En enda lång väntan

Ja, jag vet då inte... vad som kan sägas om en kväll som denna. Jag hade ett helt A4 med ändringar jag skulle göra så här sista kvällen innan http://www.kapitel1.se/ stänger av för manusändringar och röstning. Förmodligen har de andra 450 deltagarna i tävlingen samma idé för sidan går tröööö...öööö...öööö....öööögt. För att inte tala om vännerna till alla med manusen som är ute och röstar, förmodligen tröttnar de redan innan första rekommendationen.

Mina föräldrar drar iväg till Teneriffa imorgon, fem dagar före oss och sitter nu på ett hotellrum på Sturup och väntar. De har en flygresa framför sig, en lång semester och en barnfamilj som kommer ner och för(stör) läs (gyller) den.

Sune sitter vid dörren och jamar så att han ska få komma ut i stormen.

Det känns faktiskt som om man är inne i någon sorts lång och utdragen värk, ungefär som i mitt första kapitel på boken. Den som jag inte kan ändra längre, efter vad det verkar. Fram till den 6:e april när juryn har bestämt sig för ytterligare fem böcker tänker jag vänta, om än bara med ett uns hopp. Tänk hur helt fantastiskt kul det hade varit att gå vidare, jag vågar knappt ta tanken i något som liknar ett medvetande. Peter föreslog att vi skulle fira med champagne, men jag avböjde ända tills jag förstod att han menade imorgon - när jag inte skulle sitta mer med manuset. Ja, vill han det ska jag väl inte vara den som...

I väntans tider - på något gott

Det har tydligen varit en tuff tid. Att vänta på någon som skriver en bok... stackarn.

Fast vi som väntar är inga stackare. Som jag ser det får vi alla något bra ut av det, förhoppningsvis i mitt fall - åtminstone skrivarglädjen, helt säkert i mina föräldrars (eller hur var det nu med barnfamiljen?) och Sunes fall, och i Peters...? Jag vet faktiskt inte. Det skulle vara den där champagnen imorgon då.