Sova i bilen

var det väl barnen? Hörde inte ni det?

Årslista

Får bli en liten sammanfattning i år igen. Känns redan som en tradition.

Årets bedrift: Att klämma ut en Tage. Alternativt kan min farmor gjort en ännu större bedrift som fyllde 100.

Årets bittra: Att Peters jobb tar mycket tid. Och att vi överhuvudtaget har brist på tid för oss själva, till exempel till att sitta ner någon gång och läsa tidningen. Å andra sidan har jag fördelen att vara mycket mer med barnen än om jag jobbat och det är inte bittert.

Årets bästa semester: Skåne med stora, lilla familjen inkluderat månadsgammal bebis.

Årets nytillskott: Det tenderar att upprepa sig här, men är man ny så är man. Tage.

Årets förlust: Egentid.

Årets vuxenpoäng: 40-årskalas, jul hemma hos oss med 12 personer. Enbart svenska semestrar. Större planering i alla umgängessammanhang (och ändå blir det av någon anledning kaos allt som oftast)

Årets fysiska förändring: Bort med stora magen. Om ändå hängmagen kunde gå bort lika lätt... Tage kanske har stått för en större förändring förresten, från liten böna till en 7-kilos grabb.

Årets nya kändisförälskelse: Nya? Vet inte ens om vi hade någon gammal.

Årets mest gåshudsframkallande låt: Ja, inte är det "en rosa helikopter" i alla fall, som dagligen ekar ur bilstereon på barnens begäran.

Årets läsupplevelse: Kanske någon ljudbok i våras, annars är det dött på den fronten tyvärr.

Årets insikt: Att vara fem i familjen är ett större projekt än man trodde. Kanske också insikten om att man måste våga ta steget för att komma någonstans. (och jag menar inte att jag gjort det, bara att jag förstått)

Årets teve-besatthet: Vinter-OS säger Peter tveklöst. Kan hålla med och tillägga det kungliga bröllopet.

Årets fest: Peters gubbfest? Eller kanske nyår? *hoppas*

Fasa lyste i ögonen

på mig, lika mycket som i ögonen på firrarna i burken jag öppnade. Inte nog med att klockan nästan passerat tolvslaget till nyårsafton när man börjar med tilltuggen, jag hade lyckats köpa en burk hela ansjovisar istället för filéer.

Hur många saker kan egentligen gå fel framåt småtimmarna?

Nåväl till slut sitter jag här och bloggar med 18 ost- och skinkpajer till barnen och lika många ansjovispajer till oss vuxna att ta med till Helsingborg imorgon.

Nu ska bara röjas lite i huset så kan man väl med gott samvete lägga sig innan två sen?

Fotostudio hemmavid

Att inte min kompis med extern blixt och reflektor, som inte besökt oss i huset på ett antal år, sprang ut med snabba steg genom dörren är mer eller mindre ett under.

Först när det började skymma hade vi fått ordning på alla attiraljer, åstadkommit hyfsat med lampor och klätt upp barnen. De hade förstås tröttnat för längesen.

Vid det laget hade jag råkat köra fingret i Hildas öga (egentligen var det hon som gick in i min hand...) och hotat Einar ett par gånger om att gå upp på rummet om han inte slutade springa genom huset med kläderna som lasso. Tage gnuggade ögonen.

Det blev faktiskt ett antal foton till ett halvårsalbum till Tage. Inte mer än en handfull men i alla fall. Syskonfoton däremot, jag vet inte - avgör själv.

Om en vuxen står vakt

har vi nog den bästa pulkabacken i hela kommunen, precis här utanför på själva gatan.

Visserligen är det bara en bil var tredje timme eller så, men det går ju inte precis att chansa. De får en hiskelig fart nämligen. Som i en riktigt riktigt bra pulkabacke.

På teater med tre små

Efteråt tänker jag att jag borde skriva ett reportage om'et.

Men när jag funderar närmare finns det faktiskt inte så mycket att skriva så att det skulle kunna bli en intressant skildring. Det är väldigt sällan jag kommer längre än till inlägg. Utan att för den skull mena att det skulle vara för lite. Eller vad jag nu skulle mena.

Det börjar med ett inställt tåg. Ett par besvikna barn går till bilen. Frågar och konstaterar. Visst, hellre ett inställt tåg än en inställd föreställning.

Det fortsätter med en stängd restaurang och ett nödfik med spruckna stolsdynor och halvsjaskigt kök. Sedan julklappsbyten och spårvagnsfärd till Lisebergsteatern och föreställningen om Madicken.

Väl framme går faktiskt allt i lås. Barnen förväntansfulla, platserna på rad 8 perfekt i ytterkant - fast vi behöver aldrig gå ut eftersom Tage sköter sig exemplariskt så när som på en punkt jag kommer till senare. Tidigt där så att Hilda och Einar kan ta varsin kudde för att se ordentligt, kaffe till oss vuxna att ta med in i snygga höga porslinsmuggar.

En briljant föreställning som verkligen inte förtjänat kritiken från vissa håll. Ändå säger Hilda i pausen:
- Jag trodde kanske att det skulle vara ÄNNU bättre.

Jag håller med henne på sätt och vis. Pippi Långstrump förra året var svårslagen och likadant är det med filmerna om Madicken som man lätt jämför med - de vackra skådespelarna och alla dialoger.

Einar tycker gott att hon kunde hoppat från taket.

Tage bajsar i andra akten. Långa stånkanden under tiden barnmorskan som ska förlösa Madickens mamma på julafton ramlar runt på scen och är tokrolig. Sedan ligger han på mage i mitt knä, och oroar mig något över att han kan lukta - men inte ens Einar känner som sitter bredvid med bästa luktsinnet i västra Sverige beklagar sig. Jag kan lugnt sitta kvar.

Vi applåderar in skådespelarna igen och får en riktig show efter slutscenen.

Och lite skönt är det allt att bilen står på Lorensbergs parkering. Inte så skönt när det är stopp på motorvägen hem, men... Alla vet väl att lite hinder förgyller ett skrivet ord.

Reportern sätter punkt.

Kalkon, dans och skidor på annandag jul

När vi kom till mormor och morfar idag var kalkonen färdigskivad, hasselbackspotatisen i ugnen och julmusiken på full volym. De stod i köket i varsin tomteluva och fixade, bjöd på glögg och övertygade den som eventuellt skulle behöva övertygas om att julen fortfarande pågår för fullt.

Tursamt nog hade vi hela skötväskan full med tomteluvor från dagisfirandet så att barnen kunde dansa runt granen iklädda varsin röd luva.

Men innan dess tog vi en tur på skidor i spåret som ligger precis angränsande till mormors och morfars trädgård. Hilda klarade hela 2 varv, 2000 meter totalt medan Einar ville vända efter drygt ett fjärdedels varv sedan han sprungit större delen utan skidor. Snön gnistrade, trädgårdarna vackert upplysta i skymningen och Hildas skidor riktigt hala enligt henne själv.

Vad ska han egentligen tro

om julen?

Kommer han att få enorma förväntningar till nästa år?

Tomten på ingående

Alla hade varit snälla.

Aaaahhh. Därmed infann sig julefriden.

Förberedelserna har pågått

hela dagen, veckan, månaden...

Och nu är dagen inne.

Kolla vad fantastiskt rena och nyklippta alla är i min omgivning. Lite snopet känns det att Peters helskägg som man dragits med sedan snön kom åker av dagen före julafton. Tur att det finns lösskägg.

Ska försöka att inte komma i säng efter två som de två senaste nätterna. Det finns ganska goda chanser ännu. Men det där sista lilla är så hopplöst tidsödande.

En ny dag gryr

efter årets längsta natt.

Och lyssna! Hör man inte några som tränar på "Ja må hon leva"? Jorå.

Mamma kunde berätta någon gång att när det vänder och blir ljusare, det var då hon kom. Fem i tio på morgonen, så att morfar kunde gå ner och öppna systembolaget sen, där han var föreståndare. Så perfekt på något sätt, väl ordnat. Om än en månad för tidigt.

Mitt i julstressen firar vi mamma varje år, har förberett paket utan julpapper, och det bjuds ofta på något som inte bara är juligt.

Hon blir pensionär idag, men fortsätter jobba. "Trappar ner lite" heter det. Fast jag vet inte. Hon har väl nästan fler projekt än vanligt.

Kram på dig, lilla mamma, tills vi ses ikväll! Nu ska vi fortsätta sjunga upp oss.

Behåll lugnet i jul

i alla situationer!

Hälsningar från en mycket lugn och avspänd mamma som har allt klart och bara ligger i soffan och gäspar.

Gissa

vad vi gör idag?

Fjärde adventsfirandet

hos Peters syster på landet andas levande ljus, ymnigt fallande snö och längtan till jul. Brasan brinner i nya öppna spisen, värmen sprider sig. Barnen mer än nöjda på övervåningen.

Mitt namnsmycke kommer på tal. Barnens namn på tre sidor. Kanske skulle Peters namn stått på hjärtat?
- Fast han är ju utbytbar, säger Peters syster.

Jag skrattar med och ser svärföräldrarnas sorgsna blick i ögonvrån.

Visst kan jag skämta. För det låter väl naivt att i det läget säga "Nä, han är den ende. Alltid alltid."?

Men här på bloggen vill jag väl vara naiv då. Ingen annan kärlek kommer att drabba mig. Jag kommer aldrig att lämna honom för att förverkliga mig själv.

För jag har hittat rätt. Hittat hem. Man vet det bara. När det händer en så vet man.

Jag är lycklig

i flera dagar framöver för att granen är klädd och hemmet börjar stå pyntat, den mesta maten inhandlad, en del klappar inslagna och för att vi till och med kan sitta i lugn och ro i soffan och känna stämningen (och glöggsmaken)

och så falla snöflingorna sakta ner i lyktstolpens sken utanför

de fyra ljusen brinner

och julmusiken är aldrig sinande på Mix Megapol.

Däremot gör inte tanken på att de beställda julkorten kommer på posten när man minst anar det, mig så himlans mycket lyckligare.

Flitens lampa brinner ännu

här hemma.

Ett dagsarbete (hittills):
- ta in granen check
- fixa ute med granris och lampor check
- steka tresiffrigt antal köttbullar check
- köpa julklappar check
- köpa julsillarna check
- städa övervåningen check
- ta fram barnens tomtar check

Förutom det lilla projektet hålla tre små barn nöjda.

Skärpning barnen

Det är föräldrarnas tur att fota nu!

Ni som varit så exemplariska, sjungit högt och tydligt och rört oss till tårar bara genom er sagolika uppenbarelse under vinterkvällen.

Så ja. Okej. Tack!

Lunchade hemma hos

den här tjejen igår.

Det bästa med en del riktigt duktiga människor är kanske ödmjukheten som inte är skrytsam. Synd bara att den gör att man inte blir imponerad förrän efteråt.

Det blev ett hopp ut i det okända

för mig också.

För fem minuter sedan anmälde jag mig nämligen till den här kursen. Ett hopp i rätt riktning. Hoppas jag.

Tjolahopp, tjolahej.

Gårdagens barnarbete

tog sig så här fina uttryck.

Om än lite väl klåfingriga.

-Mamma, kan du ta kortet när jag säger bajs?

Vi frångick traditionerna och hade pärlsocker på allt, för det blir så himla gott. Sniglar inspirerade av Sanna och så lite mandelmassesnurror. Saffran och mandelmassa gifter sig på det bästa av sätt.

Nu blir det fika.

Tage tung, del II

Nu börjar han bli riktigt jämnrund, den lille bad(d)aren.

Vid vägningen igår blev siffrorna hela 6850 gram.

Han firade med ett härligt dopp, konstant skvättande ner sig själv med höger arm.

Att bli kallad "ytterst begåvad"

av Amanda är nästan roligare än att vinna!

Det måste vara den där äran man alltid pratar om.

Fast jag måste erkänna en sak här. Det var Hilda som kom med idén om prinsesskrona.

Tillbaka på ruta ett

efter tre timmars mixtrande med datorn. Suck!

Jag som var färdig med julkortsbeställning och tackkortsbeställning... så dör hela internet för mig.

Räkningarna då? Bilbesiktningstiden? Luciafotona till bloggen? För att inte tala om de fina korten från simskoleavslutningen?

Och resultatet i pepparkakstävlingen?

Ah, ja tror ja får hôlla ere lite på halster i stugera. Är man småbarnsmamma måste man faktiskt sova på småtimmarna.

(Ja, alltså, jag fick ju igång internet igen så jag kunde skriva det här. Om du nu inte förstod det. Men du vet, barnen vaknar 6:00 imorgon. Senast.)

Tips på en sof(f)tarhelg

Köp ett kg räkor som du festar på i form av flera olika anrättningar för mesta lyxkänsla. Den som inte är sjuk får skala. Den sjuke kan möjligen komma med idéerna, men inte nödvändigtvis.

Skulle du längta efter barnen, ta bara fram deras senaste pyssel och låt dingla med benen en stund.

Snyt dig och somna om framför brasan.

Pepparkakshus att inspireras av

finns på Hus&Hems sida. Oj oj oj vad en del har skapat. En veckas klippande, klistrande och bakande stod det under någon av bilderna.

Jag jular väl till bloggen

då i alla fall. Härifrån soffan.

Fixarhelg blir sof(f)tarhelg

De två stora lussarna drog vidare till mormor och morfar igår. Synd bara att jag dragit på mig någon influensaliknande bacill när vi skulle få en massa gjort hemma till det stora julefirandet...

Soffläge gäller och Tages och min näsa rinner ikapp. Kanske kan jag vila för två och Peter fixa för två? Fast just nu lägger han krut på vasaloppsträningen.

Första luciafirandet

Avslutningen på kyrkans barntimmar idag gick som på räls för vissa, först i tåget, ivriga att komma på plats. Lite besvärligt med den något för stora kronan bara, men står man stilla så fungerar det.

Firandet och luciatåget var aningen mer skrämmande för andra. Efteråt sa Einar att han var ledsen för att han hela tiden tappade stjärngossestjärnan. Som tur var fick han sitta i Karins knä när gruppen framförde sångerna.


Och den lille snuvige tomtegästen var mäkta imponerad av syskonen. Så mycket att han somnade efter en stund.

Snö uppe på berget

Maken till snölandskap som förra året trodde man sig få leta efter. Men det tog ju inte så lång tid.

Vi har en konstant fjällen-känsla, vi slipper alla sandiga och smutsiga barnoveraller och dessutom ger det extra julstämning.

Idag sprang Hilda hela vägen till dagis i 2 dm lössnö och Einar i pulkan efter. Snön yrde och barnen liksom flög ner över det vita täcket. Värre var det att dra hem vagnen på de oplogade vägarna i uppförsbacke. Vagnen fungerar dessutom som en skopa i det läget.

Pepparkaksfrossa!

Vi har haft pepparkaksverkstad här hemma idag, med kristyr och strössel och alla roligheter man kan tänka sig.

Vill tillägna en varm vante till finska renoverande käraste Karin som fyller år idag. Grattis vännen! Hoppas du har en kakelfri dag idag!

Och jag vet, glamour, bling och rosa är kanske inte din favorit men ack så gott. Därför blev det en vante och inte en prinsesskrona. Ska jag stoppa den i ett vadderat kuvert förresten?

Den andra bilden är mitt bidrag till Blinga julen-tävlingen. För vad är mer glammigt än en äkta prinsesskrona? Den är dekorerad med kristyr i vitt och rosa samt tre sorters strössel av märket Dr Oetker: gyllene sockerpärlor, dekorationspärlor och jordgubbskulor.

Tack för mig.

Småtomtarna hade avslutning

på babycaféet idag.

"Ritcsh ratsch filibombombom" sjöng mammorna.
"Öööörrrrrreeeeee" sa tomtarna.

"Vi spelar i ett babyband, med ganska liten och knubbig hand" sjöng mammorna.
Tomtarna höll på att äta upp maracasen under tiden. Sedan gungade blöjrumporna i takt med "Jungfru skär". Ibland kunde det till och med hända att någon liten tomte behövde ha sin julnapp.

Tage Tomte stoltserade med en 34 år gammal sparkdräkt. Han var mäkta stolt, så pass att han satt upp i flera minuter utan att tippa. Tipp tapp.

Se här kreatörer, pepparkaksbagare och bloggare

Vilken skojig tävling på den här sidan om man har tid och lust.

Lust har jag men kanske inte tid.

Sa just till Peter vad jag önskar mig i julklapp: att få skriva en dag i veckan. Som ett prov eller en början, om man nu har något på gång. Kanske har jag det.

Har faktiskt en bra idé till pepparkakstävlingen också. Det låter som idéerna sprutar och när jag tänker efter så blir det viss tid för reflektion och fantasi ganska många gånger varje dag, exempelvis när man drar i overalldragkedjor, skokardborrar, kör bil och vagn och inte minst när man plockar i och ur disk- och tvättmaskin.

Kanske hinner man skrida till verket.

En kärleksförklaring

När Peter åkte till affären bad jag att han skulle köpa Plopp som är mitt absoluta favoritgodis, för den som inte vet.

Han kom hem med de här. Två saker i en - godare än någonsin!

Med benen i behåll... eller inte

Det skulle kunna ha varit en riktig höjdarutflykt... längdåkning, pulkaåkning, medhavd matsäck och så småningom utlovade våfflor i värmestugan.

Men när mammorna gav sig ut på en längdtur slutade det på sjukhuset, med bruten och gipsad arm. Det var så himla synd om Sara, och inte ens hjälper det att vara gift med en doktor när olyckan är framme.

Hur klarar man egentligen en jul i antågande med tre små barn och en bruten högerarm? Och mitt i misären uttrycker hon att hon är glad att det i alla fall inte är benet.

Peter och jag klarade sex barn ett par timmar även om det var svettigt i värmestugan.

Och mitt dåliga samvete gnager... om vi inte föreslagit utflykten... om inte Peter lånat ut längdskidorna... om inte jag ramlat i samma backe precis innan... men jag är såklart tacksam över att alla i vår familj har alla ben i kroppen i behåll.

Krya på dig, vännen! Och förlåt.

Vi och tusentals andra

spanade in lampor, bodar och kaniner på Liseberg idag.

Kusin Emelie fick till och med sjunga i mikrofonen på barnens allsångsshow.
- Hörde du att jag sjöng, moster I? sa hon efteråt och när jag talade om att jag hört och sett och blivit tårögd såg hon helt oförstående ut. Jag menade att det var ett så lyckligt ögonblick för henne så det var därför jag blev rörd och inte att hon sjöng så att man kunde gråta åt det, men är fortfarande osäker på om hon förstod mig rätt.

Senare singlade snöflingorna ner tätt från himlen i mörkret och smålamporna. Det luktade härligt av brända mandlar, spelades julmusik och var i kombination med flngorna julstämning på hög nivå. Dessvärre var det så folktätt att det nästan var svårt att stanna till alls utan bara följa strömmen. Kameran fick av samma anledning hänga kvar över vagnen, oanvänd de sista timmarna.

Barnen sover gott nu i sina sängar. De drömmer förmodligen om skridskoåkande kaniner, snurrande kaffekoppar och ett myller av människor.