Det kunde knappast komma lägligare

det här.

Och hade jag inte haft så förbaskat med biverkningar redan nu i vecka 30 hade jag inte bangat för att tänka på en fjärde någon gång.

Det är lite otäckt när det känns som om man inte vill vara med längre. Tio veckor tyngre, tio veckor sjuklig trötthet, tio veckor mer kissnödighet, nervhugg, sammandragningar, krampande vader och fötter. Kan jag få ta en paus, snälla? Kliva ur magen och ta ett glas rött? Nähä, inte det.

Förresten kan det bli tolv veckor till, om det blir som med Einar. Ändå gör jag high-five med Peter över alliansens fromhet.

Men kan någon hjälpa oss

med en kvastidé till de här tanterna? Jag är inte så sugen på piprensargrejen. Är lite inne på att ta björkris och knyta ihop med steksnöre, men vet inte. Hilda tycker dessutom att de borde ha ben (kanske för att hon slutat måla huvudfotingar).

Pojken och jag

har en skön hemmadag tillsammans. Faktiskt är VAB inte riktigt jobbigt alltid.

Första feberfria-, goda aptit-, pyssel- och kramdagen sen i fredags. Ett gyllene korn av föräldraskapet.

Hallå där inne!

Hur stor är du nu egentligen? Snart kanske mammas mage inte kan bli större.

Och vi tycker att det skulle vara väldigt roligt att se hur du ser ut, och om du är en syster eller bror. Einar ska bara öppna sina födelsedagspresenter först, när han fyller tre år. Sedan åker mamma och pappa in på sjukhuset, vet du väl?

I väntan på påsk - eller i tider av uttråkning

När vi dekorerat påskriset häromdagen fick både Hilda och jag mersmak och jag började fundera i vidare banor. Ett påskpynt man själv gör för att sedan fästa med snören och hänga upp hade varit perfekt för ett halvsjukt barn med vissa tendenser på uttråkning. Efter lite surfande fann jag något riktigt fint på den här bekanta bloggen.

Fimoleran var egentligen inte för barn under 8 år, och inte vet jag hur bra den kan vara för gravida. Men den luktade nästan ingenting och vi har tvättat händerna hysteriskt efteråt. Det var faktiskt för svårt att motstå, för två smått uttråkade.

Och visst stal jag idén om hur tuppen och hönan skulle se ut, fast vi hade några egna hemmamodeller också.

Pojken ville inte jobba med den nya leran, men lät mig göra en kyckling till honom.

Han har för övrigt blivit halvdöv det senaste dygnet och fick fråga om igen flera gånger innan han förstod vad jag menade. Låt honom slippa ytterligare en penicillinkur! Och hans föräldrar också för den delen. Kanske är det bara vanligt lock för örat.

Hur man lyxar till det med sjuklingar

kan jag förmodligen inte besvara förrän efter det här sjukdomsförloppet är över. Om ens då.

Lagade riktigt smaskig lax idag, med snabbinlagd rödlök, sparris och tomatrisotto från ICA:s nya kokbok med nya landskapsrätter. Vi sprang konstant mellan bordet och vardagsrummet och soffan och toaletten men njöt i fulla drag av varje tugga i alla fall. Tur att man har någon att dela eländet med liksom... och roligt med god mat som lite omväxling till plättar och isglass. Bra också att inte tusslarna var inne och passade på när man fick lämna bordet.

Det börjar onekligen bli tröstlöst med feber. Jag ser INTE fram emot VAB-vecka.
-Du får bli bra nu, säger jag till Einar som otröstlig kommer ner till soffan en andra vända för kvällen (buren förstås för benen har inte mycket ork)

Han nickar mycket kraftigt till svar. I nästa stund drar han timmerstockar. Systern är i alla fall något bättre.

När man vaknar intet ont anande

på morgonen och båda barnen är stekpanneheta - så känns det faktiskt ungefär som jag tänkt mig småbarnsperioden. Det här med barn som är sjuka varannan vecka har hittills inte motsvarat mina förväntningar, läs farhågor. Kanske möjligen tills nu.

Nu missar vi sista barngymnastiken då barnen skulle klä ut sig. Vi missar ett kombinerat 6- och 36-årskalas som man sett fram emot lite eller mycket till mans i familjen. Vi missar att få bjuda hem vännerna och ses för första gången på flera månader på söndagen.

Termometern visar 39,2 på den ena och 39,7 på den andre. En och annan glass slinker ner. Ett och annat gnäll slinker ur. Mina föräldrar har vänligheten att komma förbi med björkris. Vi missar i alla fall inte chansen att påska till det lite.

Ett ovärdigt arbete

Det här är en av de största anledningarna till att jag är tjänstledig. När jag arbetade drog jag mig nästan för att läsa Skolvärlden och få se sina känslor på pränt och visst, det gör mig upprörd nu också att se en hel yrkeskår så drabbad. På viss distans den här terminen.

Det räckte att hälsa på i skolan förra fredagen. Där träffade jag underbara kollegorna och en stor portion saknad fyllde hjärtat. Tills jag såg hur de kämpade med sina omdömen. Kom dit två timmar innan arbetstiden började för att göra en liten del av den övermäktiga uppgiften, som man bara gör utöver sin vanliga tid för att den måste göras. När man inte rättar nationella prov som också är utöver. Gratis. Ge sin egen tid. När man inte ringer föräldrar till samma elever varje eftermiddag, som är utöver tiden. Föräldrar som är tacksamma dag efter dag men vanmäktiga. För vanmakt är vad man själv också känner, när man måste berätta om det som hände på skolgården, i omklädningsrummet, med läxorna, med vikarien. På sin egen tid. Gratis. I väntan på loven.

När man är hemma precis innan ens egna barns ögonlock ramlar ner, för att man ringt fyra samtal som inte kunde vänta, skrivit sisådär 20 genomtänkta omdömen men har 120 kvar. Då orkar man inte läsa Skolvärlden. Då orkar man inte tänka på att det är samma sak dagen efter igen. Då orkar man nästan inte fundera över om loven gör det värt besväret, för svaret blir att det är inte värt det. Det är inte värdigt.

Det är inte värdigt att drabbas av omorganisationer, flyttar och merarbete. Kanske var det ändå omorganisationen som gjorde att jag inte trivdes längre. Det hade ju gått innan. Jag hade hållit mig över ytan. Inte gått in i väggen som tio andra på jobbet. Men jag ville aldrig flytta. Byta skrivbord för andra gången på sex månader. Byta arbetslag igen. Arbeta med yngre åldrar men inte ges förutsättningar då större delen av undervisningen fortfarande låg bland de äldre.

Jag älskar att planera lektioner. Jag älskar att genomföra lektioner, möta elever, se elever utvecklas, samarbeta över ämnena, ha viss kontakt med hemmet. Det är kreativt så det skriker om det och jag skulle gärna arbeta så, i de goda, goda kollegornas sällskap. Med de fantastiska eleverna, som många av dem verkligen är.

Men det blev inte så. Skolan är inte vad den borde vara. Lärarjobbet är inte värdigt. Det gör mig faktiskt lite ledsen för det känns inte som jag har valt att det skulle bli så här. Det var enda utvägen för att inte gå under.

Det handlar inte om att jag inte trivs där jag är nu, för det gör jag. Det handlar om hur lärarens vardag ser ut. Och besvikelsen över att det ser ut just så. Kanske också om att det bara blir allt sämre.

Dåliga vanor

Att jag är min dåliga shoppingvana trogen gjorde att det igår fyndades filtar med hjärtan på till barnen för att ännu mer främja deras ovana att bädda ner sig i soffan. Jag vet att det är förkastligt både att shoppa och att somna i soffan men det ser i alla fall snyggare ut nu.

De två ullmonstren här hemma har dock en ännu värre ovana. Nämligen den att ta för givet att allt man gör är för dem - krävs det inte ett synnerligen stort självförtroende för det, förresten?

Ligg ni där och fäll era vinterpälsar på de nya filtarna bara. Vi får väl dra in på något annat.

Nobelpriset nästa?

Det här är ju revolutionerande!

Har det inte alltid varit något speciellt med tomater?

Jag gjorde en rent vetenskaplig undersökning

där jag skrev in "Hilda Einar" på googles bildsök. Där fanns ett stort antal gamla svartvita bilder på uråldriga Hildor och Einargubbar, blandat med en hel del andra bilder. Först efter 13 sidor dök två av mina egna bilder upp. Inte någon på barnen, utan de båda bakbilderna från det här inlägget.

Är det ett tecken? Jag tror jag måste kolla frysen inför vår lilla semmelsammankomst imorgon.

Har du ätit någon våffla idag?

Vi fuskade i tisdags, med en rejäl våffelmiddag. Peter och jag åt matiga först och sedan syltiga. Barnen, ja de förstod inte alls varför man skulle vänta med sylten. Det behövde de inte heller.

Och idag var det våfflor hos farmor och farfar för barn och pappalediga. Leve våffeltiden!

Halvfabrikat och andra tillsatser

Det är ju förfärligt beklagligt att svenskarna verkligen VILL använda sig av mer råvara och mindre hel- och halvfabrikat, men inte vet riktigt vad beteckningarna innebär.

Men vad gör det om man äter lite falukorv och tortellini egentligen?

Själv tar jag mig en plopp och grämer mig över att jag redan måste omarbeta den nyligen upprättade kemikalieförteckningen på jobbet.

Det var så märkligt tyst

inifrån huset när jag bar in matkassarna och pratade en stund med grannen. Ingen var ovänner eller ropade på mamma. Sedan förstod jag varför.

Det hade anlänt ett påskpaket från USA, med chokladharar, tuggummin och varsin stor smällkaramell, märkta med barnens namn och med gosigt innehåll. Det skrockades i soffan, man hjälptes åt och turades om. Delade och dubblade glädjen.

Om vi skulle öppna paketet eller inte just den här dagen behövde jag aldrig fatta något beslut om.

Min nyaste och bäste vän på jobbet

gör mig helt lyrisk.

Billig var han också. Nu ska här skyltas!

Förvandlingen

När Einar fortfarande var för rosslig för att bada som vi brukar göra på måndagar ringde jag och bokade tid hos frisören. Från snälla grannen hade jag hört att det fanns en salong med en racerbil, men jag frågade ändå för säkerhets skull i telefonen:
-Är det ni som har en racerbil man kan sitta i när man klipper sig?
Kanske lät jag för ivrig när jag sa det, för svaret blev:
-Ja, för BARN!
Hm. Naturligtvis.

Första tagen med saxen

Snurrar hjulen bra på bilen?

Färdig för en åktur med matchande frisyr

Och resultatet blev faktiskt alldeles ypperligt. Om rödfärgen skulle matcha bilen eller likna idolen Pippi Långstrump förtäljer varken historien eller Einar. Att den var viktig förstod man i vilket fall på att han två gånger i minuten närmsta timmen frågade "Är den kvar?" och var stolt som en tupp (passande nog) när han visade upp sig vid simskolans slut.

Ja, det är våren

För det måste väl vara vår när:

man varit på vårmiddag med rosépepparlax, savoykålsrisotto och jordgubbssallad i helgen?

är i planteringstagen?

vårdagjämningen passerat?

man blir riktigt förvånad över att det snöar lite på förmiddagen?

man så smått börjar prata om vad man ska göra i påsk?

utspridda kattbajsar som legat nedgrävda i snön börjar synliggöras på gräsmattan?

funderingar över trädgårdsprojekt börjar bli alltmer överhängande?

man inte säkert ser om lamporna är tända eller släckta, men definitivt att fönstren behöver putsas?

man tar in mattan från lekstugan för att det blir så mycket leriga spår på den annars?

sandlådelocket går att ta av för att det inte längre är täckt med snö?

Grattis på vårdagjämningen

gamla vän!

Vi vrålar skrik till våren blandat med ditt namn idag, det måste du förstå. Kram!

Söndagschansen med svar på helgens kluringar

Fredagsfrågan handlade om likheten mellan en liten läcker rosa mobiltelefon och en liten läcker tårtmössa. Förutom smidigheten och just läckerheten är båda små behagliga utfall av Einars och min fredagsshopping. Men visst finns det andra likheter också som sjungande innehåll och siffran tre - tack för förslagen!
Och stopp där! Inget av dem var impulsköp. Riktigt så djupt har vi inte fallit. Eller rättare sagt; då hade jag inte skrivit det på bloggen.

Lördagsfrågan: vad jag gjorde när jag fick en timma över mellan hämtning och lämning från barnkalas en mil härifrån? Tja, efter en rejäl tur på Blomsterlandet blev det bara runt tio minuter kvar till plantering. Ingenting att diskutera, bara att flinka till fingrarna och det kreativa sinnet.

13:30

13:40

Luktar det inte liiiite vår? Pasteller och grönt, skönt. Mmmm.

Lördagskluringen

Det här var ju riktigt roligt. Så roligt att jag tror jag fortsätter hela helgen.

Dagens fråga får bli: Vad gör man när man får en timma över när Hilda är på barnkalas?
Ledtråd: Peter säger "gud, vad du har varit effektiv idag. Det är ju inte klokt nästan."

Fredagskluringen

Vad har dessa två saker gemensamt?

En helt annan pojke

-Mamma, nu vill jag ha min medicin! Kan du ge mig den?

Tänk att det äckliga penicillinet och den trotsige pojken kunde gå så bra ihop, efter bara två dagar. Vem kunde tro det?

Hur ren bil vill man ha?

Och så var det det här med biltvätten då, som genomfördes i helgen. Kanske var det inte bara av godo?

I tisdags fick Hilda nämligen svar på tal av en tant, när hon just utbrustit:
-OJ OJ OJ, vilken SMUTSIG bil! i samma stund som tanten kom och låste upp bilen bredvid vår, som för övrigt inte ens var hälften så smutsig som vår varit innan tvätten.

Tanten fick berättat både om hur de haft stängt på biltvätten, hur hon såg på regelbunden biltvätt och en hel del annat Hilda eventuellt undrade över.

När jag hämtade Hilda på dagis på onsdagen strök hon litegrann över lacken och sa lyckligt:
-Åååhh, nu börjar den bli lite smutsig igen.

Varför verkade

det så mycket enklare att vabba idag?

Systern på dagis, sjuklingen var bättre och kräktes inte av penicillinet, pratade och var trevlig, pappan frisk själv och på så gott humör att han fortsatte greja i köket till och med efter middagen som stod på bordet när jag kom hem.

-Du ska alltid få det till att jag har det så himla enkelt och du har det så besvärligt! skrockar han i soffan. Vad var det bästa idag, Einar?
-Att leka med pippihuset!

Klart det var. Det är ju därför han äter penicillin.

Diagnos: HALSFLUSS

Botemedel: Hela vårdturen med läkarkandidat, läkare, labbet, läkare igen, apoteket för penicillin. Sedan utlovad tur till närmaste leksaksaffär där vi införskaffade ett Pippihus så att penicillinet skulle slinka ner lättare i den lättkväljda, superstockade halsen.

Och mamman då? Pappan tyckte att pojkens penicillin borde räcka att ta sig en slurk ur - perfekt att det var flytande sa han. Att det halsonda strålar ner i nacken och att jag inte burit pojken så mycket sen han lärde sig gå är väl också en baggis, eller? Och att hans rastlösa syster hellre är hemma och vabbar än på dagis, i alla fall när mamman är hemma.

Imorgon vet jag inte. Valen är jobba, vara hemma sjuk eller vabba. Det blir i alla fall inte det sistnämnda.

Nu ska jag tvätta penicillinkräkstvätt, krama och tycka väldigt synd om liten sjukling. Kanske lite om mig själv också.

Tårar rinner när jag

inte kan sluta läsa, när jag av en tillfällighet halkade in på den här bloggen, när jag blir påmind om min kursare som råkade ut för samma sak, som i den ondaste av världar och mest orättvisa. Alla tänkvärda ord och uttryck, allt som gör att jag faktiskt kan förstå litegrann hur det måste kännas att vara drabbad, att ha så ont och vara på väg någonstans alldeles ensam, mot sin vilja, bort från det man älskar, eller att förlora någon.

Det är då jag är så tacksam över att vi har det som vi har det. Mitt i det väldigt lilla sjukdomselände som sprider olust i min hals tänker jag på de finaste, finaste barnen, den finaste, snällaste mannen, sparkarna i magen, de glada små tusslarna med högsta svansföringen och den bästa släkten - allt det som jag får ha, bara får. Allt som gör livet värt att leva - för att vi får. En enorm möjlighet! En gåva.

-Vem har skrivit

den här Pippi Långstrumpboken, mamma? undrar Hilda.
-Astrid Lindgren har skrivit den.
-Jaha. Har hon skrivit alla böcker som vi gillar?
-Ja, hon har skrivit Emil och Madicken också.
-Och Teletubbies?
-Nej, inte Teletubbies.
-Vem har skrivit den då?

Det här måste jag kolla upp.

Så där, då är det

inskickat.

12 tas in vartannat år. Antalet som söker brukar ligga på ca 500. En obefintlig chans med andra ord. Men man vet ju aldrig. Det verkar som en grym utbildning.

När prickmössorna roade sig

på lekplatsen låg jag hemma och gjorde annat. Inga trevliga saker men man vill ju gärna upprätthålla den perfekta yttre fasaden på bloggen så jag nämner väl inget om halsont, snor och uppspydda blodklumpar.

Tror jag är på bättringsvägen nu. Ni kan komma hem!

Ett litet vårtecken?

Årets första biltvätt, eller förlåt andra eftersom det var två bilar som tvättades. När inte registreringsnumren syns, då vet man att man måste, eller?

Lördagslycka

8:00 Sista uppiffningen av födelsedagspaketen
9:00 Bilfärd mot barngymnastiken
10:00 Bråk om en clementin efter gympapasset (en frukt var dålig och en var bra, men att dela den som var bra kunde inte vara mer FEL
11:00 Lyxiga räksmörgåsar för de stora och leverpastejmackor för de små
12:00 Semla i soffan (varken årets första eller sista som kanske inte har undgått någon) framför damernas tremil i Holmenkollen, Hilda får lila nagellack och Einar snarkar högt i sängen
13:00 Två barn i två kalaströjor går på kalas i två timmar utan föräldrar. Föräldrarna roar sig på varsitt håll, pappan i solen i skidspåret, mamman i solen på altanen.

Kan du vara så snäll

och komma ner från taket nu, Sune?

Om du inte vill bli en raskatt, förstås. Ha ha ha. (uttalas riktigt torrt)

Aha, nu förstår jag

varför ett fat på fot är ett måste när altansäsongen börjar. Visste ni vad macarons är?

Synd att jag inte gillar det där med kakpill så mycket. För det här känns så
Nytt
Snyggt
Vårigt
och helt enkelt Smaskens!

Ett projekt avklarat

Det tog nio dagar innan jag brydde mig om att ens leta efter en hyfsat lokal frisör.

Sedan tog det en ruskig fart. Innan jag visste ordet av satt jag på en salong som hette Trend med turkosa väggar, akvarium och ekmöbler och en snärta med sax på max tjugetre. Och hela familjen är faktiskt riktigt nöjda med resultatet.

Är det okej om jag tar en paus på sisådär en vecka innan jag sätter nästa projekt i verket? Det här var faktiskt rätt jobbigt.

Recept på en lyckad kväll

- en tös som somnar halvsju i soffan
- en pappa och en mamma som ringer ett viktigt samtal och sjunger "Ja må de leva"
- en pojk som ser till att vi tänder brasa i kakelugnen för stor mysfaktor
- en pojk och en pappa som spelar spökmemory fot mot fot
- en mamma och ett skrivprojekt
- så småningom tre som sover i soffan

Energi, tack!

Man hinner glömma graviditetens trötthet när man inte är gravid. Således blir det en överraskning samtidigt som den är så bekant. Den lägrar sig och sätter käppar i hjulen för projekten. På ett sätt är det skönt att kosta på sig att ta det lugnt men när det ligger väldigt långt ifrån personligheten är det inte lätt.

Projekten ja... tror jag skrev för någon vecka sen om tre projekt vi behövde få gjorda. Hittills känns inget av dem på gång även om vi kunde imponeras av kvaliteten på fotoboken från Vasaloppsresan hos farmor och farfar i helgen, bli ännu mer sugen på att göra fotoböcker, strukturera upp senaste årens foton. Garderoben som skulle hjälpa oss med än mer struktur ligger också i träda, fast delvis i garaget. Frisyren ska vi inte tala om och jag har inte ens sökt någon ny frissa på gulasidorna.
Fast istället för att sitta och ömka sig själv med det man inte får gjort, skylla på det låga järnvärdet eller hormonerna så tänker jag under de närmsta dagarna ta tag i ett helt annat, aningen hemligt projekt. Faktiskt kan jag berätta mer om det redan nästa vecka. Förmodligen är det dumdristigt. Och förmodligen blir det inte alls aktuellt.

Så ge mig lite energi nu - för att knappa lite extra på tangentbordet. Jag behöver't. Ska bara se Mästarnas mästare först.

Ombytta roller

Senare dagen var det snarare barnen som befann sig på hal is. Varför var isen så mycket halkigare i de nya skridskorna?

Och varför var de så svåra att få på?

Och varför har mamman ingen hjälm?

Ett möte

Peter vann ju kommunens fototävling 2009 med en bild på Einar sovande mot matbordet under temat "Ett möte". Finns det möjlighet att köra samma tema i år?

Bilden får heta "barn på land möter farfar på hal is".

Vi missade

starten på TV i morse. Peter sov till och med över den. Annat var det förra året.

En tokig lördag

Det har varit en lördag i varm tappning, med Hildas feber och stark vårsol flödande in genom fönstren.

Tittar man på bilderna ser den ovanligt tokig ut också; Einar i min gamla vintermössa i frukosttagen, Hilda som pysslar i (ny visserligen) baddräkt och mormor som kommit direkt från IKEA med roliga fingerdockor.

Leve vårsolen! Febern är redan på nedgång.