Heja heja

Ja, det är nästan hur coolt som helst. Hela den här gerejen.

Sista uppladdningen

Tyvärr dog mitt batteri på datorn mitt i bussresan. Tanken med att blogga hela vägan föll förstås med faktumet. I morgon får jag vara mer återhållssam, för om jag inte kan lägga ut målgången redan i bussen hem vore det oförlåtligt.


Nu vallas det kan jag rapportera. Det vallas så in i bänken, med strykjärn och allt. Hemligheten? Vet inte, återstår att se i morgon hur bra glid det blir.

Vi kom fram vid 18:30-tiden och blev mångfaldigt positivt överraskade. Stugan, som skulle vara lite skamfilad enligt något rykte, bjöd till och med på en gammal kakelugn. Här kommer vi sannerligen att trivas.

Bröderna sitter här i soffan nu, läser instruktioner, våndas lite, visar nummerlapparna, kollar chipet. Spänningen ligger i luften nu. Det ska bli helt fantastiskt.

Bussmys

Det är mysigt att åka buss, men lite långtråkigt förstås. Film, vindruvor från farmor och kusinbus hjälper en del.

På väg

Morgonen har flutit på perfekt och tur är väl det för det är inte lätt att få in packning för ungefär 100 personer i en redan halvfull buss.

Vi har passerat Partille och börjar korka upp kaffetermosarna. Det vankas nybakta bullar och annat gott.

Koll på läget lite varstans

Det blev nästan sängen bums igår och allt fixat idag istället. Peter har gjort en hel del, jag har gjort resten. I morgon drar vi!!!

Einar visade att han har koll på läget igår. Vi satt och åt, han tittade ut genom fönstret och sa:
-Pappa åker skiiiiiidor! och så la han till:
-Mamma åker... till jooobbbbbbet!

Marsch i säng nu! Är det möjligt?

Följ vår resa på bloggen i morgon.

På tapeten före midnatt

Det är en del på tapeten nu. Förutom vikarieplanering av hela nästa vecka på jobbet så tänkte jag börja med lite små saker ikväll:

-betygssätta novellerna jag lovat åttorna i morgon

-göra ett kort till lille nyfödde Aron att skicka med hans present till Finland

-göra ett förslagskort att ta med till fjällen och visa släkten inför ett jubileum

-packa inför nästa vecka

-förbereda en pajdeg att ta med till en lunch i fjällen

-packa ner badkläder till vattengympan imorgon

-lägga ut dagens kapitel på http://www.kapitel1.se/

Tur att man så sällan kryper under täcket före tolv nuförtiden.

Idag hade vi redovisning i ämnet Mat och matkultur från andra länder. Niorna och jag kunde äta oss mätta på åtta olika kreativa rätter från Kina, Iran, Italien, Grekland, Mexiko med flera.

Fetonsdag

Vi missade semlorna igår så vi har tagit igen det idag istället. Peter hittade bara en bulle i frysen förut så det var bara att göra nya. Hela familjen blev involverad i momenten degätning, kavling, handtvätt, bullbarn i soffan med pärlsockerspår, handtvätt igen och tandborstning, och till sist en riktigt smaskig kaffestund framåt tio.

Gårdagens bekymmer är så gott som glömda.

En dålig, dålig dag

Det finns dåliga dagar och dåliga dagar. Förra veckan skrev jag om en, men nu har den slagits med hästlängder. Tårta på jobbet, fettisdag, kunglig förlovningsdag, inget hjälpte.

Jag hade väldigt svårt att hålla tårarna tillbaka när jag framåt 17 fiskade upp min telefon i jackfickan för att ha den nära om Peter skulle bli sen. På tisdagar spelar han nämligen hockey-bockey och lämnar innan dess barnen hos sina föräldrar och sedan hämtar han mig efter träningen, varpå vi tillsammans åker och avnjuter en vällagad middag tillsammans. Det är vårt lilla tisdagsnöje. Hockey-bockeyn är dessutom det roligaste Peter vet. Jag hade sparat mig lite extra till middagen idag och det kändes extra roligt att få prata i genom fjällenveckan vi har framför oss.

Jag fiskar upp telefonen, ser 7 missade samtal hemifrån, lyssnar av och trevar med handen i jackfickan för att se om det verkligen stämmer det jag just hör. Ja. Tyvärr. Vår enda bilnyckel ligger i min jackficka. De är kvar hemma. Många fula ord jag tänkte skulle kunna stå här nu. Och tårarna brände som sagt innanför ögonlocken.

För det var inte bara Peter som blev lidande. Hilda och Einar fick inte åka och leka hos farmor och farfar, farmor och farfar fick inte träffa sina barnbarn, farfar blev hejdad precis innan han skulle gå ut och köpa semlor och farmor hade förmodligen planerat och förberett middagen. Och jag, inte för att det har lika stor betydelse, blev så fruktansvärt besviken.

Hela dagen var förstås inte dålig. Men det kändes desto mer när det högg till ordentligt.

Nu hänger nyckeljäkeln på kroken. Må den aldrig mer följa med någonstans utan bilen.

Extra extremt

Så satt vi där och drack vårt kaffe, behagliga i kroppen efter vattengympan och med hela dagen i skidspåren framför oss, när vi plötsligt såg att det som föll utanför inte var snö. Inget lätt, utan ett stort och ösigt hällregn var vad det var där ute.

Peter åkte över två mil i alla fall och mindes sin första vasaloppsupplevelse; en regnig dag mellan Sälen och Mora, kanske den sämsta i mannaminne. En annan gång hade han -20 och förfrös tummarna. Alltid extrema förhållanden. Ja, inte till kvinnor, eller vad vet jag, men extrema väderförhållanden just under Vasaloppet. Kanske kan vi pricka rätt nu, om vi hjälps åt hela tjocka släkten.



Låt oss hålla tummarna för -5, en klarblå himmel, gnistrande snö och bröderna K som två raketer i spåren på söndag. Upp i ledning, från bakersta ledet. Extremt, javisst!

Skiduppladdning, vattengympa och överdåd

Milen i går känns i kroppen, för att inte tala om hur den dubbelt så långa sträckan måste kännas i manskroppen som står ute och vallar. Fast han är så mycket mer vältränad, förstås, måste vara. Exakt en vecka kvar så står vi där, längsmed kanten och vrålar, serverar kaffe eller vad de nu önskar. Vasaiterna.

Vi hängde med på ett vattengympapass i morse. Peter har fnissat hemma när jag berättat om frigolithantlarna vi brukar använda. Nu fick han sätta både skrattet och vattnet i halsen, när ledaren räckte över ett par extra stora till just honom.

Med hotellfrukost innan och kaffe, muffins och frukt efteråt känns det nästan överdådigt lyxigt och nästan lite otippat. Vi bokade så sent som i tisdags.

Att sätta spår

Peter och jag hamnade i en djup diskussion förut innan Nize guys med z började spela så att man inte hörde vad man tänkte - vilket kanske var lika bra. Diskussionen handlade om att sätta spår, inte skidspår, och den var mycket allvarligare än orden jag skämtar med just nu.

I våras fick jag en tankeställare om huruvida livet kan ta slut alltför fort. Någon kan när som helst försvinna på ett ofattbart och mycket olustigt sätt. Kanske är det därför jag började skriva. En anledning till skrivandet är att lämna spår, skapa något beständigt, säga något om vem man är. Även en så simpel sak som en blogg kan säga en hel del om en person. Kanske är det vad många vill, skapa, lämna spår?

Peter hade aldrig sett på det så. Han tyckte att det kändes ganska tråkigt att leva för eftervärlden. Visst finns det många sätt att se på saken. Mitt är mitt, hans är hans och ibland tar man med fördel in den andres perspektiv.

