Nu börjar lille prinsen kunna sitta i stol när han får gröt och mat, visserligen med uppbackning men han bär upp sig skapligt får man säga.
Kanske världens bästa ålder?
Lagom av allt, lagom rund, lagom gosig, lagom duktig så inte mamma behöver springa och rädda, fast nä förresten. Det finns saker som är mer än lagom.
Skönheten, personligheten, lilla rösten, stora skrattet, nyfikenheten.
Helt enkelt fantastiskt perfekt.
2 kommentarer:
Hur kan han vara så lik både einar och hilda på en gång? Sötaste!!!
Fattar inte det heller. Och så har han fått det bästa av båda på nåt sätt;-))
Skicka en kommentar