuta en fika på uteplatsen tillsammans. En annan årstid, en annan tidpunkt, i ett annat landskap, under andra förutsättningar.

Först måste vi friskna till. Sedan skotta. Så småningom invänta våren och klängrosorna.

Nästan helsjukt

När Peter är sjuk kommer han ner efter att det varit helt tyst på övervåningen hela dagen. Han har tagit på sig den mest hemstickade bruna tröja han kunnat hitta med ett stort hål på magen och massa värmande ylle. Han ser på mig med glasartad blick och när jag frågar:
-Hur mår du?
svarar han
-Fööörvåååånansväääärt... risigt.

Ingen hör hur jag suckar inombords. En alldeles kärnfrisk tös, en helt utslagen pappa, och så en mamma och en pojke med 38 graders feber var. Det är ingen rolig dag. Det blir ingen rolig blogg. Sorry.

Och fyra mil härifrån sitter resten av släkten och njuter av julig samvaro, alla tillsammans. Utom vi då.

En härlig dag med tråkigt slut

Dagen som barnen väntat på nästan ända sedan julafton hade anlänt. Vi tog tåget in till Göteborg där vi skulle ha en härlig familjedag framför allt på Lisebergsteatern med "Pippi firar jul".

Det blev en härlig dag ända tills vi tog tåget hem. Och för att inte gå händelserna i förväg måste teaterupplevelsen nämnas som helt fantastisk. Jag vet faktiskt inte om det var störst för barnen eller oss föräldrar. Att se 2,5-årige Einar vara så fullständigt uppslukad precis HELA föreställningen utan att egentligen ens blinka var magiskt. Att ha sagt till honom att sitta still innan kändes urlöjligt med tanke på att det enda han ibland rörde var huvudet, för att följa personernas exakta rörelser på scenen.

Hilda blundade ibland. Det går inte att sticka under stol med, även om det inte alls var i lika stor utsträckning som förra året. Hon vred sig och kastade huvudet bakåt när Pippi Långstrump var för pinsam i skolan och stack upp mot fröken. Helt rätt i mina ögon såklart - ingen borde få sticka upp mot lärarinnan. När bovarna skulle ta Pippis guldpengar blundade hon också, famlade i mörkret efter en hand att hålla i. Men mest tittade hon. Ibland skrattade hon högt på de roliga ställena. Det var verkligen riktigt riktigt roligt, det här med teatern.

Innan tåget började köra var allt lugnt.
Men så var det det här med tåget hem. Einar började må illa och jag satt med honom i knät och en spypåse framför näsan större delen av vägen. När vi kom hem visade det sig att det inte var åksjuka som vi först trott utan någon sorts magåkomma som verkar slå ut den manliga halvan av vår familj. Attans.