Och att säga att jag skriver för att jag vill att barnen ska veta en del om vem jag är om jag försvinner blir både alldeles för blödigt och alldeles osant. Mest skriver jag nog nämligen för min egen skull. För att kunna sola mig i ordens glans.

Sista träningshelgen

Nu är barnen lämnade i trygga händer och vi i skidspåren med en sista träningshelg innan Vasaloppet. Det känns nästan som om jag också ska åka nästa söndag, även om jag är så mör i kroppen efter en mil att det skulle vara helt otänkbart med åtta till. Jag ramlade en gång, innan en nerförsbacke, i blotta förskräckelsen över hur brant det var. Peter hade spurtat iväg som en raket och än är han inte tillbaka, trots att det snart gått två timmar.

Ett band spelade "Sjätte september, minns du den kvällen" när jag kom in genom den glasade entrén iklädd skidkläder och pjäxor. Nice guys heter de. Annars hade jag kunnat tänka mig middag här ikväll.

Klädpartykväll

Vi hade Me&I-party här hemma igår. Peter hade städat, handlat och bakat och jag kunde bara skära upp paprikan och päronen och sedan lägga på ostar och kex på brickor, ställa fram glas, sätta på kaffe - och så klart! Himlen skickade stora snöflingor utanför.

Det fanns en liten gäst som fann sig extra väl till rätta. Hon minglade, bredde smör på kex, serverade sig dricka, dekorerade med vindruvor, päron och paprika. Hon satte sig bland de andra mammorna, smälte in i sällskapet och såg intresserat på när Maria visade kläderna.

Sedan provade hon och agerade modell med allt mer rosiga kinder tills hon fick prova pyjamasen i stället. Vissa kläder lät liksom lite högre, ljud som kvitter och fniss hjälpte oss att förstå vad hon gillade bäst. Det blev både prickar, kalas och pussgrodor till den lilla gästen som hette Hilda.

Frukostsnack

Konversation vid familjen K:s frukostbord:
-Efter din gymnastik på lördag, Hilda, ska vi åka hem och packa och sedan åka till mormor och morfar! Ni ska få sova där över natten och mamma och pappa ska åka skidor där vi var förra helgen.

Svaret som kommer nu borde handla om vad barnen ska göra hos mormor och morfar, något om nattlinne, eller kudde, eller frukost, men Hildas svar blir:

-Ska ni åka bredvid varann då?
-Mamma och pappa menar du? Jag blir förvånad.
-Ja?
-Ja! Nu har jag hunnit finna mig. Vi åker bredvid varann men efter en stund svischar pappa iväg och ropar "Hejdå mamma, vi ses om tre mil".

Peter sätter nästan i halsen.
-Tre mil?

Einar har snappat upp konversationen. Han vrålar:
-HEJ DÅ MAMMA! SES OM TRE MIL!

Vilket var värst?

Vet inte när det på allvar gick åt skogen idag. Var det när morgontåget var så sent att jag missade anslutningsbussen? Konsekvens: jag var på jobbet först 7:50 trots att jag gick upp 5:50.

Eller var det när kaffemaskinen på jobbet just fallerade när jag kom in på personalrummet med en bulle i släptåg? Konsekvens: en kopp med dopp utan kopp och ett rejält kaffesug.

Var det när ventilationen stod helt stilla på skolan när man just stekte köttfärs med 15 sjundeklassare? Konsekvens: matos som en gloria runt undertecknad resten av dagen.

Eller kanske när jag svarade fel på Saras sms på tåget? Konsekvens: stackars Sara sprang gatlopp så fort tåget stannade för att komma framåt fast jag i själva verket satt längre bak och försökte ringa en batterislut telefon.

Kanske var ändå det värsta att Einar hade nästan 39 graders feber, den lille guldklimpen. Konsekvens: i värsta fall en inställd miniskidsemester till helgen på tu man hand.

Konstigt att det ändå känns mest som en helt vanlig dag - och förmodligen är det väl DET som är värst!

Att göra ett grattis-kort

behöver inte vara så svårt om man har material och är lite pysslig. Först väljer man ut några snygga papper, som matchar varandra i färg och mönster.

Sedan stansar man ut bokstäver, till exempel barnets namn eller ett "grattis" eller vad man nu vill att det ska stå. Stansen fungerar ungefär som en plattång.

Därefter klipper man ut stora siffror som talar om åldern på den som fyller år - kan förstås uteslutas om man inte tycker att det är viktigt i sammanhanget. Jag brukar rita på fri hand med en blyertspenna och sedan klippa runtom.

Man limmar upp allt på ett lämpligt kort, lägger i press under en tjock bok en stund och sedan är det dags att dekorera, till exempel med ändamålsenliga blommor i kartong.

När alla detaljer är påklistrade kan man ta sitt lilla glitterlim och lägga på kanter som man vill markera. Extra effektfullt blir förstås siffrorna och kanske första bokstaven i namnet.

Hildaledigheten

torde kanske se ut så här?

Sportlov - the (bitter) end

Det har blivit en hel del idrottande mot slutet av lovet för min del. Body-toning i fredags, första gången jag använde en step-up-bräda på minst två år och nog känns det i kroppen. Peter varnade mig men jag gav järnet med densamma som insats.

Idag har vi varit på Billingen. Där sträcker sig ett tjockt och fluffigt snötäcke vida omkring och skidåkarna tycks vallfärda dit så här två veckor före loppet med stort V. Peter körde 25 kilometer med glömd vätskekontroll, annars hade det blivit kaxigt mycket mer, enligt honom själv. Jag tog mig runt femman och kände mig nöjd, inte minst med den ljuvliga omgivningen. Snötäckta granar och en sjö med is och dimma enligt naturens bästa recept. Dessutom hade jag kunnat tillgodose mig en viss tålamodsprövande stadsrundtur i Skövde inkluderat Mc Donaldsbesök - säg vilken motion i världen som slår två barn i sitt esse.

Om två veckor är de i mål, bröderna K. Då har vi en härlig fjällvecka framför oss, och direkt efter ett avverkat sportlov har man mersmak på semester. Fyra veckor på jobbet var väl vad det tog att känna att man hade kunnat tänka sig mammaledigheten igen. Jag sa det idag och fick till svar att det är härligt att vara pappaledig.
- Jag vill också vara ledig, utropade Hilda som hört oss, jag vill vara Hildaledig!

Hjärtans kärt

Vi har bjudit in till allahjärtansdagsmiddag om en stund av ingen speciell anledning, möjligtvis den att jag blev hjälpt ur en knipa på min bröllopsdag. Vi har flytt tiden då man satt på tu man hand och såg varandra djupt i ögonen. Ärligt talat har vi faktiskt aldrig varit där, i det gycklande amerikanska träsket när man haussar upp en dag i kommersiellt syfte.

Men visst, när Hilda kommer hem med det finaste lilla hjärtat kan man väl inte annat än tycka om det här med Valentin.

Hur skulle det smaka med hjärtformade skagentoast till förrätt, familjen L?

Bara lite skavsår

- Du kanske vill åka Vasaloppet nästa år igen, sa jag till Peter över mannagrynsgröten.

- Jag kan träna för det i alla fall. Det är verkligen skön träning. Inga förslitningar, bara lite skavsår.

LITE skavsår. Ja, det är väl fint att se det från den positiva sidan. Compeeden sitter där de sitter på de femkronorsstora groparna, skinnet runt om bortklippt. I alla fall inga förslitningar.

Ett riktigt sportigt lov

Det verkar väldigt jobbigt med sportlov, skrev C på face book. Måste man idrotta hela tiden då?

