Nu tror jag att jag övervunnit min rädsla för att skriva något som ingen tycker om. Jag har helt enkelt insett att jag måste skriva innan det är för sent. För sent för vad? Det vet man aldrig. Förr eller senare står man väl där med svansen mellan benen och ångrar sig.
Min man fick se min blogg igår. Han visste redan att jag suttit uppe i flera nätter, för att sedan krupit ner iskall i sängen efter att ha haft fingrarna på tangentbordet och rumpan på en pinnstol. En natt hade jag viskat att jag höll på med en blogg och sedan nästan känt hur jag rodnade i mörkret. I går morse ställde jag datorn på köksbänken när vi gjorde i ordning frukost och sa adressen: mot nya mål, fast utan å - ingen bokstav alls där. Och så blogspot.com Klick klick - där var den! Han tittade på bilderna, läste den och beundrade den. Jag vet inte varför jag var nervös för han har stöttat mig sedan första gången vi sågs tror jag, sådan är nämligen min man. Han höjer upp andra runtomkring sig. Och han beundrar det jag skriver!
Mitt skrivande är nämligen sårbart. Hur mycket ord och planer på romaner, krönikor och dikter jag än har i huvudet är jag en novis när det gäller att våga visa det för andra. Nu ska mitt nya liv börja. Nu ska jag skriva som om det gällde livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar