Ena lista

som kommer från en av favvo-bloggarna kör jag idag:

TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 4. VAD STÅR DET DÄR:
"Stenarna är uppblandade med grillkol och champagnekorkar"
(Amanda Hellberg - Döden på en blek häst)

VAD VAR DET SENASTE DU SÅG PÅ TV:
Delar av "Familjen Annorlunda". När jag ser det programmet brukar jag känna att vi har det så lugnt och skönt - och rent - här hemma!

BORTSETT FRÅN DATORN, VAD HÖR DU PÅ JUST NU:
Kulturnyheterna på SVT.

NÄR VAR DU SENAST UTOMHUS OCH VAD GJORDE DU DÅ?
På badhuset med hela familjen i min gamla utslitna bikini. Einar ramlade i som så många gånger förut. Idag var det från en flytmadrass och det var inte djupare än att han kunde hoppa upp och ner på botten för att hämta luft, men med skräck i blicken de sekunder det tog för mig att fånga upp honom.

Vänta nu, utomhus? Vi mellan bilen och badhuset, alltså. Och tillbaka.

VAD HAR DU PÅ DIG?
Svarta byxor, ett vitt linne, en grå kortärmad tröja, en grå stickad trekvartströja och över det en rosa fleecetröja för att jag blir frusen sent om kvällarna.

VILKEN VAR DEN SENASTE FILMEN DU SÅG?
Kommer inte på någon på rak arm, ser mest tv-serier. "Sherlock" igår - får man räkna den?

SKULLE DU ÖVERVÄGA ATT FLYTTA UTOMLANDS?
Det skulle kännas väääldigt komplicerat just nu, samtidigt som det hade varit bäst om man nu skulle göra det att göra det innan barnen blir för stora. Får Peter ett toppenerbjudande på ett toppenställe och jag fick möjlighet att skriva eller gå någon riktigt rolig kurs under tiden så kanske. Men förmodligen inte.

Det är ett j-kla väder, det här

säger Peter. Man kan ju varken åka vanliga skidor eller rullskidor!

Nä. Hur ska det gå egentligen från Sälen till Mora?

Nu har jag beställt bikini

på nätet. Det säger en hel del om mitt desperata behov av bakdläder, och kanske om det minimala utbudet i alla butiker. Hur gör alla andra som badar året om, i bassänger som renas med klor?

Förresten vågade jag inte ens tänka tanken att kolla badkläder inne i stan igår.

Efter några timmar på stan med småkillarna

under tiden Hilda var på kalas är vi ungefär lika sjukt trötta som om man varit på resande fot i två veckor.

Varför?

Markera en eller flera av följande orsaker:

x Det var lönehelg och hela världen hade invaderat just Göteborg

x Hela Göteborg hade dessutom invaderat hela NK när Peter skulle handla för sitt presentkort, Einar dansa runt med skyltdockorna, Tage var allmänt missnöjd med livet och jag var idiotvarm.

x Det där toppenstället i Arkadens övervåning, som tidigare hade rymlig plats för barnvagnar, gott om barnstolar och så vidare hade inte längre en enda barnstol eller ens en micro att värma barnmat i (om än goda sallader) Hellre ville de nya ägarna bli av med barnfamiljerna.

x Godisaffären 4-Gott är så stor att när du tror att det omöjligtvis kan finnas en enda sort till, uppenbarar sig ytterligare en lika stor hall av tusentals godissorter. Dessutom är den full av barn. Ändå tror jag att Einar överröstar alla därinne utan att på något sätt vara otrevlig.

x Stämmer mycket bra, mycket bra, mycket bra...

Ja, du ser att jag markerat alla? Och nu sluter jag ögonen.

Kvällens uppdrag:

väcka storasyrran.

Jaha, det ska väl inte vara så svårt...

Om jag först skriker sådär högt som jag nyss lärt mig



ser pillemarisk ut som bara lilla jag kan

och kanske skrattar lite gurglande i hennes fina öra



drar lite i det roliga håret

så kanske...



JAA, jag visste väl att det skulle funka! Hörru, upp med dig nu och ligg inte här och slöa vid konståkningen på TV!

Härmrumpan slår till igen

Idag när jag står och torkar mig efter duschen på morgonen med dörren på glänt ut till rummet där barnen sitter hör jag följande.

Hilda:
- Åh Tage! Du är den finaste lilla bebisen i HELA världen!

och strax efter i exakt samma tonfall från Einar:
- Åh Mage! Du är den finaste lilla rumpan i HELA världen!

En liten fundering: Om någon kommer i kiss- och bajsåldern så fort han börjar prata, är det så att det ligger i personligheten då, snarare än har något med ålder att göra?


Mina små fina pojkar, den ene utsmyckad med kanin på örat, den andre med räv bakom...

Arbetar sakta men säkert med en text

och är så grymt sugen på att skriva mer och mer och mer. Inte minst för alla inspirerande författarbloggar jag hittar. Avsätta en period eller någon dag i veckan.

Hur som helst, så fick det oss att se tillbaka på inläggen från skånesemestern i somras, bland annat det här. Oerhört lyckligt utan snö, kyla, overaller... Solbrända barn, grönskande sommarsverige och lille bebisen så pluttig så pluttig. Längtar dit och till nästa sommar. Bort från vintern.

Å andra sidan väntar webdesignutbildningen på tisdag. Lycka! Jag ser fram emot den med stor förväntan och spänning. Iver, är nog det bäst beskrivande ordet. Kanske läge att avsluta skrivandet tills dess, för den här gången. Alternativt kombinera. Det är trots allt så jag brukar trivas som bäst.

Det finns dessutom många saker att kombinera med, i hemmet där disk och tvätt och röjande och möblering och så småningom trädgård, förutom vart och ett av barnen tar viss tid i anspråk. Där trivs man som bäst.

Om det bara var plusgrader åtminstone.

Blod, svett och tårar

Måste nappa på kommentaren till förra inlägget.



Visst finns det likheter!
Och vad vet jag, han kanske också hade det jobbigt med tänderna?

Roligare än så här

är det väl inte att få sin andra tand.

- Man blir likgiltig, säger hon

Idag håller jag den lilla svala handen när hon sitter i fåtöljen på ålderdomshemmet.

- Är det långsamt ibland, frågar min pappa som sitter på andra sidan farmor.

- Nej det är det inte, säger farmor. Det är inte långsamt.

Jag tänker att det är obegripligt.

- Men man blir likgiltig, fortsätter hon.

Jag försöker förstå. Ibland tänker jag att det här att bli gammal kanske är lite som att andas lustgas. Dra några djupa andetag och bli dimmig, utan smärta men ändå medveten och med i händelserna lagom mycket. Kanske skönt om det är så. Men säker kan man förstås inte vara. Det går liksom inte att fråga fast det sitter en 100-årig farmor bredvid.

Pappa börjar berätta om en resa till Köpenhamn de gjorde för längesen istället. Nio personer i bilen, varav en i bakrutan. Farfar som körde på fel sida och in på spårvagnsspåret. En drunknad dansk på en badplats. Sju barn som inte vill eller vågar bada där. Gamla tider.

- Man blir likgiltig, säger hon igen.

Vilken motsats det är mot livets början som är allt annat än likgiltig. Full av känslor, skratt och gråt. Hela tiden tvära kast.

Ändå tycker jag inte att det stämmer. Hon är inte likgiltig. Ordet har en negativ klang och stämmer inte in. Hon ler, viftar med handen lite självironiskt, gråter när hon blir rörd.

Kramen vi ger varandra när jag går är inte likgiltig.

Samtidigt är det ju en klatchig kommentar. Efter hundra år, liksom.

Hör nu här, säger Einar

- Du är Blöjan, Tage! Och du är Trosan (vänder sig till Hilda) och jag är Kalsongen! Ska vi säga det?

Lycka är

när storasyrrans kompis tycker att man är så gullig så man får följa med på 6-årskalas! Det är så fingrarna inte ens räcker till för att beskriva godis, barn och ålder...

Jag är inte rädd

Isen är tjock. 40 cm.

Jag är inte rädd. Knakar det inte lite?



Jag är inte rädd.

-Det är alltid sprickor i isen, säger Peter.



När barnen börjar tröttna följer jag skären långt, långt, långt ut.

Jag är inte rädd.

Solen skiner. Det är fullständigt underbart.

Jag tror jag är biten. Inte rädd.

Nu har jag beställt

den. Gör det du också om du vågar!

Som grädde på moset

Att vara tredje bebisen är inte så lite som grädde på moset, både för föräldrarna och för honom själv. Allt är serverat, en uppsjö av leksaker och en aldrig sinande barnunderhållning.



Ibland får han till och med möjligheten att nattsudda om han har lust. Fy på oss.

Tack världen

för att du skapade apelsinteet. Och tack mamma och pappa som införskaffade två paket häromdagen!

Om bara ångorna kunde få smärtan att försvinna från området huvud-öron-halsmandlar så ska nog det här ordna upp sig.

Annars kan man alltid ägna sig åt att se fram emot våren en dag som denna med 10 minusgrader.

Feberdag

Feber feber feber.

Familjens flickor flämtar.

Farsan får fara från fliten framåt förskolehämtningen.

Fasiken.

Fika?

Flickorna får fixa fika.

Fisen försöker frodas.

Fint.

För dig som hinner läsa

var ju faktiskt det här en riktigt bra sida!

Det är STORT

att få läsa om henne och nya boken i tidningen och sedan få ett ljuvligt paket med alldeles egenillustrerade och signerade "Snoring Beauty" till Hilda under en och samma dag. Riktigt stort är det bannemej.



Riktigt stolt blir jag också. Stolt över Hildas idé om prinsesskronan i pepparkakstävlingen innan jul, stolt över att vara bloggvän med någon som ritar och skriver med en så smakfull och medryckande Proffsighet med ett stort fett P och stolt över all inspiration och peppning som en annan med skrivardrömmar kan ta till sig på hennes blogg.



Efter alla Amandas inlägg om att man måste satsa, inte vänta på att tiden ska komma, att man måste sätta sig ner och tvinga sig och kanske sedan Denise Rudberg fick medhåll av Björn Ranelid i Let's Dance om att det tar 3-4 månader att skriva en roman funderar jag på att försöka gå på't igen, kanske i sommar eller höst. Som ett deltidsprojekt på ett halvår?

Tack Amanda! Du anar inte vad det betyder. För prinsessan Hilda som satt med boken i famnen hela kvällen och för hennes wannabe-mamma.

Microtipset

Kommer hem från vattengympa, öppnar kylen i jakt på något ätbart och upptäcker att påsen jag trodde var potatis är fylld av gul lök.

Behöver kanske inte säga att jag är hungrig. På riktig mat.



Peter har av misstag lagt den varmrökta laxen i frysen. Börjar med att micra den på låg effekt två minuter.

Letar under tiden febrilt i kylskåpet. Hittar förpackningen med färdiga soppgrönsaker. Rotselleri, palsternacka, morötter. Okej. Skalar, skivar, in i micron med dem också, ut med laxen först bara. Full effekt i fem minuter.

På mindre än 10 minuter är denna vansinnigt smarriga anrättning färdig. Lite vitlökssmör och olivolja med citron, flingsalt och ett glas vitt.

Underskatta aldrig microugnen!

Med såna här pepparkakor

i huset är det nästan så man får ge julen en andra chans.



Tage trodde knappt sina ögon. Att få så fin belöning för att man är uppe efter 22 får då inte bli någon vana. Snyggare mössa får man leta efter, ända på Kanarieöarna.

Tack och välkomna hem till vargavintern!

Kanske är det bästa med julens slut att

Einar slutar sjunga alla julsånger så småningom.



"Va?" tänker du.

Jorå. Visst sjunger han med en underbart klar röst. Kanske med den finaste stämma som går att uppbringa.



Men texterna låter så här:

"Hej tomterumpor slå i glasen..."

"En liten tomtegubbe satt en gång, på stubben sin och måste fisa..."

"Nu är det jul igen och julen varar än till rumpan..."

"Bajsrumpor är vi allihopa, allihopa, allihopa"

"När rumporna blir många och fisen sätter in, tar mamma mus och samlar hela rumpestumpan sin..."

och så vidare och så vidare och så vidare. Det positiva är att han är en fena på att få till det med orden trots det inte så lite vulgära innehållet.

Synska Folktandvården

Är det inte på gränsen till otroligt att Folktandvården skickar en tandborste och tandkräm till Tage just idag?



Fast barnen tyckte inte det var konstigt alls.

Varje år måste Peter sluta vattna

granen i smyg för jag tycker det känns så sorgligt att slänga ut den.



Men varför måste alltid granj-klarna börja VÄXA då? Och trivas så bra så att de vill LEVA vidare hemma hos oss, ända in i februari?

Innan jul var jag glad att vi äntligen verkade ha en gran som barrade. Men nu har den slutat och skjuter mycket riktigt små söta ljusgröna skott.

I-landsproblem, visst. Men inte att förakta.

Lille bissen kom ut

på Tjugondag Knut!



Och om någon undrar hur vi har sovit i natt så är svaret... inte så bra.

På vägen hem

från dagis såg jag två avkörda bilar, en krock och en kille på ett övergångsställe som föll handlöst med fötterna i vädret och bakhuvudet i gatan.

Jag ringer kommunen och ber dem koppla mig till väghållningen, ansvarig visar sig vara "Clifford". Jorå, de plogar för fullt förstår du.

Inte. Åtminstone såg då inte jag en snöröjd väg någonstans.

Nä, vad han tycker själv kanske är något annat men i avtalet står det färdigt 24 timmar efter sista snön har fallit.

Vill inte jag väldigt gärna se det där avtalet, vara en granskande journalist som hittar det signerat på vansinniga 15 år? Lägger svart på vitt, får ordning på felen, trollar bort halkan?


Senare hör jag om en klarblå himmel hos mamma och pappa på Kanarieöarna.

När jag var liten var vintern min absoluta favoritårstid. Nu tar det en halvtimme i hallen varje morgon, ett hjärta i halsen varje halkväg och en innerlig längtan efter barmark. Eller åtminstone efter plogbilen.

Är det förresten okej att kosta på sig vispgrädde i kaffet innan man går ut och skottar?

Lycka

Hilda är fixerad vid almanackan. Datum, namnsdagar, veckodagar, månader och så vidare. Frågar och konstaterar.



Därför var det nog extra stort att få dra almanackan på dagis efter tre veckors juluppehåll. Snacka om tur. Hon hade till och med alla lapparna med sig hem. 21 stycken.

Lillfisen

har planat ut igen.



Han vägde precis över 7 kg på läkarkontrollen igår. Dessutom matstrejkar han och är svullen på undre framkäken.

Det är inte utan att man kommer att tänka på Boyes gamla "visst gör det ont när..."

Till råga på allt har vi hittat granbarr i blöjan. Kan det ha något med pojken på bilden att göra?

Första gången

Första gången borde vara fylld av förväntan, nyfikenhet, upprymdhet med lite pirr.

Första gången i ett sammanhang borde åtminstone vara positiv rätt och slätt ur debutantens ögon.

Nog är det ett framsteg att Hilda inte grät när hon äntrade den stora bassängen i simskolan för första gången. Vid andra förändringar i simskolan tidigare i hennes liv, har nämligen så varit fallet.

Som bebis skrek hon i högan sky innan hon blev van och nästan bäst i gruppen. När hon för första gången skulle gå utan föräldrarna strax före fyra år vägrade hon. Grät och ställde till en jättescen trots dagar av förberedelser.

Idag tog hon sikte på väggen. Höll sig i, vred sig bort från fröken, undrade var alla hon kände var - fast visste ju att bästa simskolekompisen var i Spanien några dagar till. Och som hon frös sen i det 28-gradiga vattnet.

- Det var INTE kul! Jag vill INTE fortsätta där.
- Men så har du tyckt varje gång det börjat på ett nytt sätt.

Jag påminner henne om tidigare simskoleupplevelser.



- Sen har det blivit så bra! Och nu har vi ju betalat för hela terminen!?
- Jag VET!

Sedan somnar hon i bilen. Totalt utmattad av alla nya intryck, alla nya simtag och alla kalla vattendroppar.

Glädjeämnen i tillvaron

idag är



upplevelsen Disney on Ice på Scandinavium med efterföljande smarrig middag



att vi äntligen fått tummen ur att starta ommöblering av övervåningen

och så det här fina inlägget av finnvännen.

Det får oss att bekymra oss mindre för en väldigt gnällig liten Tage som antagligen ska få sin första tand.

Töväder orsak till två nya familjemedlemmar

Dessvärre blir väl inte deras vistelse här i trädgården så lång, med tanke på den ihållande regnskuren.



Såvida de inte fryser till is och stannar i evigheter.



Puss på dig! Snygg hatt du har!

Krasch och premiär

En riktigt härlig lördagsfika blev det till herrarnas Tour de Ski idag.



Kan man inte säga att man anar lite ljusare tider när man kraschar pepparkakshuset och har semlepremiär?



Barnen tyckte att det var en riktig höjdpunkt med hammaren i högsta hugg.

Sådan far och mor,

sådant barn.


Peter, sommaren 1971

Tidigare var jag så säker på att han enbart är Peter upp i dagen.



Men rotar man djupt bland gamla foton kan man konstatera en ganska exakt likadan näsa (stackaren, jag som har droppnäsa och allt) och kanske till och med ett smajl från sin mor.


Marie, julen 1976

Eller så är det bara så att alla bebisar ser ungefär likadana ut.

Trettondagshelgen bjuder

nästan alltid på snö och definitivt alltid på härlig julkänsla, traditionsenligt hos svärföräldrarna med julbord, glögg, gottebord och umgänge.

Vi hade förmånen att vara allesammans i år, fria från magsjukor och andra tråkigheter. Dessutom hade vi blivit en mer sedan sist! Här sitter yngste och äldste kusinen på varsin kortsida av vuxenbordet.

Barnbordet dukades i köket under lingonklädd ljuskrona - att de kunde lyckas hitta så mycket lingonris den här vintern gör mig lätt avundsjuk. (själva har vi fusktallris om ljuskronan för första gången)

Hur trevligt och gott det än var för oss vuxna så undrar jag ändå om inte barnen hade trevligast.


Tänk bara chokladfigurer i granen till alla barnen, egen-initierad långdans till farfars vackra pianomusik, spel och skoj och en ofantlig massa snö i trädgården dagen efter att kasta sig i, skotta och allmänt gå lös på.

I ett stort paket på posten

kom de här fantastiska, egensydda och namnade förklädena igår. Samma färgtema, samma prickmönster på insidan men olika till varje barn. Jag blev alldeles lycklig.

Dessutom fick de ett helt gäng mjuka grönsaker, hamburgare och pizzaslicar. Naturligtvis ville de leka café hela eftermiddagen.

Naturligtvis var de tvungna att fylla köket med alla andra attiraljer man behöver för att driva café.

Naturligtvis behövde de tömma lekstugan på kuppen.

Och varför ta död på kreativitet? Fast så mycket saker på en gång gör en sinnessjuk.

