Peter och jag hamnade i en djup diskussion förut innan Nize guys med z började spela så att man inte hörde vad man tänkte - vilket kanske var lika bra. Diskussionen handlade om att sätta spår, inte skidspår, och den var mycket allvarligare än orden jag skämtar med just nu.
I våras fick jag en tankeställare om huruvida livet kan ta slut alltför fort. Någon kan när som helst försvinna på ett ofattbart och mycket olustigt sätt. Kanske är det därför jag började skriva. En anledning till skrivandet är att lämna spår, skapa något beständigt, säga något om vem man är. Även en så simpel sak som en blogg kan säga en hel del om en person. Kanske är det vad många vill, skapa, lämna spår?
Peter hade aldrig sett på det så. Han tyckte att det kändes ganska tråkigt att leva för eftervärlden. Visst finns det många sätt att se på saken. Mitt är mitt, hans är hans och ibland tar man med fördel in den andres perspektiv.
Och att säga att jag skriver för att jag vill att barnen ska veta en del om vem jag är om jag försvinner blir både alldeles för blödigt och alldeles osant. Mest skriver jag nog nämligen för min egen skull. För att kunna sola mig i ordens glans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar