Ibland måste vi ändå göra undantag. Idag var Hilda supersnorig, lite febrig och sådär pappig som hon egentligen bara är när hon är sjuk. Jag passade på att ta fram kameran, ta av linsskyddet, knäppa på blixten och fråga:
Det räckte. Totalt sammanbrott, men det var nästan värt det för ett riktigt truligt kort.
Den lille prinsen däremot, han ville gärna läggas av mamma. Vi har börjat göra ljud efter varandra prinsen och jag, han säger hmmm, jag säger hmmm, han säger hmmm mmm, jag säger hmmm mmm. Sen säger han något roligt som ho ho och så svarar jag något lite oväntat som hobi hobi och då skrattar han tills han tappar andan och lite till.
De kan verkligen vara sina motsatser, de där två. Eller så är det bara helt enkelt en som är pappig och en som är mammig. Det känns onekligen lättast att se det så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar