Biokväll

Vi har varit och sett Maria Larssons eviga ögonblick idag. Även om dagen började grinigt så blev den riktigt, riktigt bra med tåg in till stan på tu man hand, middag på Caleo och föreställning 18:30 med biobiljetter som väntat i ett år på att bli förbrukade.

Bäst i filmen gillade jag fotot och huvudpersonen Marias fotograferande, skådespelarna och den historiska skildringen. Att den hade en hel del trådar utslängda som inte ledde någon speciell stans berodde förmodligen på sanningshalten; den är baserad på verkliga minnen. Det känns säkert svårt att utelämna saker som har hänt på riktigt - kill your darlings blir omöjligt.

Och hela tiden tänker jag att jag blir så inspireeerad! De små projekten växer tyvärr inte lika stort och fylligt som drömmarna...

Ett nytt liv

Vi såg ett litet livets mirakel igår. När man ser en nyfödd bebis stannar tiden ett slag och man ser det sköra, sårbara men nya och vidunderligt vackra på samma gång. Världen omkring ställs på ända och inget ska någonsin bli sig likt igen. Fråga vilken förälder som helst. Barn är förändring. Ett nytt liv har verkligen börjat - för alla inblandade! Välkommen till världen lille grannpojke!

Mormor frågar Hilda idag:
- Hur stor var han då, bebisen? mormor måttar med armarna. Så här?
- Nä.
- Så här då? mormor måttar igen.
- Nä! Hilda trycker ihop tummen och pekfingret så att det inte ens blir något mellanrum. Han var så här pytte pytte pytteliten!

Premiär

Då har det skett. Världspremiär för bloggande från min sida. Premiär var det även idag att hälsa på grannens nyfödda lilla pojk och att använda Maries lilla nya bärbara dator. Dessutom kom säsongens första snökontakt med skidor idag. Jag fick ta mig till Landvetter för att stava iväg på konstsnöbanan de har anlagt. Ca 2 km tror jag att det var och efter fyra varv hade det gått nästan en timme. Då var det dags att sätta sig i bilen med en slak kropp men nöjd knopp. Spåren var förvånansvärt bra även om det var lite strösockerkänsla på vissa ställen, främst uppförsbackarna där många hade saxat. Det får bli fler turer till Landvetter om inte snön börjar falla ordentligt. Men nu ser jag mest fram emot en långweekend i Järvsö nästa veckoslut.

Ser någon

vad jag gör nu? Jaaaaaaaaa! Yes! High five! Vi är glada kan jag säga. För ingen har väl missat att det varit en del strul med det lilla knyttet? Nu sitter jag här i soffan och skriver inlägg på mini-pc:n. En fredagkväll blir inte mycket bättre än så här.

Lägg till en bild och så klick klick ut på bloggen. Japp. Det var det.

Gamla tider, gamla elever

Tänk! En elev snidade faktiskt den här till mig i slöjden en gång i tiden, för att smööööra. Det var faktiskt inte så att varenda lärare fick en. Han hade valt ut mig. Delvis för att han hade mig i just hemkunskap där man använder sig av smörknivar ibland, förstås. Delvis för att han gillade ämnet och låg bra till i betyg. Det kallar jag hyfs och god vilja. Om jag inte missminner mig fick han MVG.

Osmörad

Det har hänt för mycket jobbiga saker på jobbet idag för att ens nämna något. Ändå känner jag mig inte helt under isen, fast jag kanske för en gångs skull borde. Det kan bero på:
- att det är fredag och vatten-tant-gympa imorgon
- att jag satt med datorn på tåget både på vägen dit och hem idag och skrev a whoooole lotta wööörds(obs, den gamla bärbara datorn alltså, den nya är fortfarande under upptuktning)
- att jag fått rå om barnen ensam ikväll och de inte har ropat "pappa, pappa" hela tiden
- att jag är för trött för att känna efter

Tänk på den gamla goda tiden, när eleverna SMÖRADE för en... Jag fick till och med en gigantisk smörkniv en gång av en elev, för att han ville, som han sa, SMÖRA. Får nog ta kort på den till en annan dag och minnas.

Den nye familjemedlemmen

från igår har redan gett oss huvudbry. Med tanke på följderna skulle man kunna tro att det verkligen är en riktig människa. Detta har han orsakat:
-sen gårdagskväll med en del ögongnugg och neeej-utrop
-mer eller mindre sömnlös natt med mycket drömmar
-flera timmars omvårdnad utan resultat
-en promenad till grannen på fika och genomgång, också utan resultat även om det var trevligt
-flera timmars letande efter ett borttappat nummer som fortfarande gömmer sig
-ändå visst hopp om en lösning inom en snar framtid, hoppet är väl det sista som överger både vanliga människor och föräldrar till barn och datorer?

I klartext får vi inte det mobila bredbandet att funka ihop med Linux operativsystem. Visst, det borde inte uppta hela ens tillvaro...men jag vill ju så gärna och Peter har gett sig sjutton på att han ska fixa det. Han gillar idén med Linux, nämligen.

Idag kom vi för sent

till svärföräldrarnas trerättersmiddag. Jag träffade nämligen en kärlek på vägen. Han får komma med hem och bo hos oss nu. Vi ska göra många resor tillsammans!

-Jag vet inte om jag vill ha den imorgon på tåget, Peter.

-Varför inte?

-Den är FÖR FIN och FÖR NY!!!

-Den blir snart sunkig ska du se. Då har du inga betänkligheter.

Flickpyssel

från helgens födelsedagar. Hildas delaktighet var total.

Bondkärlek och måndags(o)tur

Såg precis Magnus och Emma gifta sig inför svenska folket på 4:an. Strax därefter kom vinjetten "Vill du vara med i bonde söker fru?". Undrar just hur många bönder som torkar tårarna och fattar pennan...? Det var i sötsliskigaste laget, hela programmet idag. Ändå - eller kanske just därför - var jag först att bänka mig klockan 20. För att snylta lite bonde-löööve. En måndag som denna kunde det behövas. Har nämligen haft:

TUR som precis hann med bussen som skulle ansluta kvartövertre-tåget

OTUR när just det tåget var inställt på grund av vagnfel och jag ändå fick vänta en halvtimme på perrongen

TUR som haft ganska roliga lektioner inplanerade idag

OTUR som haft elever med annat än lektionen i sikte

TUR som har så många år i yrket att jag nu kan spänna ögonen i, inge respekt, konkret peka på saker och leda

OTUR med elever som kan slingra sig ur alla grepp, vill skriva noveller på tema porr eller bara flamsa

Imorgon är det halv friluftsdag. Då ska de få se på andra bullar. Till is frusna med skrillorna på.

Åh vad jag vill ha

en sån här!

Långhelg

-Alla på jobbet säger att helgen gått så fort, säger jag till Peter idag på morgonen. Men jag tycker att helgen känns ganska lång.

-Tycker du det, är det för att du tycker att det är jobbigt...? Tiden går långsamt? Han tittar på mig med något ledset i blicken.

-Nej, nej, det är inte så.

Nu måste jag förklara mig. Jag tänker efter. Det har varit en guldhelg, är en guldhelg. Vi är hemma, fixar och grejar. Får till och med gjort mer än vi tänkt. Har till och med slängt ut granen, packat julsakerna, pysslat med kort. Hinner umgås. Helgen började i fredags klockan 15.10 när jag körde in på uppfarten. Redan igår funderade Peter på om det var lördag eller söndag. Vad kan jag säga? Vi har det bra. Visserligen tidiga morgnar, visserligen två barn i sängen och en rastlös katt, visserligen blodpudding en fredag eftermiddag, visserligen en del tandagnisslan från barn som tröttnat. Men däremellan... riktigt bra.

Säga vad man vill om granen

men när det börjar växa spindelväv i den, så åker den ut! Vi tar fram den snart igen, som Hilda sa. Hejdå med dig.

Fysikerbarn emellan

ja, helt enkelt litegrann som igår. Fast på andra premisser. Ett fysikerbarn har emellertid vissa gränser - men vi kan inte se dem. Ett slags gränslös fysik.

Firarsidan

skulle jag nästan kunna öppna här på bloggen. Just nu är det nämligen någon varje dag. Får jag därför lov att presentera Dagens födelsedagsbarn, prinsessan af Must.

Grattis Stina, 3 år!

Grannungar emellan

Gjorde just en fotomapp med bilder av födelsedagsbarnet. Där finns åtskilliga exempel på hur roligt man kan ha sådär grannungar emellan. Som sagt, fantasin har inga gränser.

Grannungen

När Läkaren och Logopeden skred till verket kunde inte resultatet bli annat än det bästa. En liten, idag 4-årig ELLA. Hennes fantasi, språk och penna har nästan inga gränser - och det är just det som gör att man inte kan motstå henne. Grattis!

Besök på hemmet

När man kommer hem till det gråa huset uppe i backen blir de inneboende glada för besök. De får soppa och plättar enligt den ordinarie matsedeln på torsdagarna. Alla äter med god aptit när det serveras husmanskost. När de har tagit sin medicin är det dags för Hilda, 92 år, att komma ut på en tur. Det är den två år yngre Einar som brukar köra henne under eftermiddagspromenaden. Lite motion förnöjer och är bra för rörligheten.

Och nu vet jag

varför granen fortfarande i slutet av januari står mitt i vardagsrummet i all sin prakt. Den ger inspiration till ett litet skrivprojekt som jag har "vid sidan av". Förhoppningsvis kan det gå vägen någon gång, i mina drömmar, men schhhhhhhh - säg det inte till någon.


Ingredienser:
- mycket möda
- många ord
- ett par barn
- julstämning
- fantasier
- ett jäklaranamma
- uppmuntran från den inre kretsen
- stort besvär
- öppnade byrålådor
- och ett rågat mått av tur

Gissa

vad det här är. Det gäller inte dig, Sanna, eftersom det var du som gav den i present!

Stilla lugn och hemma

Sjukdagen låg utstakad framför mig, i ett stilla töcken, under en filt i soffan, med varmt pepparmintste, en ny Hus och Hem, Hilda på dagis och Peter och Einar på öppna förskolan. Vad gick snett? Kanske att Hilda kräktes flera gånger i natt och en gång idag på eftermiddagen. Ja, en ganska trolig orsak till att hela familjen var samlad i just den där soffan, just hela dagen idag. I morgon jobbar jag, rösten får bära eller brista, det blir i alla fall mer ordnade förhållanden än hemma i kräksfabriken. Fy ifrån'et.

Borttappat

Inte ens tio dagar tog det... att få mig off the track.

Jag letar visst efter något, vad är det nu igen? Ho ho? Vad är det? Var är den?

Rösten, ja! Kom tillbaka! Ta mig bort från tystnadens elände. Ta mig tillbaka till jobbet så att jag kan förklara kycklinghygien, riskokning och främmande matkulturer för eleverna. Låt mig få gå i genom ordens innebörd och hur man skriver noveller med en klar och myndig stämma.

Hallå! Hör du mig inte?

Ett annat alternativ

är förstås förkylningen i kroppen. Så typiskt att pepparmintsteet är slut.

- Tog du med mina tofflor ner från övervåningen Peter? Känn vad jag är kall! väser jag med den lilla röst som finns kvar.

- Men var det vantar du skulle ha? Vänta lite då!

Och vem är egentligen spöket utanför vardagsrumsfönstret?

Sömnigt läge

Har känt mig idag som Einar måste gjort häromdagen. Antingen är det för att jag av misstag vaknade två gånger i natt och trodde klockan hade ringt, när den i själva verket lyste 02:49 eller något annat okristligt. Eller så är det för att vi såg på National treasure till midnatt. Eller så är det helt enkelt för att jag kommit in i arbetslunken och börjar slappna av. För en gångs skull är det inte barnen.

Plättarna kom för sent för den lille och väldigt trötte. Kanske är det dags för kvällste nu för att inte gå i hans fotspår.

PANG

- Man kan inte hålla ballongen mot granen, Einar! Då går den sönder!
- Sönder...

Herregud, har de kvar granen än, tänker du. Det finns sprickor i fasaden. Kanske är det här en av dem. Men vår lilla gran, den är så fin... och inte ett barr. Jag vet varifrån jag fått det. Separationsångesten. Tycka synd om-känslan, den stackars granen som lever och växer i vårt vardagsrum. Mamma berättade nämligen idag:
- En gång hade vi granen hela februari.

Visste väl det. Jag vågar knappt tala om det för Peter.

Hilda - 18 januari

Namnet Hilda betyder strid. Vi trodde att hon kämpat och kämpat i magen för att komma ner med huvudet när hon var ett foster. Ja, hon var en riktig kämpe - det visste vi. Sedan lärde vi känna henne och konstaterade att det där med att ligga i säte bara var något som ytterligare förstärkte den aningen bekväma personligheten. Idag har hon i alla fall namnsdag och vi har enligt tradition - faktiskt för fjärde gången - firat med semla och en kattmugg till samlingen. Ett fantastiskt fint kort fick hon också på posten.

Einar åt med både förtjusning och dubbla skedar.

Lilla soffpotatisen

Hildas nattsömn är under all kritik sedan vi slutade med napp. Inte vi, hon. Men det känns som om hela familjen lider pin. Igår kväll när hon skrek för tjugonde gången efter första djupa sömnperioden tog Peter ner henne till TV-soffan, där hon gott somnade om. Förut idag, efter gymnastiken, frågade jag:

- Om du somnar i bilen hem, ska jag lägga dig i sängen eller i soffan?

- SÄTT mig i soffan! kommenderade hon.

Granen står än i sin prakt. Visst ser den mysig ut där den skymtar fram bakom soffpotatisen? Och vi insuper julatmosfären en sista gång - även om vi har semlor till kaffet.

Ikea-fyndet

Det blev verkligen en hel hylla idag på Ikea, istället för de backar på hjul vi hade tänkt. De röda lådorna som passade som smäck i mellanrummen är redan fyllda till brädden av leksaker. Namnet på dem kan stå för såväl innehåll som för de familjemedlemmar som monterade ihop dem - varför är man alltid så tafflig när man kommer hem från det stället?

En stund på jorden

Jag ÄR beroende, tänkte jag i morse när jag gympade runt i det 35-gradiga vattnet bland tanterna i baddräkt. När dom dansar, när vi dansar. Ljudet av porlande vatten och Cornelis Vreeswijk. En stund på jorden. Armarna uppåt, låtsas plocka äpplen. Sträck på benen, långa steg, från häl till tå. I kärlek och hat, fiende, kamrat, glädje och sorg, hydda och borg. Na na na na naaaaaaa. En stund på jorden.

Det är verkligen ett ögonblick med guldkant! Frukostbuffén efteråt är gudomlig och det gör inget att vi är max tio på badhuset som är under 65, inräknat de som jobbar där.

När jag kom hem efter jobbet kunde jag således verkligen ge barnen min fulla uppmärksamhet. Fem timmar fyllda av bullbak, fika, lek och skruva Ikeamöbler - till deras stora förtjusning. Nu är mamma hemma flera dagar. Nej, pappa ska inte jobba, han är också hemma.

Och när barnen lagt sig, snälla Peter, kan vi inte tända granen - en sista gång? Den har inte släppt ett barr och den är så fin, ska vi verkligen ta ner sakerna och slänga ut den? Somliga säger vi lever i evighet... Andra säger lyckan finns i ett ögonblick... Nej, jag är inte beroende av granen, men det är med ett styng i hjärtat vi slänger ut den i morgon och bereder plats för Ikeahyllan. Slit och släng den stackars granen. En stund på jorden.

Husmanskost

Det var något bekant med positionen vid spisen idag. Ännu mer bekant kändes plättlaggen framför mig. Det var inget jag räknat med. Men vad ska man göra när Peter lagat fläsk med löksås? Ja, jag gjorde efterrätt.

Det var nämligen bara en person som åt huvudrätten. Densamme som lagat den. För min del måste inte husmanskosten bevaras på bekostnad av oss andra tre, men det finns ju undantag. Plättar till exempel.

Utmattad och kluven

Har haft som tradition att göra minst ett blogginlägg om dagen men igår föll det. Jag var alltför utmattad efter en låååång arbetsdag och en i och för sig alltför kort shoppingkväll. Till slut var det faktiskt ögonen som sa ifrån: du får stänga nu! Vi orkar inte se mer. Dollartecknen som Peter sett lysa i dem dagen innan, när jag laddade inför shoppingen med Linda i telefon, släcktes vid halvtio.

När vi satt med varsin packe kassar och en hamburgare i handen pratade vi om en familj vi känner som åker till Thailand på lördag.

- Jag är faktiskt inte så avundsjuk, sa jag. Det känns inte som jag skulle vilja åka iväg nu. Krångligt med passning och sand överallt...

- Tycker du? Linda var förvånad. Hennes tankebanor var helt andra än mina. Jag tycker det låter HELT UNDERBART!

Och visst. Det kanske är ett slags förnekelse, ett styng av avund som jag trycker tillbaka genom att tänka pooositivt. Men jag är nog lite gammaldags på det viset. Det är rätt mysigt här hemma! Och lätt - vi vet var farorna finns, vi vet var lekplatsen finns, vi har en skön säng att sova i och vi slipper packa. Men visst. Det är väl också allt en kall och mörk månad som denna.

Blöjtårta

Den där tårtan vi gav bort en gång för längesen var kanske ingen vidare grej. I alla fall inte om man läser det här. Kanske rätt äckligt faktiskt!

Pappigheten som driver mammans ilska

Man blir arg ett antal gånger varje dag på sina barn. Inte så mycket nu, när man inte träffas hela dygnet, men ändå; det finns en viss frekvens. Det är inte något uppseendeväckande eller konstigt på något sätt, de är trötta, de trotsar, de får inte som de vill och man blir arg. Man sätter gränser och visar var skåpet ska stå. Man leder dem in på rätt väg.

Däremot finns det något i sammanhanget som gör mig en aning rädd. Ibland blir jag nämligen arg på Peter också. Inte för att han gjort mig arg, utan för att barnen tycks föredra honom. Triumferande sträcker de sina knubbiga små armar bort från mig, till den bättre föräldern, hemmapappan. Jag ställer mig frågan: vad är det hos honom som är så himla bra? - fast jag vet ju svaret, eller rättare sagt svaren. Hans goda egenskaper är oändliga och det är därför jag gifte mig med honom och vill vara med honom, men jag VILL INTE att barnen ska tycka om honom mer!

Hejdå nappisorna

Hilda har gett bort sina allra bästa vänner. De kära, trygga som stått henne närmst sedan spädbarnstiden. Hon gråter i sömnen nu. Klagande mörkt, som små bröl i natten. Älskade, saknade.

Det började hos tandläkaren i höstas. Tandsköterskan berättade för henne att "till julafton, då kan du ge nappen till tomten!". Hennes skräckslagna mamma tänkte på en dyster jul men så småningom kom vi tillsammans fram till beslutet att vänta tills julen var över med att ge napparna till tomten. Då skulle ju inte julen bli förstörd.

Sakta men säkert förberedde vi henne. Ett tag sa hon "när jag har gett napparna till tomten, då kan jag låna Einars nappar", men vi förklarade att så kunde vi inte göra. Så en dag gick hon en briljant idé till mötes.

Mamma, det är nog inte tomten som kommer och hämtar mina nappar, det är nog PIPPI LÅNGSTRUMP!

Sagt och gjort, igår - nästan slutet på julen - samlade hon alla napparna i en korg och hängde ut på trädgårdstomtens arm. Sedan började hon vänta. Jag smög ut genom tvättstugan och ställde en påse presenter med pippi-tema, tog bort napparna och ringde på dörren. Hilda hade sprungit åt motsatt håll, men så småningom tittade hon ut och hämtade in påsen med paketen. Jag sa att jag sett rumpan på Pippis häst. Det packades upp och snaskades choklad och en halvtimma senare frågade Hilda: såg du rumpan på Pippi också?

Och nu gråts det i sömnen. Vad har vi gjort? Och vad har den elaka Pippi gjort? Vi kanske ska göra som en kollega sa: sticka till henne en napp ändå...?

Nej, vi hälsar på Pippi till sommaren istället och ser var hon gjort av Hildas nappar. De med handtag har hon kanske hängt upp i sitt äppelträd och de utan handtag ligger nog i kappsäcken - åtminstone i Hildas fantasi.

Mera fylligt gult

Fylligt gula i färgen var också grytorna med de indiska köttbullarna och kardemummariset Rob lagade till oss igår. Mums!

Vi var hela fem vuxna och fyra barn till bords men lyckades få en sällsynt lugn måltid.

Ibland borde man

vara mer självkritisk än så här. Men frågar man inte får man inte veta - och nu kan den som vill se vad som hände efter våra kräftnäsor från gårdagens inlägg. Snoken fick en fylligt gul färg.

Elva saker

Trevliga saker med att ha familjen Gourmetholm här över helgen:

1. Någon sover på soffan när man kommer ner till vardagsrummet på morgonen

2. Man får köpa hem färsk koriander för att någon ska laga indiska köttbullar

3. En liten lintott springer omkring i huset och ser livets allvar ifrån en gunga

4. Man blir uppdaterad på diverse saker man inte visste att man glömt, eller kanske aldrig vetat

5. Man kan ställa vällingflaskorna på rad

6. Man kan dela en flaska vin med några som verkligen vet att uppskatta

7. Man kan ta sig tid att se Harry Potter och de vises sten en lördagseftermiddag eller Terminator 2 en fredagskväll

8. Till och med får man se egenredigerade filmer med effektfulla detaljer

9. Man ställer sig och bakar färskt bröd på morgonen och serverar det med en och annan mögelost

10. Ska man blogga får man sällskap av en lintott som ska sova

11. Sommarens kräftskiva gör sig påmind med jämna mellanrum

Tre små barn

De här små barnen väntade här hemma idag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen, vad roligt det är att träffas!

Lustfyllt skrivande

Skrivande som inte utgår från lust blir sällan framgångsrikt. Jag läste meningen i dagens GP när jag just vattengympat, satt med en stor frukostbricka och en livs levande trubadur framför mig. Det var ett sådant där ögonblick som man samlar på, behaglig till mods i kropp och själ, med både arbetsdag och helg inom de närmsta timmarna. Det är roligt att börja jobba igen och jag önskar att jag kunde ha ett jobb där jag fick skriva mer. Eller bara en sådan sak som att ha ett eget kontor. Knappast något som gäller för oss kommunalanställda.

Vi gjorde miljöbeskrivningar idag och jag skrev egna exempel på tavlan men det är inte samma sak. Jag vill skriva en bok! Små manus ligger här och där, men hur ska man kunna sätta sig? Ska jag ge mig sjutton på det bara? Göra det samtidigt som nattandet av barn, sorterandet av tvätt, rättandet av elevtexter? Eller ska jag bara fortsätta drömma? Mitt skrivande skulle definitivt utgå från lust.

Det var väl inte riktigt

hela sanningen jag presenterade igår. Visst sa Hilda att hon tyckte att det roligaste på hela dagen var när mamma kom hem men i själva verket så var det mer komplicerat.

Jag ställde mig utanför köksfönstret och tittade in mot middagsbordet när jag kom fram till huset och båda barnen tittade och vinkade lyckligt mot mig. När jag gick fram till ytterdörren kom Hilda springande, skrattade och tjöt glatt. I samma sekund som jag öppnade dörren vände hon tvärt, sprang åt rakt motsatt håll och kastade sig i Peter famn. Hon grät och grät och grät i en kvart säkert. Sedan kunde vi ha en normal kväll, utan känslostormar.

Det var väl som med tomten, sa Peter om det.