Nu är barnen lämnade i trygga händer och vi i skidspåren med en sista träningshelg innan Vasaloppet. Det känns nästan som om jag också ska åka nästa söndag, även om jag är så mör i kroppen efter en mil att det skulle vara helt otänkbart med åtta till. Jag ramlade en gång, innan en nerförsbacke, i blotta förskräckelsen över hur brant det var. Peter hade spurtat iväg som en raket och än är han inte tillbaka, trots att det snart gått två timmar.
Ett band spelade "Sjätte september, minns du den kvällen" när jag kom in genom den glasade entrén iklädd skidkläder och pjäxor. Nice guys heter de. Annars hade jag kunnat tänka mig middag här ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar