Kan lite nostalgi råda bot?

Det börjar redan på söndagsmorgonen, den där tråkiga känslan av att vara alltför nära en hel veckas arbete igen. Jag försöker slå bort den, men det går inte. Den är påtaglig. När mörkret så småningom faller och klockan är framåt halvsju börjar det ändå kännas okej. Det är inte annorlunda än någon annan kväll, för vid den här tiden är man hemkommen och allt är sig likt, förutom att man inte har lika många dagar på jobbet framför sig, innan fredagen. Om det ändå vore så väl.

Det lär bli den värsta veckan på terminen, och det är faktiskt en tröst. Den här veckan väntar nämligen betygsvarningar som ska skickas ut, frånvarorapportering till någon statistisk verksamhet, sex utvecklingssamtal med elever och föräldrar i klassen, ett utvecklingssamtal med chefen, allt utöver de tusen ordinarie arbetsuppgifter vi alltid har.

Jag tror att jag får söka tröst i lite nostalgi.

Mina gamla träskor som Hilda klampar omkring i härinne, med lätta men ändå ljudliga steg.

Boken om Annika och katten Lunkentuss från samma ljuva sjuttiotal som träskorna, som kom fram när vi dammsög övervåningen igår, Carolas födelsedag till ära.

Och så den färgglada lilla bakelsen som äter leverpastejsmörgås. Vilket årtionde är hon hämtad ifrån? Förmodligen direkt ur det verkliga nuet. Synd att det kliar så i näsan bara.