Soffan, tack!

Det är tröttsamt att vara tolv timmar på sitt jobb. Det är ännu mer tröttsamt att tänka på att man ska vara lika länge på sitt jobb i morgon. Det är tröttsamt att jobba. Jag är trött.

TV-soffan är inte dum. Jag är trött, för trött för att blogga. Varför väljer alltid Sune den andra soffan, den som inte vi sitter i? Distans men ändå närhet?

Och vad är det egentligen som Peter och barnen varit ute på idag? En gungande soffa och en Stina, en Alma och en Cissi i den! Ooooooohhhooooo.

När jag tänker efter var det faktiskt fantastiskt kul på jobbet i morse. När C tog ut sin kopp med rykande varmt kaffe som hon satt in i kylskåpet av misstag skrattade jag så tårarna rann.

-Och det var väl det mest normala jag gjort? sa hon förvånat.

Jaha, av vad då undrar man? Ha ha ha. Jag är flamsigt trött! Ta mig till en soffa.

Två steg fram, ett tillbaka, klättrar, halkar

Plats 101... ska jag gå under 100? Det är oliiiiidligt spännande!

Rösta nu! Om drygt 12 timmar är det för sent. http://www.kapitel1.se/

En enda lång väntan

Ja, jag vet då inte... vad som kan sägas om en kväll som denna. Jag hade ett helt A4 med ändringar jag skulle göra så här sista kvällen innan http://www.kapitel1.se/ stänger av för manusändringar och röstning. Förmodligen har de andra 450 deltagarna i tävlingen samma idé för sidan går tröööö...öööö...öööö....öööögt. För att inte tala om vännerna till alla med manusen som är ute och röstar, förmodligen tröttnar de redan innan första rekommendationen.

Mina föräldrar drar iväg till Teneriffa imorgon, fem dagar före oss och sitter nu på ett hotellrum på Sturup och väntar. De har en flygresa framför sig, en lång semester och en barnfamilj som kommer ner och för(stör) läs (gyller) den.

Sune sitter vid dörren och jamar så att han ska få komma ut i stormen.

Det känns faktiskt som om man är inne i någon sorts lång och utdragen värk, ungefär som i mitt första kapitel på boken. Den som jag inte kan ändra längre, efter vad det verkar. Fram till den 6:e april när juryn har bestämt sig för ytterligare fem böcker tänker jag vänta, om än bara med ett uns hopp. Tänk hur helt fantastiskt kul det hade varit att gå vidare, jag vågar knappt ta tanken i något som liknar ett medvetande. Peter föreslog att vi skulle fira med champagne, men jag avböjde ända tills jag förstod att han menade imorgon - när jag inte skulle sitta mer med manuset. Ja, vill han det ska jag väl inte vara den som...

I väntans tider - på något gott

Det har tydligen varit en tuff tid. Att vänta på någon som skriver en bok... stackarn.

Fast vi som väntar är inga stackare. Som jag ser det får vi alla något bra ut av det, förhoppningsvis i mitt fall - åtminstone skrivarglädjen, helt säkert i mina föräldrars (eller hur var det nu med barnfamiljen?) och Sunes fall, och i Peters...? Jag vet faktiskt inte. Det skulle vara den där champagnen imorgon då.

Och så kortet

jag skrev om i onsdags:

med extra glitter till en uppskattad femåring!

Metaforer

Nästan all datortid ägnas på http://www.kapitel1.se/ där jag filar på de sista metaforerna. Deadline är på tisdag klockan 12:00 för både skribenter och eventuella röstare. Sedan är det väl bara att vänta på juryns resultat, för bland de fem översta lär jag ju inte hamna. Det ÄR roligt med spänning i tillvaron.

Barnen har skrålat "Ja må hon leva" hela dagen idag efter ett dubbelt födelsedagskalas igår, där de stortrivdes. Ibland har Hilda ropat "Grattis på födelsedagen, lilla mamma!" och jag har tackat men med bestämdhet sagt att hon nog menar Emelies mamma, faster Sara som vi gratulerade igår.

Och på tal om metaforer, i fortsättningen blir det digitala sådana i Storehagen, det har vi i närmsta släkten sett till.

Uppladdning inför en lååång dag

Med anledning av det här, var jag helt enkelt tvungen att lägga ut en motsvarande bild. Den är tagen vid samma tillfälle som föregående inlägg, det med plastsandalerna, fast framifrån. Om nu det är den mer fördelaktiga sidan.

Vad ska ni upp så tidigt för, små glin?

Semesteruppladdningen har börjat

Eller varför har barnen annars plastsandalerna på sig i tv-soffan? Och varför tittar jag på shorts i klädaffärerna? Och varför letar Peter efter solglasögonen?

Ett annat alternativ är att det är vårtecken i allmänhet, men nej - bättre upp! Om en vecka lämnar vi Norden för att få lite smak av sommar.

I soffan frågar Hilda mycket riktigt:
-Ska vi åka till Teneriffa nu, mamma?
Hon syftar på de nyinköpta skorna.
-Nej, inte än, vi ska på Emelies och faster Saras kalas först. Sedan går du på dagis i en vecka till och SEN åker vi.
-Till Teneriffa?
-Ja?

Wow

Det blev inte Laila som vann, det blev Baloooooo!

Man blir nästan rörd över att Annika fick vinna tredje gången gillt. Kanske är det inte alls konstigt att det är hon som blir hissad efteråt och inte Magnus. Eller finns det andra förklaringar till det?

Peter stönar bara bredvid mig.
-Får man gå och lägga sig nu eller?

Någon mer

som vill toppas?

Eller vill han bara se Let's dance-finalen? Vi antar att han hejar på Baloo, hur smidig och kattlik Laila än är.

Huskatt... hemspinn... nä, det blir aldrig lika fyndigt som i fiskbilen.

Hemgjort

Efter en rejäl tupplur i soffan tänker jag åter igen njuta av Let's dance-finalen. Heja heja! Vet inte vem man tycker ska vinna i rena förvirringen men nog är det väl Laila? Tänk vad lite räkor kan vara sövande. Eller tillbehören?

-Vad brun du är! sa jag till Stefan i fiskbilen tidigare idag. Har du varit utomlands?
-Nä, jag har fuskat, det är hembränt, svarade han lika fyndigt som bara en riktig försäljare kan göra.
Ha ha ha ha.

Vi har haft klipp och spa här hemma för vissa i familjen. Einar tyckte att det var nästan hur kul som helst att bli av med lite hår, och då blev Hilda inspirerad. Hemklippt. Inte riktigt lika fyndigt bara.

Fast lika roligt.

Vad är det för likhet

mellan en morgonpigg pojke och en morgonpigg katt?

Båda väcker mig halvfem den här fredagmorgonen.

Inte nog med det, dessutom är det 5 cm snö. Peter och Hilda kommer upp strax efter sex.

-Ska det vara så här? säger Peter. Det här hade de inte heller varnat för.

Heller, tänker jag. Vad då heller? Kanske ungefär som med morgonpigga familjemedlemmar. Var är alla varningstexter?

Nu ringer min väckarklocka. Det är dags att gå upp och åka på vattengympa.

Att bjuda på det

Nu har jag fått hem min familj! De var borta när jag vaknade och hela dagen och hela kvällen. Det blev en sådan där härlig sushikväll för min del framför frågesport på TV; "Vem vet mest?". Och när jag började sakna dem lite, lite, så kom de iiiiiillvrålandes och så... förstod jag nästan varför jag inte saknat dem. Fy på mig - men jag kan stå för det och jag bjuder på om jag upplevs som en dålig mamma just av den anledningen. Att njuta av en sushikväll, liksom.

På tal om att bjuda, Sara hade skickat med en bit tårta och den kunde inte kommit lägligare. Nu till exempel, tack!

Sssccchhhhh!

Det är kortmakarverkstad här ikväll. Stämpling, färgläggning, tillskärning, klistring, stansning... ja allt! Dessvärre fastnade jag på Emelies kort när jag hade tänkt göra ett antal inbjudningskort till ett väldigt gammalt hus i sommar.

Det nya sättet att färglägga - jag köpte hem ett trasigt kit för 43 kronor för någon månad sen - går till ungefär som att sminka sig med ögonskugga, fast på papper. Resultatet blir alldeles underbart, lite utsuddade milda pasteller. Imorgon ska jag visa, men först måste ju Emelie själv få se!

Gemensam uppfräschning

Ett inlägg om dagen har jag satt som en regel. Fast just nu är det tomt i hjärnan efter en lååång dag. Tror bestämt att det behöver rensas upp lite, fräschas till, whatever.

Möss och möss

Sune roade sig kungligt i helgen. Vi vet inte om det var vårsolen som gjorde det, eller om han alltid går runt med de där vidriga djuren i munnen, fast vi råkade se den här gången. Blä. Och trots att den stackars musen var död så spelade han nonchalant, slickade sig lite för att verka ointresserad innan han kastade upp den i luften för tionde gången. Den hade inte riktigt resurser kvar för att smita om man säger så, hur Sune än spelade på att han var upptagen av annat. Det blev en sorts konstruerad jakt, katt med död råtta-leken.

På kvällen var Hilda och jag ensamma och spelade lotto och memory och tryckte i oss godis. På en av lottobrickorna finns en bild på en liten söt, tecknad mus i rosa och grått. Hilda placerade den på sin bricka, men så såg hon plötsligt tankfullt upp på mig, tog den och reste sig makligt från sin stol.

-Jag ska bara fråga Sune en sak, mamma! sa hon och sprang iväg med sitt lilla kort.

Sune hade gått någon annanstans, tyvärr. Annars tror jag att han stolt och gärna hade svarat på alla Hildas frågor om dagens fångst.

Kan lite nostalgi råda bot?

Det börjar redan på söndagsmorgonen, den där tråkiga känslan av att vara alltför nära en hel veckas arbete igen. Jag försöker slå bort den, men det går inte. Den är påtaglig. När mörkret så småningom faller och klockan är framåt halvsju börjar det ändå kännas okej. Det är inte annorlunda än någon annan kväll, för vid den här tiden är man hemkommen och allt är sig likt, förutom att man inte har lika många dagar på jobbet framför sig, innan fredagen. Om det ändå vore så väl.

Det lär bli den värsta veckan på terminen, och det är faktiskt en tröst. Den här veckan väntar nämligen betygsvarningar som ska skickas ut, frånvarorapportering till någon statistisk verksamhet, sex utvecklingssamtal med elever och föräldrar i klassen, ett utvecklingssamtal med chefen, allt utöver de tusen ordinarie arbetsuppgifter vi alltid har.

Jag tror att jag får söka tröst i lite nostalgi.

Mina gamla träskor som Hilda klampar omkring i härinne, med lätta men ändå ljudliga steg.

Boken om Annika och katten Lunkentuss från samma ljuva sjuttiotal som träskorna, som kom fram när vi dammsög övervåningen igår, Carolas födelsedag till ära.

Och så den färgglada lilla bakelsen som äter leverpastejsmörgås. Vilket årtionde är hon hämtad ifrån? Förmodligen direkt ur det verkliga nuet. Synd att det kliar så i näsan bara.

Alla är vi anpassningsbara

Sovmorgonen till halv åtta idag kändes nödvändig efter nattens aktiviteter. Det sista jag minns innan den sköna morgonsömnen är att jag slängde en matta med bajs på i tvättmaskinen halv fem. Var det inte jag som inte skulle blogga om bajs? Eller som skulle sova gott i natt?


Han är verkligen en fasa vissa nätter. Det är tur att han är som han är resten av tiden.



Och Hilda, hon är anpassningsbar, hon. I går frågade jag henne på bredaste skaraborgska:
-Har du ätet upp gröta?
Svaret fick mig att brista ut i gapskratt. Jag trodde inte det var möjligt för en tre-åring att ge en så rapp kommentar, utan betänketid:
-Japp, men ja lämna mjölka!

Vårverkstad

Det är inte bara jag som har verkstad. Nu åker hela tvättstugeinredningen ut och blir funktionell så där tre-fyra år efter husbygget. I köket är det målarverkstad.

Men Sune, han förstår sig på att njuta av vårsolen, han.

Timmarna kring en sovmorgon

Ryggen känns halvt knäckt eller kanske inte tillräckligt knäckt, så jag hoppade vattengympan idag. En familjefrukost med havregrynsgröt, ägg på hembakt och St agur på rostbröd gick inte av för hackor det heller.


Och natten mellan den 19:e och 20:e har alltid varit speciell. Den här natten till exempel, så hände det här:



Jamen, så rösta nu då;)

http://www.kapitel1.se/

Läggdags

Peter och jag lägger var sitt barn varannan dag. Vi bestämde det någon gång när Einar inte nödvändigtvis behövde ammas precis innan läggdags, och när Hilda blev för pappig.

Ibland måste vi ändå göra undantag. Idag var Hilda supersnorig, lite febrig och sådär pappig som hon egentligen bara är när hon är sjuk. Jag passade på att ta fram kameran, ta av linsskyddet, knäppa på blixten och fråga:

-Är du säker på att inte mamma ska lägga dig?

Det räckte. Totalt sammanbrott, men det var nästan värt det för ett riktigt truligt kort.

Den lille prinsen däremot, han ville gärna läggas av mamma. Vi har börjat göra ljud efter varandra prinsen och jag, han säger hmmm, jag säger hmmm, han säger hmmm mmm, jag säger hmmm mmm. Sen säger han något roligt som ho ho och så svarar jag något lite oväntat som hobi hobi och då skrattar han tills han tappar andan och lite till.

De kan verkligen vara sina motsatser, de där två. Eller så är det bara helt enkelt en som är pappig och en som är mammig. Det känns onekligen lättast att se det så.

Lill-lördag

När onsdagen är gjord känns det som om nästan hela veckan är över då jag har så lite lektioner på torsdagen och fredagen, och dessutom sovmorgon. Kan med andra ord festa till det ordentligt på onsdagarna, kanske till och med gå på parmiddag...?

Från och med nu så tror jag dessvärre att jag vill lova mig själv att det vi gör som är på bekostnad av barnen borde vi sluta med. Visst ska man gå ut med flaggan i topp, som fisksoppan och värdfamiljen ikväll gjorde - tusen tack! Nu sätter dock barnen och jag punkt för parmiddagarna. Tack för allt roligt vi haft, nu går vi vidare... eller hem och lägger oss.

Halvt om halvt

-Har du skrivit en bok?

Det börjar tisslas och tasslas på jobbet nu. Någon sprider rykten och de råkar vara sanna.

-Vad handlar den om?

Jag rodnar lite.

-Ensamhet.

-Jaha, är det en deckare?

-Nej, men den är lite mystisk kan man säga.

Kinderna hettar. Jag både gillar och ogillar situationen, är halvt skräckslagen, halvt smickrad.

Bilden på halva Hilda skymtar halvt om halvt.

Konferenstiden idag lägger vi på PIM, lärarnas datorkörkort. Jag letar på mulitmediabyråns webarkiv efter en faktagrafikbild att dissekera, plocka isär i små bitar i en powerpointpresentation: uppgift två av tre PIM-uppgifter, visa, lägga ljud till, sätta ihop till en helhet. Bestämmer mig till slut för en semla i genomskärning. En halv semla.

Det var värst vad allt känns halvhjärtat.

Happy end

-Ska du verkligen blogga idag? Jag blir väl bara uthängd, suckar Peter i soffan framför "Packat och klart" alldeles nyss.

Vi tittar på vita öknen i Egypten, pyramiderna och kamelerna och precis när jag ska gå till datorn kommer ett inslag om skidåkning i Bulgarien, en nationalpark som exploateras, billiga liftkort och prisvärt boende. Skidåkningen talar inte riktigt till en genom tv-rutan, förmodligen för att den inte är förträfflig som vi varit bortskämda med, där vi varit under våra skidsemestrar.


After-skistället i den lilla orten heter "Happy end". Jag funderar på det som Peter just sagt och på dagen som varit. Tack och lov att det slutade som det gjorde, att vi sitter i soffan och har två barn som sover och ett halvt kök monterat i hallen.


På väg hem från jobbet fick jag nämligen ett uppdrag av hemmamannen. "Om du hinner, bara om du hinner" fast han visste redan när han sa det att jag inte skulle hinna. De obotliga tidsoptimisterna, det är vi det, den ene värre än den andra och vice versa. En kvart till godo, in på Ikea, bort till fyndhörnan, kämpa på två stycken tre meter långa skivor Peter sett i fredags och vill montera i tvättstugan. Upp på den ostyriga kundvagnen som blir än mer svårstyrd med två lååånga skivor, ingen kvart till godo längre, betala, upp på flaket med skivorna som jag vid det här laget svär över, köra en bit, stanna och binda fast de h------s skivorna som inte vill som jag vill, en kvart sen, nä det räcker inte, en halvtimme.

Till slut in på simskolan utan badkläder, tar upp en sjuk Einar i famnen, svettas men känner frustrationen lägga sig, ånga bort i det varma badhuset. Sjunker ner i soffan senare på kvällen härligt medveten om att man fullgjort sin första och värsta arbetsdag. Peter har tagit tiotimmarsfebergnället och nu är pojken på bättringsvägen.

Vi hänger väl med in och tar en öl på Happy end.

Snorig mars

När man inte riktigt vet vad man ska skriva kan man bläddra bland mapparna från föregående år. Den 15 mars verkar vara sjukdomspräglat, år 2009 är det Einar som står för fontännysningar och gubbhosta. Tidigare år var det samma pojke, samma snuva och året dessförinnan låg han i magen när Hilda och jag återhämtade oss från magsjuka.

Hoppas att det var allt om sjukdomar.

Hembakt och nytvättat

Vi har bakat de sista semlorna för säsongen idag, åtminstone tror vi det. Finns det något godare till kaffet egentligen? Det vore kanske idé att starta en matblogg om inläggen fortsätter så här. Jag kan nästan inte styra över det...

Annat vi gör idag är att tvätta kläder och tvätta barn, nödvändigheter. Och så sitter vi här och är besvikna över att vi inte kunde hälsa på Viktor som är sjuk.

Det bästa; slätvar, tvättstuga och utvecklingssamtal

Vi gjorde en gammal favorit i repris idag, med hel plattfisk i ugn, råstekt potatis och räkor en fredagskväll. Det finns inte mycket som slår fisk... utom till barnen som vrålade "jag gillar inte fisk" i kör, när det var aktuellt - som idag. De vet helt enkelt inte sitt eget bästa.

Tidigare på eftermiddagen mötte jag familjen på Ikea. Hemmamannen ville nämligen köpa ny inredning till tvättstugan! Förmodligen är pappaledigheten enda gången i livet han tycker att det är viktigt och då får han väl hållas, för allas bästa.

Och på tal om det bästa, så är det i alla fall inte mars månad på jobbet. Kulmen lär vara nådd nästa vecka och det man först märker det på är när det är så mycket att göra så att tillvaron upptas av tanken att man behöver ha en paus, för man vet helt enkelt inte var man ska börja. Utvecklingssamtalsperioden är verkligen ett gissel.

Inspireras, rösta eller lägg ut en bok!

-Du kanske vill blogga idag? frågade jag Peter när han surfat ovanligt länge för att vara han.
-Nej, det är inte så noga.

Naturligtvis inte. Jag tänkte annars att han kunde gjort lite reklam för mig, uppmuntrat de som inte röstat än att göra det, berätta hur enkelt det var och hur "kort" tid det tar. Jag är inne på www.kapitel1.se flera gånger varje dag nu, nämligen. Kollar klättringen. Av 350 hittills utlagda böcker på bok-sm börjar jag nämligen närma mig plats 200. Tjohooo. Det är nästan så att tävlingsmänniskan får lite luft inuti mig för en gångs skull.

Så gå in och låt dig inspireras! Så många författarwannabees på en gång. Vem vet, snart kanske du också lägger ut en bok? Eller inte.

Peter röstade på sin fru idag och sedan hade han fullt sjå att välja två till. Man måste nämligen välja tre, varken mer eller mindre, för att rösterna ska räknas.

Det var trevligt att komma hem

när man precis haft en tågresa och promenad med Sara, när man haft två hästar framför sig uppför backen, när man möttes av doften av nystekt kött, klyftpotatis och vitlökssmör och synen av en fräsch sallad, en kock i köket och två goa barn. Riktigt trevligt.

Mindre trevligt blev det när vi ätit en stund och båda barnen gnällt en del och Einar till slut tar sin lilla knubbiga hand, gräver tag i alla matrester i plasthaklappen och kastar dem över sin mamma som är närmaste person vid bordet.

Det var bara en sak som gällde då; snabbt på med pyjamasen, snabbt ner i soffan, ögonen slutna innan vällingflaskan var på plats i lilla handen för att sedan själv placera nappen där, sovande när vällingen var slut, ställa flaskan snyggt bredvid sig så att det ser ut som pappa arrangerat bilden. Ingen vaken efter 19...

En utmaning

som figurerat en del på bloggar på sistone är att skriva åtta sanningar eller fakta om sig själv. Sitter på tåget hem och antar den som en lagom svår sak på 20 minuter.

1. ....?

Försöker igen.

1. Illamående besvärar mig allt som oftast, speciellt i fordon.
2. Minst två gånger i veckan borstar jag tänderna med Bamse- eller Byggare Bobtandkräm för att jag inte vill störa den sovande trion på övervåningen.
3. Jag gillar inte science fiction-filmer och har inte ens lyckats ta mig i genom Sagan om ringen.
4. När jag blev förälskad i Peter tänkte jag att jag skulle vilja ha fyra barn med honom, och vissa stunder kan tanken slå mig fortfarande.
5. Mamma och jag pratar i telefon varje dag.
6. Sushi får nog räknas som min favoritmaträtt.
7. Om tio år arbetar jag förhoppningsvis inte som lärare.
8. Ska jag ta den om ploppen?

