Fredagsladdning

Igår hade Peter letat fram ett recept på kaka att ha med sig till fredagsfikan. Vi hade allt hemma utom ägg så vi ringde våra snälla grannar för att höra om de möjligtvis... och det slutade med att Peter fick världens godaste kakrecept av dem med tillhörande ingredienser och gjorde succé på jobbet. Tur att vi flyttat ut från Göteborg och har lite mer grannkontakt än när man bodde i hyresrätt!

I morgon ska vi insupa göteborgsatmosfär och uppleva livet utan barn igen. Vi ska till Hagabadet, Casino Cosmopol och sist Kock och Vin. Det kanske inte behöver sägas att humöret är på topp redan idag!? Det ska bli UNDERBART. En söndag på det i avslappnat hemmamak gör det svårt att säga vad jag ser fram emot mest, badet, maten eller bara att luta sig tillbaka i soffan? Eller kanske när barnen kommer hem igen?

Egen väg som lönar sig

Idag har jag fått nya Hus & Hem. På framsidan kan man läsa Ernst Kirchsteiger tillkännage "jag är en soffa". Jag bläddrar bland de vackra reportagen och kan konstatera att Ernst inne i tidningen intervjuas som månadens inspiratör och både liknar kvinnor med inredning och sig själv med en social soffa. Säga vad man vill om Ernst, men enkelspårig är han i varje fall inte.

Hilda valde också ett sidospår idag hos tandläkaren. Hon satt i tandläkarstolen, svarade på frågorna om sockerintag och napp, men när hon skulle gapa var det för att få in handen i munnen. Besöket slutade med att mamma fick agera tandläkare och stoppa in spegeln i munnen och räkna tänderna medan tandläkare Henriette tittade på. Jag hade lovat henne att gå och köpa en leksak i leksaksaffären om hon gapade, och eftersom hon hade gapat (om än bara mot mamma) så fick hon välja med mitt samtycke. Läkarväskan hon hittade på mindre än fem sekunder kunde jag ju knappast säga nej till, hur passande som helst.

Einar besökte också tandläkaren. Han tryckte på diverse knappar, spolade vatten och hissade stolen. När tandsköterskan ville ta sig en titt i hans mun var han snabbt uppe på plats, sa "iiiii" och sträckte ut tungan. Han får också leka med läkarväskan... när han inte blir runtkörd i matkorgen som efter besöket hos tandläkaren.

Tåg till Stadsmuséet

Idag har barnen och jag åkt tåg för första gången. Utan någon annan vuxen alltså, till exempel pappan. Målet med resan var att gå på stadsmuséet med familjen O, som i juni blev fem i sin familj. Jag var lite nervös för tågresan men väl förberedd, med packad väska redan kvällen innan och bilen den lilla biten till tåget. Sedan händer förstås alltid saker utanför ens kontroll, som att Einar fastnar med handen under toaringen på tåget när Hilda sitter och kissar. Vad göra? Säga "kissa fortare, Einars hand sitter fast!"? Det gick som tur var att bända lite i plasten och rädda honom innan hon var färdig. Vi hade stämt träff med familjen O utanför stadsmuséet där ytterligare en incident inträffar. Hilda blir så blyg att hon vänder sig från alla ansikten och lutar lite för mycket, varpå jag i slowmotion ser Einar lyfta mot himlen med vagnen och Hilda själv närmar sig trottoaren. Vi kastar oss fram, Hilda vrålar JAG VILL ÅKA HEM men så fort hon tystnar blir dagen hur bra som helst och barnen är som änglar. "Ni är väl så här goa när vi ska till Finland?" frågar jag och de lovar förstås.

Stadsmuséet är verkligen en hit, speciellt fjärde våningen, som för andra året i rad är den enda vi besökte. Det är som en liten värld med olika aktiviteter för barn, med vackra färger, fina små rum, skrymslen och vrår att gå in i och idag var där "rysligt pyssel" för höstlovsfirande barn. Det finns också en utställning med stolar i nytt ljus där jag passade på att försöka fotografera barnen. När barnen så småningom tröttnade gick vi och åt kinesiskt, gjorde ett snabbt besök på Trädgårdsföreningens lekpark och sedan en vända i affärer, för att avsluta med pannkakor på Åhléns. Tack för att vi hade en sån bra dag idag, barnen!

Präglad av rutiner - leve parmiddagarna!

"Den här lågkonjunkturen ser ut att bli värre än den förra", säger radiorösten ute i köket när jag passerar med en stor tekopp i handen. Helst vill jag bara kura i soffan, badda min sandpappershals med pepparmintste, vila ögonen som känns vattnigare än vanligt. Den ena förkylningen löser av den andra och alla sätter sin prägel på det allmänna välbefinnandet i familjen. Att lågkonjunkturen kommer att prägla skolan till våren råder det inte heller tvivel om, men det mesta var sig väldigt likt när jag hälsade på igår. Samma personer på samma platser i personalrummet som någon sa, och ungefär så var det - och desto roligare då att träffas igen!

Ytterligare en sak som är sig lik är vår månatliga tisdagstradition: parmiddagen. Fyra par alternerar värdar tredje tisdagen i varje månad. Förändringens vindar blåser, vi blir fler och kvällstiden är ifrågasatt men viljan och gnistan finns där nog ändå... ett tag till. För säkerhetsskull gjorde vi extra festligt igår (fjärde tisdagen visserligen eftersom vi var bortbjudna förra veckan) med SUSHI-serenad och efterföljande chokladlimekaka. Kvällarna brukar till och från fyllas av tillkännagivanden, men igår sa ingen uttryckligen "jag har ett tillkännagivande" som seden annars bjuder. Lilla Alma som en del av oss inte träffat förut hade förstås ett stort nyhetsvärde. Hade vi inte setts en tisdagkväll i månaden, när hade vi då setts? När hade vi då gjort våra tillkännagivanden? Nej, leve och överleve parmiddagarna!

Dyrbar last

När jag rundade hörnet och svängde in till dagisparkeringen tidigare idag var det med ett brett leende på läpparna. Jag hade en fantastisk last; sushi för sex personer och två gigantiska snögubbar jag kommit över på leksaksaffären Lollipop för halva reapriset. Kan något göra en lyckligare?

Snögubbarna - så stora, så mjuka, så vita, man vill bara KRAMA dem som om de är riktiga fast inte av kall snö. Och middagen? Beskrivs i morgondagens inlägg.

Matextra

Har man fastnat i bloggträsket när man gör sitt andra inlägg samma dag? Ja, men frågan är om jag inte åkte dit tidigare än så...

Barnen som just ätit plättar måste faktiskt visas. Man kan se det som en laddning inför helgen; småmonstrens återkomst!

I morgon håller vi parmiddagens lov här hemma. Det lär också bli en matorgie.

Måndagstankar

Syster yster och broder glader ligger i sina sängar och sover och mamman kan äntligen andas ut. Det var 91 personer på öppna förskolan förut. Vårt besök slutade i en av de gröna sofforna under fönstren. Einar stensovande med handen på det öra som inte låg ner mot soffan - mitt i all rörelse runt omkring, Hilda bredvid i ett anfall av sparkar och raseri. Varför hade jag inte kameran med? Mitt i vardagen, när man verkligen kan fånga ögonblicket.

Peter hade fotograferat lördagsnöjet hemma (efter blodpuddingen) när jag var ute och roade mig. Jag erbjöd honom att gästblogga men han avböjde. "En annan gång kanske, jag ska väl inte förstöra..." Du skulle inte förstöra, Peter! Vore inte du, vore inte jag, du vet...

Tid-tekniska bekymmer

Tidsomställningen från sommartid till vintertid hade totalt gått oss förbi i morse, hur nu det kan vara möjligt. Information från alla tänkbara kanaler omger oss ständigt men hade tydligen dränkts i all barnomvårdnad. Vi hade pratat om hur mörkt det var på just den här morgonen, och hur det kommer att bli när vi får vintertid, men nej... inte förrän jag pratade med mamma i telefon fick jag konstaterat för mig att klockan var en timme "mindre". Närmast chockerande faktiskt.



Igår hade vi, fyra vänner (jag ändrade just från väninnor, läs det som du vill) bokat bord på Meze. Det var fantastiskt trevligt och gott ända tills vi blev utkörda efter mindre än två timmar, med motiveringen "de som ska ha ert bord har kommit nu". Ingen dessertlista eller kaffe kom på fråga. Är det service för några som valt sin krog med omsorg? För några som inte träffats på flera månader?



Hemma i gamla trygga föräldrahemmet spökar maskinerna. Mamma och pappa har ett ganska nytt kök med i mammas tycke kanske för nya vitvaror. "Nähä då" säger pappa, "det kan man inte ha". Det är induktionshällen som helt plötsligt sätter fart, brandvarnaren som går, diskmaskinen som piper när den är klar och kylen som piper och blinkar med en varningslampa som inte står med i instruktionsboken. "Själv har jag problem med Photoshop" säger jag. Och med vintertiden förstås...för att inte tala om svårigheten att få ner en trerätters på mindre än två timmar.

Blåst, fest och trötthet

Det blåser så det viner i hela huset, jag har just vaknat efter en lur i soffan och sitter frusen på en kall pinnstol framför datorn. Jag rensade bort över hundra kort från kameran förut, det var väl det som gjorde mig så trött. Hilda och Peter är i garaget, som är vårt projekt a la hus och hem just nu. Einar sover i sin säng. Snart ska jag duscha och ta på mig min för kvällen inköpta topp för att äta på restaurang i stan. Resten av familjen ska äta blodpudding, som alltid när inte jag är hemma. "Då får vi passa på" brukar Peter säga. "Ja gör ni det" säger jag tillbaka, glad om maten (om man nu kan kalla blodpudding mat) inte börjar tillagas förrän jag hunnit iväg så jag slipper lukten. Festligt värre.

Igår var det också fest när barnen fick träffa sina bästa vänner på förmiddagen, mormor och morfar på eftermiddagen och farmor och farfar på kvällen. Inte konstigt att mamman är trött.

Marie - en van digitalfotograf

Igår var det sista gången på kursen "Digitalfoto för ovana". Man kan gå en kurs som följer direkt på den jag just avslutat och den heter... just det: "Digitalfoto för vana". Nu är jag en van digitalfotograf! Det känns som en tilltalande titel. Vår sista läxa var som jag skrivit i tidigare inlägg att efterlikna en fotograf. Till slut gick Hilda med på att ställa sig i pose och jag blev ganska nöjd. Som synes är den till och med bearbetad i Photoshop, mest med ett verktyg som heter "trollstaven". HildaLoretta som jag döpt bilden till när jag sparat den, är en modernare variant av Loretta Luxs "Girl with a teddybear". Loretta är född 1969 så jag menar inte att hon är omodern på något sätt men barnen på hennes bilder är allvarliga och strikta och kan ha vuxna drag. Karaktäristiskt är också att hon använder sig av raka linjer, vilket jag absolut inte lyckades med i mitt försök att efterlikna. Allt är ju faktiskt s-format om man ser efter - vilket jag inte hade en tanke på innan läraren påpekade det. Men känslan finns ändå där tycker jag - det allvarsamma flickebarnet.

I morse lekte barnen med varnadra av hjärtans lust. Det är en fröjd att vara mammaledig sådana morgnar. Jag passade på att ta några bilder och när jag granskade dem började jag genast fundera över hur de skulle kunna bli bättre i Photoshop. Den här till exempel, säkert på återseende:

Blandade känslor

Glädjeämnena har faktiskt bestått även idag. Barnen har varit som små änglar, man undrar om de verkligen är friska nu med detta beteende. Jag har ätit sushi och i morgon är det fredag! Allt borde vara underbart.

Ändå kan jag lätt framkalla en känsla av sorg och tomhet inför följande fakta:

- att fotokursen är slut
- att Photoshop är så svårt
- att Marcus Birro lagt ned sin blogg
- att "fulhösten" är här

Glädjekällor

Igår stötte jag på sann glädje och lysande ögon tre gånger. Karin som är höggravid, tio dagar över tiden, ringer och är väldigt trött på hela situationen, och har mer eller mindre gett upp - det kommer ingen bebis... Under tiden vi pratar börjar hon sätta glögg och berättar om molvärken hon haft i magen hela dagen. Hmm, det låter som...men det är ju inte säkert. På eftermiddagen ringer jag henne och frågar om vi får komma förbi och hämta Einars mössa som vi glömt där. På väg till Jaanas kalas stannar vi till utanför det vita vackra huset. Jag lämnar barnen i bilen och när jag ringer på öppnas dörren direkt. "Den är på gång" säger Karin och ögonen bara lyser. "Fem minuter mellan och vi har ringt mamma". Mattias dyker upp bakom henne och mellan dem står 3-åringen. Alla fullständigt strålar ut lycka. Snart ska de få träffa bebisen. Livets första möte. Klick - bilden av familjen i dörröppningen etsar sig fast innanför ögonlocken och skänker värme varje gång jag framkallar den. Idag kom sms:et:

Nästa ögonblick är Jaana som fyller år, har dukat ljuvligt vid ett bord där alla kommer nära varandra. Stearinljusen gör att hela bordet vilar under ett varmt sken. Familjen serverar tre-rätters med en chokladtårta som final. När tårtan serveras, kaffet är upphällt i guldkantade koppar och den mysiga, generösa stämningen råder - som alltid när Jaana bjuder till bords, då ser jag familjen vars ögon bara lyser - på alla tre. Klick, ytterligare en bild på näthinnan att ta fram när man är frusen. Stunder av lycka.

Det sista ögonblicket äger rum när jag slår på datorn. Skärmen får ögonen att lysa, det är ju inget jag ser, men värmen jag känner inombords är densamma som tidigare under kvällen. En klasskompis från riktigt svunnen tid, som jag fått kontakt med via face book, har låtit sig inspireras och skapat en egen blogg. Det första inlägget är faktiskt dedikerat till mig och jag blir så glad. Att veta att man gjort något uppskattat som fått någon annan att prova samma väg, det är en härligt lycklig känsla som jag gärna vill behålla länge, länge. Klick!

Lär dig Photoshop

Igår installerade vi Photoshop här hemma och jisses, vilket huvudbry man fick... Mitt nya mål kanske kan bli att lära sig det, och vägen dit blir inte bara lång, utan slingrig, mödosam och full av oväntade hinder. Det bästa med programmet är att man får en lista över alla händelser, och så fort man gör ett misstag går man bara tillbaka till föregående händelse. Två steg fram och ett tillbaka - ja där kanske jag är om en vecka med lite slit. Igår kväll var det mer: ett steg fram, ett tillbaka, nej förresten...jag börjar om. Peter tittade över axeln och försökte lära sig det jag blivit visad på kursen men inte ens det lyckades jag med. Kommandona fanns liksom inte på samma ställe, inställningarna kändes annorlunda. "Det är kanon om du lär dig det" sa han och gick ut till sporten igen. "Ja, visst är det det..." stånkade jag. Men skam den som ger sig. Torsdag är sista gången på fotokursen och tills dess ska jag försöka bearbeta Hilda med bakgrund så att hon passar till Loretta Luxs tema. Ja, du läste rätt, Hilda har faktiskt ställt upp på bild nu, allvarlig med nalle i handen. Jag lovar att lägga ut resultatet på bloggen, vad det än blir.

På face book beklagade jag mig över Photoshop och fick flera svar från vänner. Är det inte fantastiskt vad alla verkar hålla på med allting!? Nya världar tycks ständigt öppna sig för mig den här hösten. Christine tipsade mig om sidan http://www.moderskeppet.se/ som verkar vara som ytterligare en gammal vän i nöden, just nu. En annan räddare i nöden kanske kan vara boken "Digitalfoto" av Thomas Nykrog. Där kan man läsa om allt vi gått i genom i kursen, inklusive bildbehandling. Något att fästa blicken på istället för skärmen eller sökaren kanske.

Tacksam

Först hade jag tänkt att skriva ett inlägg om att jag aldrig sitter, aldrig äter varm mat, dricker varmt kaffe, aldrig ser mig i spegeln. Så tog jag en snabb titt på Jonnas blogg och ångrade mig. Hennes lilla liv i magen hänger på en skör tråd och då känns det som om jag inte gör annat än beklagar mig. Barnen är underbara, friska... även om de tar all min energi - så är det värt vartenda dugg! Snart gör de ju inte det längre, snart klarar de sig själva. Förhoppningsvis kommer de att vilja ha min omtanke i fortsättningen men inte min hjälp. Det kommer en tid när jag får tid över igen. Tid att koppla av, kanske alldeles FÖR mycket.

Jag skriver väl det jag tänkt i alla fall, med ovanstående tacksamhet i bakhuvudet. Igår visade jag Peter en artikel om "Raw foodism" i GP, det vill säga mat som inte värmts högre än 40 grader vilket gör den mer näringsrik. Med min näringslära i bakfickan vet jag att hög temperatur visserligen inte alltid innebär sämre näringsinnehåll, i morot till exempel får kroppen lättare att ta upp A-vitamin om den är kokt. Hur som helst kom vi fram till att vi aldrig äter mat över 40 grader längre (även om vi för den skull inte lever efter "raw food"-metoden eftersom vi har värmt den en gång). Kaffet micras minst en gång per kopp.

I dikten till höger har jag skrivit att "vi sitter" här i vårt hus med våra barn...osv, men när satt jag sist? På flygplanet till Korsika? Ja, med Einar som en pilbåge i bältet. Framför skärmen - ja, jo faktiskt, men å andra sidan står jag upp och matar lille pojken nu för tiden. Den lille mat- och sovvägraren.

Att jag inte hinner se mig i spegeln gör väl varken till eller från. Kanske borde man ta sig tid att gå till frissan och SITTA en stund för att lösa trist-, grå- och hängigproblemet. Tänk om man vetat det i tonåren, när man prövade tio olika frisyrer vid spegeln. Men, inte hänga läpp, jag är TACKSAM, det är jag VERKLIGEN! Det kommer en tid...

Behöver jag säga att det tog dubbelt så lång tid att hitta en bild på det avkopplande temat, som att skriva inlägget?

Trallande, rutschande söndag

Något roligt ska man väl göra en söndag. Skriva en trallvänlig text, se Marcus Birro på TV, gå ut i det fina vädret, fotografera, låta barnen cykla, gunga och åka rutschkana, lösa söndagschansen, göra ett inlägg på bloggen. Underbara söndag!

Det är inte bara barnen som borde rutscha på tal om söndagar. Jag vet två bröder som skulle göra bäst i att skaffa sig rullskidor med det snaraste och rutscha fram på cykelvägarna i trakten. Visst, hamnar ni bakom snöret tycker vi ändå om er... såvida det inte beror på för lite träning förstås!

Varsågod Jörgen! En liten sång (melodi Teddybjörnen Fredriksson) med en liten hint:

För längesen, när du fyllde 40 år

fick du en gåva av din släkt

en fin present, när du fyllde 40 år

för att få vinterkänslan väckt

Du ska ju åka Vasaloppet tillsammans med din bror

en gång ska ni komma i mål och lyckan bli så stor

Du ska ju åka Vasaloppet, men känn ingen stress

det är dags att träna nu, att sätta kroppen i press

Och varje kväll, när ni plågas av sit-ups

ska ni tänka på den sönda´n i mars

och varje dag, när ni sitter som i trans

ska rullskidorna vänta på er strax

Du ska ju åka Vasaloppet tillsammans med din bror

en gång ska ni komma i mål och lyckan bli så stor

Du ska ju åka Vasaloppet, men känn ingen stress

det är dags att träna nu, att sätta kroppen i press

I egen regi

Torsdagens fotouppgift var att ta bilder till givna rubriker. Hela vår lilla klass hade veckan innan promenerat upp till en utsiktsplats för att dra nytta av dagens sista sol, våra nya kunskaper i komposition, vitbalans, bländare och slutartid. Alla blev tilldelade rubriker och samarbetspartner. Jag fick rubrikerna:

Inte helt lätt. Regissera bilden! hade läraren sagt. Du bestämmer hur den ska se ut. Vi gick in för uppgiften efter bästa förmåga och gjorde diverse iscensättningar. "Se ut som du ska hoppa utför ett stup", sa min samarbetspartner till mig. Hon fick å andra sidan agera uteliggare och proffsfotograf. Resultatet? Ja jag vet inte, om bilderna passar så perfekt till rubrikerna.

En sak lärde jag mig dock, nämligen att det är jag som bestämmer över bilden. Tanken har faktiskt aldrig slagit mig förut. Fotograferandet har gått ut på att fånga ögonblicket. Åh, nu är barnen så söta, nu måste jag hämta kameran. Nu är det dagg, nu måste jag hämta kameran. Nu ligger Sune i solen, nu måste jag hämta kameran. Istället kan jag arrangera fotot, ja kanske inte precis lägga Sune i solen men ställa upp barnen, ta blomsprutan och fixa eget dagg eller något annat kreativt.

Till nästa vecka ska vi härma en iscensättande fotograf. Vi ska välja ut en bild, göra en egen tolkning som att fånga ett uttryck i bilden eller försöka kopiera den rakt av. Jag har blivit tilldelad Loretta Lux. Åh, så enkelt, tänkte jag när jag googlade henne. Hon har nästan bara kort på barn och jag valde en flicka som tittar lite trumpet med himlen som bakgrund. Hilda fick bli modell i går. På med vita jackan. "Ska jag gå på kalas?" undrade hon. "Nej, du ska bara passa bra till himmelsblå bakgrund". Det gällde att skynda sig, molnen var perfekta; lite grå mot det ljusblå. Vi stretade upp för backen. "JAG VILL INTE!" Protesterna började så fort jag tryckte på on-knappen på kameran. "Kan du titta på det huset?" försökte jag. "Kan du se ut som flickan gjorde på bilden?" "AAAAAAAAA". "Nej inte som hos tandläkaren, snälla Hilda! SNÄLLA HILDA!?" Jag bönade och bad men molnen började redan försvinna. "JAG VILL INTE, JAG VILL INTE, JAG VILL INTE". Det blev ingen bild.

Bestämma själv? Ställa upp barnen? Knappast. Jag lär nog få fortsätta fånga ögonblicken. Hoppas att jag kan få till det här ögonblicket innan torsdag bara:

Förkylt småprat

Två förkylda själar har krupit ner under täcket torsdag kväll. Klockan är 23.

- Vad kall du är.
- Mmm. Var det någon som såg att du klippt dig på jobbet?
- Neej. Hilda såg.
- Jasså, så fort ni träffades?
- Nej, vid middagsbordet. Har du klippt dig pappa, sa hon.

Host och snörvel. Den ene har jobbat hela dagen, nattat barnen och sedan satt sig vid datorn, flyttat om aktiefonderna, grämt sig över nedgången, att han inte flyttat om tidigare. Den andra har tagit hand om barnen hela dagen, varit på fotokurs, inte behärskat fotoshop så bra som hon hoppats, grämt sig över att hon inte hänger med på allt.

- Skönt att det är fredag i morgon.
- Mmm.
- Hur gör vi på lördag?
- Jag har mailat Tobbe och sagt att jag inte ska springa i alla fall.

Parmiddagarna har blivit utbytta eller kompletterade av helgaktivitet i familjeanda. Den första blir i Sävedalen, ett 8-km-lopp för den som vill springa, alternativt vill heja på.

- Gör du back-uper på bilderna du laddar in på datorn?
- Nej, jag kanske kan göra det imorgon. Jag behöver ladda in fler bilder också, minneskortet är snart fullt.

På morgonen är naturen lika hängig som resten av familjen. Fredag morgon. Dalen har snuva, löven droppar ikapp med näsorna. Dimman utgör täcket. Fåglarna småpratar. Kanske blir det en fin, förkyld dag.

P som i prålig

Jag orkar inte mer, sa jag till Peter i morse. Det går faktiskt inte längre nu, gnällde jag. Men det gör det, det går i alla fall, trots att man inte orkar. Det finns inget alternativ. Nattsömnen består av fragment, ihoplappade intill varann. Kroppen känns som den består av fragment efter att ha burit omkring på sjuka, tunga barn. Humöret är inte ens fragmentariskt, snarare enbart ner. Vardagen är inte prålig precis.

