Det skulle kunna ha varit en riktig höjdarutflykt... längdåkning, pulkaåkning, medhavd matsäck och så småningom utlovade våfflor i värmestugan.
Men när mammorna gav sig ut på en längdtur slutade det på sjukhuset, med bruten och gipsad arm. Det var så himla synd om Sara, och inte ens hjälper det att vara gift med en doktor när olyckan är framme.
Hur klarar man egentligen en jul i antågande med tre små barn och en bruten högerarm? Och mitt i misären uttrycker hon att hon är glad att det i alla fall inte är benet.
Peter och jag klarade sex barn ett par timmar även om det var svettigt i värmestugan.
Och mitt dåliga samvete gnager... om vi inte föreslagit utflykten... om inte Peter lånat ut längdskidorna... om inte jag ramlat i samma backe precis innan... men jag är såklart tacksam över att alla i vår familj har alla ben i kroppen i behåll.
Krya på dig, vännen! Och förlåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar