En stund på jorden

Jag ÄR beroende, tänkte jag i morse när jag gympade runt i det 35-gradiga vattnet bland tanterna i baddräkt. När dom dansar, när vi dansar. Ljudet av porlande vatten och Cornelis Vreeswijk. En stund på jorden. Armarna uppåt, låtsas plocka äpplen. Sträck på benen, långa steg, från häl till tå. I kärlek och hat, fiende, kamrat, glädje och sorg, hydda och borg. Na na na na naaaaaaa. En stund på jorden.

Det är verkligen ett ögonblick med guldkant! Frukostbuffén efteråt är gudomlig och det gör inget att vi är max tio på badhuset som är under 65, inräknat de som jobbar där.

När jag kom hem efter jobbet kunde jag således verkligen ge barnen min fulla uppmärksamhet. Fem timmar fyllda av bullbak, fika, lek och skruva Ikeamöbler - till deras stora förtjusning. Nu är mamma hemma flera dagar. Nej, pappa ska inte jobba, han är också hemma.

Och när barnen lagt sig, snälla Peter, kan vi inte tända granen - en sista gång? Den har inte släppt ett barr och den är så fin, ska vi verkligen ta ner sakerna och slänga ut den? Somliga säger vi lever i evighet... Andra säger lyckan finns i ett ögonblick... Nej, jag är inte beroende av granen, men det är med ett styng i hjärtat vi slänger ut den i morgon och bereder plats för Ikeahyllan. Slit och släng den stackars granen. En stund på jorden.