Milonträning - effektivt men inte fullständigt

Jag hade förmånen att testa Milon tio dagar kostnadsfritt i slutet av december. Man får ett personligt kort som man sätter i maskinerna med alla ens inställningar, både vilket motstånd man ska ha och höjden/längden för sitsarna och avstånd armar, ben, rygg och mage.

Sloganen säger att man tränar hela kroppen på 17 minuter. Perfekt för småbarnsföräldern med ont om tid, men också perfekt för den som är bekväm eller den som har svårt att ställa in själv - vilket vi nog är och har lite till mans.

Verkligheten säger att man inte är så trött efter 17 minuter, inte ens jag som är otränad. Två varv är nog att rekommendera, kanske en drivande träningskompis och varför inte lite skidåkning efteråt?

Med vänlig hälsning Hurtbullen.

Halvårsbarnet Flörtisen

Klockan har passerat 22 och det ser ut så här hemma i soffan. Flörtisen vägrar sova.

Läser lite om halvårsbarnet Flörtisen i Anna Wahlgrens "Barnaboken". Bland annat står att läsa:

Flörtisen är en liten humorist av Guds nåde, som smeker och busar med samma hämningslösa själ och kropp. En halvårsflörtis dyrkar kroppskontakt. Vidare dyrkar flörtisen sig själv, vilket ju inte är något att förvåna sig över.

Förälskelsen uppstår gärna framför spegeln. Flörtisen upptäcker då detta vackra barn, denna utomordentligt trevliga person i spegeln, och grips av salig och sällsam förundran.

Därefter får flörtisen syn på mamma eller pappa, som håller i barnet och som nu finns i två upplagor. Mycket märkligt!

Sedan växer förälskelsen fram. Flörtisen stirrar hänfört på festföremålet i spegeln, denna förtjusande människa på sex månader. Det ljuvligaste med att älska är ju, som alla vet, att mötas. Flörtisen ordnar möten hela dagen. Kikar fram, gömmer sig, kikar fram - och så möts man igen och igen.

Tage har gått in i en ny fas. Han fyller 6 månader idag. Han är en knubbis, en utforskare, en livsnjutare och kanske mest av allt just en Flörtis.

Grattis lille vän!

Finndjävlarna was here

och vände hemåt alldeles för snabbt.

Man ser det på barnen. Hur längesen man sågs sist. Hur otroligt mycket större de blir på ett halvår. Annorlunda i sättet. Pratar mer, leker mer.

Med mamman däremot är det precis detsamma. Samma humor och samma värme. Fast mindre prat.

Vi som har så mycket att prata om. Hus, barn, jobb och gemensamma vänner och bekanta, livet, inspirationen, litteraturen... Vi som kan prata oavbrutet i flera dagar om så skulle vara. I detta lilla sällskap blir man avbruten då och då.

Kom till beslutet att vi ska höras åtminstone en gång i månaden på skype. Prata av oss lite.

(Säll)skaplig nyår

-Vad gör jag för inlägg om nyår? säger jag till Peter på hemvägen längs E6. Maten eller sällskapet?
- Sällskapet, svarar han tveklöst.

Okej. Inte om deras nya toppfräscha kök med marimekkotapeterna. Inte om hummersnittarna, oxfilén eller chokladmoussen med citrus och grand marnier.
Sällskapet. Tror bestämt jag saknar ord om sällskapet.
-Vad skriver man om sällskapet?
-Jag vet inte, skrattar han. Det var väl som vanligt. Mer barn denne gången. Annars som tidigare nyårsaftnar. Skriv att det var trist och att vi hoppas på bättre nästa nyår... Bekant på något sätt?... Första Skåne-nyåret.

Aaahh, äntligen. Han börjar spåna.

Men han tystnar och jag kan nog inte tänka ut något. Det var för mycket gott igår.

Ett förbaskat trevligt sällskap helt enkelt. En förbaskat trevlig nyårsafton.