Nja, jag har en man som tränar hårt. Det kanske inte har undgått någon? Exempelvis stakade han 10 varv på konstsnöspåret i går. 10 varv! Men själv - kanske tränar jag fingermotoriken lite extra vid tangentbordet. Målet är 200 000 tecken innan slutet av mars i en tävling som jag kanske berättar mer om en annan dag.

Faktiskt var jag och simmade ungefär 1 kilometer förut när torsdagsvattengympan - som jag aldrig kan gå på annars heller - var inställd.

En och annan tur till eller från dagis, ja. Men sportlov... kanske är det en balansgång det där. Jag tror jag säger februarilov framöver. Det är faktiskt lärare jag är, inte en elev på 15 år vars outmanat enda plan för lovet är sport - not.

Är Einar en prins, är Sune kung

Du kungen är över alla här
på backens höga krön
du vet väl när
det inte är
läge för spår i snön

Att vilja leva och jaga
bland andra djurs revir
är någonting
att gå omkring
för en katternas kurir

Sluta inte upp att vara människolik
för det är precis så där
vi vill ha dig
vi gillar ju dig
en kung i hemmasfär

- Vill du osså fika Schuuuunee?

Prinsens första hörntand

Einar har skällt som en hund i flera dagar när han hostar. Näsan rinner och magen är i olag. Igår kom förklaringen, eller påföljden eller vad man nu ska kalla det.

Hela familjen böjer sig över honom för att titta i den lilla munnen. Alla blir oändligt glada och stolta över vad som där finns att beskåda. Stoltast är nog ändå prinsen själv, tillbakalutad som en bebis i mammas famn, starkaste badrumsbelysningen som en strålkastare i ansiktet och ryckningar i mungiporna av sann förtjusning.

-Vill du visa din tand?
-Ja! Ingen tveksamhet.

Försiktigt tar mamma tag i överläppen och visar resten av familjen. Däruppe, i en svullen och röd jättebulle i tandköttet, syns den lilla, lilla alldeles vita taggen.

-Åh vad fiiin! Det går ett sus genom publiken. Alla är glada över nytillskottet.

Att fira bröllopsdag med bilen

I torsdags åkte Peter iväg på skidweekend, tidigt på morgonen med tåget. Barnen och jag vaknade, som på den gamla tiden då jag var mammaledig. Vi åt frukost, klädde på oss och sedan körde jag dem till svärföräldrarna. Vi hade bestämt att jag inte skulle hämta dem förrän på fredagen efter jobbet.

Själv skulle jag kosta på mig en härlig torsdagkväll, med föreställning på kulturskolan, sushi och alldeles, alldeles egen tid. Sova hela natten och sedan vattengympa på fredagmorgonen före jobbet. Underbart! Att det var vår bröllopsdag gjorde ingenting, för småbarnsföräldern är kanske den egna tiden största lyxen.

Efter sushin, efter föreställningen händer det. Plötsligt lyser temperaturlampan på bilen, i kombination med motorlampan och mätaren går långt över 90 grader. In på en parkering, ringa Peter, starta igen för att upptäcka att servon inte heller går. Ett par samtal senare svänger hjälpen in på parkeringen, Bildoktorn och hans kompis. Bogsering till närmsta verkstad. Ut med bilbarnsstolarna. Skjuts hem. Knackar på hos grannen och får nyckeln till deras bil som de lovat mig. Tittar på klockan, 22.30.

En halvt om halvt sömnlös natt senare traskar jag i den nyfallna snön över garageuppfarterna och bär in barnstolarna, en efter en, i grannens bil. Jag sätter spår med skosulorna, fram och tillbaka, fram och tillbaka i snön. Det är nästan så att man kan ana tragiken om man skulle vara en annan granne på förbipasserande - sådär efteråt, när bildäcken också satt spår i snön. Iväg på vattengympan som jag antagligen behövde mer än någonsin. Sedan, bort till verkstaden för kostnadsbesked, montera barnstolarna i grannens bil, åka till jobbet en trekvart senare i snöslasket med ett "tur-att-jag-hann-köpa-lilla-blå-innan-det-här-hände" i tankarna.

Tur i oturen att barnen var där de var. Peter tyckte också att det var tur att han var där han var.

Och till råga på allt var det bröllopsdag.

Ååå hej

Peter sliter med barnens ytterkläder ute i hallen. Ååå hej, åå hej. Ja, nu är han nämligen hemma från Järvsö, den något slagne hjälten. Ååå hej, åå hej, vad han har stakat. Det konstigaste, det är väl att Jörgen i alla tider haft bättre glid än Peter. Kanske är det så med storebröder och storasystrar? Allt tycks lite lättare för dem, åtminstone enligt deras syskon.

Det mobila bredbandet är hemma också, tack och lov. Vårt hemmabredband har strulat, typiskt nog precis när man inte hade tillgång till det mobila.

- Låg du där fööthooot, pappa? Hilda pekar mot sackosäcken.
- Ja, det gjorde jag.
- Och busade med barnen?
- Ja, jag busade med de busiga barnen! Eller var det med de snälla och goa barnen? Peter ser tveksam ut.
- Det var de snälla och goa barnen, pappa!

Nu går vi till öppna förskolan med vagnen och lämnar den slagne hjälten med innertaket till garaget. Ååå hej, åå hej.

Pistbilder och tröttkörd

Det blev en liten sväng i pisten idag också. Jörgen och jag avlöste varandra för att hänga med i Simons tempo. Efter en grillbuffé till lunch var det så dags att dra till Harsa med våra trötta kroppar för att försöka lägga ytterligare någon mil bakom oss i träningsspåren. Efter att ha försökt hänga med i Jörgens fart i tretton kilometer gav jag upp och sänkte tempot de sista två kilometrarna. Det var en lättnad för den värkande kroppen och nu ser jag fram emot en rejäl massage av min fru när jag väl är hemma imorgon. Vi får dock se hur det går med hemfärden för det har lovats upp emot 30 cm snö under morgondagen. Det var nog allt från denna resa.

Slutkampen

Idag har vi lite vila på förmiddagen förutom Simon som är på väg ut i pisterna, med sin far i släptåg. I eftermiddag siktar jag och Jörgen på att ta ut de sista krafterna i skidspåret. Jag hoppas bara att hälarna håller, men med lite Compeed och tape skall det nog gå bra.

Harsa, skavsår och Lillbabs

Denna blogg har som ni kanske märkt tillfälligt förvandlats till en reseskildring men, hav förtröstan ni trogna läsare, på söndag är Marie tillbaka i bloggsfären.
Idag for vi till Harsa som inte är något hippiställe utan ett friluftsområde med fina skidspår. Jag och brorsan gav oss på 15 km-slingan medan Jaana och simon siktade in sig på 2,5:an. Efter en dryg mil började det kännas i hälarna och när vi kom tillbaks till Harsagården (motionsanläggningen) hade ett par sköna skavsår tornat upp sig. Efter lite tejp och en lunch hindrade det dock oss inte att ge oss ut på en ny slinga. Denna gång nöjde vi oss dock med 7,5 km. -10'C och lätt snöfall hade vi hela dagen vilket som tur är inte kändes så kallt som det låter. Väl tillbaks i Järvsö bestämde vi oss att gå på fik och styrde stegen mot Lill-Babs Caffär, en kombination av Café och affär men mest Café. En kaffe och smarrigt bakverk till de vuxna och grillade kycklingvingar med nachochips till Simon blev beställningen som serverades av Monika.

Tur, telemark och smygare

13.45 igår klev jag av tåget i Järvsö och såg mig om efter den utlovade transporten till stugan. Min bror, Jörgen, som tidigare under dagen provat gångvägen till stugan hade efter detta erbjudit sig att skjutsa mig. Gångvägen visade sig gå under namnet trappstigen, var väldigt brant och isig, och var även utan packning förenad med livsfara att ta sig fram på. Stugan är nämligen placerad mitt i slalombacken och själva slalombacken ligger på den flackare sidan av berget, stigen på den brantare. Väl i stugan fick jag slänga i mig ett par korvar med bröd innan det var dags för första skidturen. Jörgen skulle handla och stå för transportservice så jag fick ta första turen allena. Efter fyra varv på 2,5 km slingan var kroppen mör och resten av gänget kom lämpligt farandes med bilen för transport tillbaks till stugan och en härlig middag på biff med ett gott vin till. Det blev dock ingen vila efter detta utan nu var det kvällsåkning i slalombackarna, så det var bara att spänna på sig telemarksskidorna och ge sig ut i pisten. Simon som tidigare under dagen fått diplom som färdigutbildad smygare skulle nu visa upp sina färdigheter. Stolt kunde han visa vilken lift vi skulle ta och tillsammans med skidskolekompisen Erik kastade han sig utför pisterna med en stelbent farbror efter som försökte hitta telemarkstekniken. Det var möra ben som senare tog de sista svängarna tillbaka till stugan och efter en bastu var det inga svårigheter att somna denna kväll.

Klass 1,5

Vid påstigning noterade jag en man med serveringsvagn som likt en flygvärdinna serverade resenärerna frukost; noterade innebär för övrigt att jag precis lyckades trycka mig förbid med min stora resväska. Då jag satt mig förstod jag att det var konduktören, som antagligen kallas tågvärd nu för tiden, eftersom han kontrollerade biljetterna för nya påstigande varpå han frågade om de önskade kaffe eller te. Snart var det min tur och snopet konstaterade jag att efter att han kontrollerat min biljett inte ställde frågon om kaffe eller te utan förberadde sig på att skrida vidare. Jag hejdade honom och frågade om jag kunde få en kopp kaffe, varpå han ovilligt hällde upp en kopp och meddelade mig att det finns att hämta längst bak i vagnen. Det finns tydligen olika klasser även inom 1:a klass och jag hade uppenbarligen köpt biljett till klass 1,5 vilken inte riktigt räcker för full service. Men som Tony Rickardsson brukar säga, "Jag e int bitter".
För övrigt har ett meddelande kommit om att tåget "traditionsenligt" är försenat, hittills 10 min.

På väg

Nu har jag installerat mig på tåget, 1:a klass förstås, mot Stockholm för vidare transport mot Järvsö och lite skidåkning. Uppkopplingen av datorn mot SJs WLAN gick bra även om jag först inte förstod varför jag inte kom utanför SJs intranät. Det krävdes en inloggning, eller skall man kalla det utloggning när man vill ut på nätet, och ett lösenord som visst fanns på biljetten. Det var inte helt självklart men jag chansade på bokningsnumret och det visade sig vara rätt. Biljetten i detta fall består av en utskrift från SJs hemsida så allt kan fixas hemifrån, om det inte är som i mitt fall att bläckpatronerna tagit slut så Marie fick skriva ut biljetten från jobbet. Inspirerande nog så har det kommit några snökorn under natten så marken har varit vitklädd ända hemifrån. Rapporten från min bror säger att det skall vara kallt i Järvsjö, ca -10' C, men enligt GP kommer temperaturen ligga på ca -5'C idag och de kommande dagarna. Vi får se, vinter och snö skall det vara i varje fall.

Vilken är din favorit?

Min kompis C tyckte i en kommentar häromdagen att det vore läge för en omröstning på bloggen. Därför frågar jag:

Vem är din personliga Astrid Lindgren-favorit och varför?

Hilda och jag väljer nog Tjorven, för hon är så härligt rund, glad och säger ALDRIG I LIVET med en sådan förträfflig självsäkerhet!