Nej, det måste finnas något mer intressant. Kommer inte på något... Eller jo...?

8. En plats jag helst skulle vara på just nu? Skulle väl vara Alperna då eller Klippiga bergen, eller möjligtvis Väggen. Med Peter förstås.

Det är tröttsamt

med projekt. I vad som känns som hundratals kvällar har jag suttit och skrivit och skrivit för att få 200 000 tecken och ett slut på en bok. I går lyckades jag överskrida siffran och la ut den på bok-sm på http://www.kapitel1.se/ Om du vet mitt efternamn hittar du den på någonstans över plats 300. Sista kapitlet är skrivet men jag har en massa små ändringar, mer ingående miljöbeskrivningar, tillägg eller fråndrag, men det känns som om en milstolpe är nådd. Jag har gjort det, det som jag drömde om.

På bloggen har vi bestämt att inte figurera med efternamn och bostadsort av olika anledningar.

Nu kan jag slappa i tv-soffan, sova lite längre på nätterna, umgås med familjen lite mer, läsa tidningen på tåget istället för det ständiga tangentknappandet, lägga tid på utvecklingssamtalen på jobbet och allt vad det kan vara. Tills nästa projekt tar vid och jag blir så där galet "upp i det"...

Jag vill se igen

när jag ramlar av kälken, mamma!

Vi har tittat på videofilmen från Tandådalen idag och det finns en liten sekvens där Hilda ramlar av kälken i en uppförsbacke som hon vill se om och om igen.

Det var andra incidenter som skedde under veckan också. Peter stukade tummen två gånger så att den var dubbelt så stor som vanligt mot slutet av veckan, Ulla ramlade olyckligt på svanskotan precis innan första skidturen och gick på värktabletter resten av veckan. Det värsta och egentligen enda som hände mig (förutom den något skrikiga vasaloppsdagen) var när jag köpte ett solstick till läpparna ifall det skulle bli stark sol - vilket jag kanske inte behöver säga att det aldrig blev - och sedan glömde kvar det i jackan i det superfungerande torkskåpet. Ungefär samma effekt som med smältande stearin...

Förutom skidåkningen var det bästa med resan att få umgås allihop. Kusinerna stortrivdes tillsammans. Det vill jag se igen!

Hemma

känns alltid skönt, hur roligt det än är att vara på semester. Som tur var kom mamma och pappa till undsättning när bilen krånglade igen - den andra bilen visserligen, men likväl fullpackad, regnstänkt, med halvsovande barn. Den bara vägrade starta.

Kvällen blev således lyckad med startkablar, gravlax och semlor. Tack snälla för välkomnandet! Och tack för i år Tandådalen! Vi kommer väldigt gärna igen.

Sista åket

blev faktiskt Väggen. Hade jag vetat det hade jag förmodligen inte gjort det. Tyvärr tittade vi alltför länge på killen som stupade högst upp och for med näsan först HELA vägen ner utan skidor, vilket gjorde att vi missade stolliften med tio sekunder och fick gå hela vägen hem till stugan i slalompjäxorna.

Hundfjället har varit dagens tema. Vi började i morse med bussen som Einar och jag mer eller mindre fick stoppa för att resten av familjen skulle hinna med. Väl framme ville Hilda och kusinerna förstås åka rullband, åka rullband och åka rullband. Våfflorna i Trollens våffelstuga var en riktig höjdare för att inte tala om hela Trollskogen med alla djur den gömmer.

Nu sitter vi i soffan framför Let's Dance, med älggryta i magen och packningen framför oss. Det både kan och inte kan bli bättre. Några dagars skidåkning till och en skymt av solen hade inte varit fel.

Det sliter att vara på semester

Jag för min del har åkt mer skidor idag än på eeeevigheter. En mil längdskidor med min man att ta rygg på - när jag åkte före var det inte alls lika roligt att inte ha en snygg termorumpa i blickfånget - och en eftermiddag slalom i svarta pister, samt varit moraliskt stöd för en mamma och en liten tjej i familjebacken och sittliften.

Och så alla dessa godsaker. Det ÄR jobbigt att vara på skidsemester.