Häromdagen ringde en kille som genomförde en undersökning åt Sveriges banker. Han bad om några minuter, och visst, det kunde han väl få svarade jag. Förvånat började han prassla med papper, precis som om det var väldigt länge sen någon velat delta i hans undersökning. Först ställde han, efter mitt omdöme, ganska relevanta frågor. Jag fick till exempel rangordna bankerna efter hur väl jag kände till dem. Han frågade hur ofta jag pratade med vänner och bekanta om banker, bankärenden och så vidare och jag svarade väldigt sällan. Så småningom kom han till frågan "Rangordna bankerna efter dödssynderna". Jag skulle tala om för honom vilken bank som var girigast, pråligast och mest förförisk. Men hallå? Vad betyder prålig förresten, frågade han i nästa andetag. MEN HALLÅ igen. 23 minuter av min tid tog han. Efteråt kände jag mig snuvad. Det är väl inte bara bankerna som är giriga tydligen.

Hilda kommer upp under tiden jag skriver. Hon är som en solstråle. Einar sover i sin säng och det är en härlig morgon till slut. Nästan på gränsen till prålig.

Mitt liv i siffror

Någon som scrollat ner på sidan och sett den rosa siffran som inte längre lyser noll? Besöksmätaren fungerar! Det räckte att Peter satt bredvid mig så fick jag den att börja räkna igår. När den helt plötsligt lyste 1 kunde vi göra en high five för att sedan fortsätta surfa runt bland lyxiga restauranger.

Andra siffror jag stött på under senaste dygnet är:

39,8 är graden av feber Einar hade i natt
5 är antalet gånger han vaknade
25 minuter varade Hildas anfall av raseri i morse
17 är antalet dagar kvar tills vi får sova en hel natt
6 är antalet rätter på Thörnströms avsmakningsmeny som vi funderar på att unna oss vid samma tillfälle
4 är antalet tvättmaskiner jag kört senaste dygnet
Oräkneligt är antalet plättar jag stekte igår
12 är antalet veckor kvar av min mammaledighet

Nollan och något mer

Nollan hånler mot mig när jag scrollar ner på bloggen, som en stor förvånad trut. Frun får fråga mannen om hjälp i kväll med det tekniska, det som hon inte klarar av. Ja, så får det bli.

Årets gurkskörd blev det inte så mycket av, den heller.

Einar ligger sjuk i sin säng och sover. Kaffet rinner ner i kannan ute i köket. Mammaledigheten börjar lida mot sitt slut nu. Kanske är det verkligen dags. Ja, det är dags! Inte för en paus, nej. Tvärtom, dags för något nytt. Mot nya mål, min ledsagare. Den rastlösa själen måste vidare. Det måste värkas fram, och det måste börja nu. Hjälp mig, förströ mig, ge min hjärna stimulans!

Teknikens under

Tekniken styr inte precis mitt liv, men jag vill inte heller kalla mig främmande för den. Ändå tycker jag mig haft motgångar av måttet större inom området på sistone. Hade någon kunnat vara en fluga i taket och följt mig under dagen skulle kanske vederbörande haft anledning att börja fundera. Är hon bara lite trög eller helt lost?

Först den här besöksmätaren som jag så gärna skulle vilja få ordning på. Det höll på att inte bli något inlägg för allt huvudbry den har givit under dagen. Och visst, nu kretsar istället inlägget kring den, vilket är bäst? - avgör själv! Nu har jag i alla fall lagt projektet på is till i morgon bitti, trots att det retar mig när den visar 0, när jag vet att flera har varit inne på bloggen. Nu hoppas jag att mätaren räknar dygnsvis, någon gång från i natt och att det är därför det står 0. Är det så tror jag att rubriken får bli "besökare senaste dygnet" i stället. Förmodligen sitter jag här imorgon med samma dilemma.

Det andra problemet inom teknikens värld är den tidigare så omnämnda kameran, som fick sig en törn i lördags varpå autofokus slutade att fungera. Man kan se det som ett bra tillfälle att lära sig manuell fokus, men att ta kort på något som rör sig ganska snabbt (och barn rör sig hela tiden som bekant)utan att ha autofokus - nej, det går inte i längden. Så fick jag upplysningen att det finns en knapp även på kamerahuset där man kan ställa om från auto till manuell. Kanske var det den knappen som fick sig en törn i lördags? Den stod nämligen på manuell och vi slapp ta en tur till fotoaffären.

Och det värsta av allt är kanske att jag delar med mig av min dumhet, inte har vett att skämmas. Frågan är vad jag annars kunnat dela med mig av idag när tekniken eller otekniken upptar min hjärna. Någon passande bild existerar tyvärr inte heller.

I pysslandets tecken

I sällskap med två kritmålande barn känns det som läge att skriva ett pysselinlägg, i synnerhet efter - eller mitt i - en helg i pysslandets tecken.

Till vilken nytta är det egentligen, detta att pyssla? Att få tiden att gå, vilket jag inte alls behöver? Nej, som terapi snarare. Att få skapa, prova nya tekniker, göra något med händerna och att få glädja någon! Visst måste det vara skäl nog. Okej då, om det kan tyckas vara tidsslöseri, men för mig är det en lisa för själen.

Inspirationen fick jag nog från början av Ann-Charlotte som alltid skickar de finaste kort man kan tänka sig. Och bara att alltid komma ihåg, inte bara min utan också barnens födelsedagar och till och med namnsdagar! Du är fantastisk, min vän. För er andra, se och inspireras av Hildas födelsedagskort och Einars namnsdagskort:

Tänk att två kritmålande barn kan förvandlas till två små gnälliga ungar, utsvultna på uppmärksamhet, en ramlar ner från stolen vid skrivbordet och kören av barnskrik tar över hela tillvaron. Det är mammans verklighet. Pysslet är väl mer en dröm.

Korta möten i vardagen

Tänk om man fick förmånen att träffa Peter lika mycket som barnen. Det senaste dygnet har vi sammanstrålat tre gånger i vaket tillstånd. Den första var utanför ingången till min fotokurs där han tog över barnen och bilen. Hela vägen in till stan hade de vrålat i kör i baksätet "JAG VILL VARA HEMMA, JAG VILL VARA HEMMA" och stackarna fick bara åka tur och retur i bilen för att passa in i sina föräldrars åtaganden. Den andra gången var i badrummet klockan 5 i morse med var sin "lilla olycka" som hänt tidigare nämnda barn. Tredje gången var jag iförd nattlinne i bilen nere på stationen och kunde överlämna färdbevis som legat kvar i min ficka när Peter sprang till tåget. Nu är det i alla fall fredag och andra bullar!

Läraren på kursen hade vissa anmärkningar på våra bilder igår men tyckte väl ändå att de flesta gjort ett bra jobb. Får jag lov att i bild presentera min vardagsvecka med barnen, som jag spenderar desto mer tid med:

Nästa vecka ska vi jobba i fotoshop vilket innebär att jag kan göra en ny presentation av samma vecka, samma bilder, fast snyggare. Är inte vardagen fantastisk, så säg? Undrar om man kan få en stupad prinsessa att resa sig upp igen då?

En verkligt vacker(?) vardag

Ja, nu ser man verkligen det vackra i vardagen överallt, eller ännu mer det verkliga... den verkliga vardagen, den verkligt vackra vardagen. Hur ska jag kunna ta ut 3-4 bilder när min vecka består av 500?

De sista spåren av Hildas kalas, ledtrådarna i skattjakten skulle tvunget förevigas. Pizzakartongen som säger "Välkommen åter" så vänligt när jag stänger kylskåpsdörren likaså.

Temat på "min vecka" får nog ändå bli barnens aktiviteter. Simskola (som innebar stänga in sig i skåpen i omklädningsrummen), rytmik(krypa under det stora, blåa havet) och fredagsshopping (som innebar vänta utanför skötrummet och göra det roligaste av situationen framför kameralinsen). I morgon ligger urvalet på bloggen. Tills dess säger jag som pizzaresterna.