Dagen efter

Det blev en riktigt härlig födelsedag igår. Bäst var nog ändå det lilla tåget på morgonen. Mannen först med bricka med blommor och paket. Frukost på sängen rationaliserade vi bort redan för två år sedan när juice eller kaffe välte i sängen, knuffat av små barnahänder. Sedan dottern, generad med en ballong framför ansiktet Sist sonen, insparkandes en ballong, springandes efter, ropandes ballååååån. Underbart. Bredvid mig låg gårdagens jubilar som hastigt flydde sängen. I en av paketerna låg min efterlängtade nya mobiltelefon.

Vid frukosten fick jag sjönsång av mamma och pappa på telefon, och post av nära och kära. Förutom kort från släkt fanns där tre kort från vänner som verkligen gjort sitt bästa för att förgylla min dag! Katarina, som alltid sätter ord på pränt som gör att mina ögon fylls av tårar - glädjetårar eller rördhetstårar eller vad man nu kan kalla dem. Ann-Charlotte, som gör världens vackraste kort och är min inspirationskälla. Carola, som förutom ett Mamma Mu-kort som inte minst gladde Hilda, hade skickat med en skiva med den bästa av musikblandningar! Tack!

Jag har inte för avsikt att berätta om hela dagen men nog fick jag överraskningar alltid även om jag inte trott det. Mamma och pappa kom med en kaffebryggare som var i röd-metallic. Jag bara älskar den! Man får nog nästan säga att utseendet betyder en hel del många gånger! Men visst, kaffet smakar förstås underbart också:) Jag som tycker att jag blivit mindre materialistisk på sistone gladdes verkligen åt prylar!

Idag fick vi reda på att närmsta grannarna, de med kantarellerna från häromdagen, gifte sig igår. Mycket bra val av datum kan man tycka! Och nog var det igår morse Peter och jag satt och spekulerade i om de aldrig skulle gifta sig, det är ju märkligt.

Idag har vi varit i svampskogen hela familjen tillsammans med våra kära och ganska nyfunna vänner från kvarteret nedanför. Förutom en incident med Einar och en flugsvamp som jag helst inte vill benämna mer var det fantastiskt trevligt i skogen.

Födelsedagar

Nu är jag på benen igen efter första sviten av Hildas dagisstart. Peter har varit hemma från jobbet både igår och idag och tagit hand om barnen och jag har kunnat förkovra mig i månadens alla tidningar och post och annat som hamnat på efterslänt. Peter har också kunnat förbereda både min och Sunes födelsedag på ett bra sätt. Det är ju precis som om ödet räknat ut det för mig. Kalaset i morgon ringde jag och ställde in i går och nu känns det som om det blir en härligt kravlös dag med bara de närmaste och det fina vädret.



Sunes födelsedag är idag och förbereddes genom att ett katthalsband och en boll slogs in i paket. Sedan startade kattjakten och den stackars jubilaren var inte alls road av att bli jagad av barnen med varsitt paket som de försökte sticka under nosen.



I morgon är det min tur. Förmodligen blir det skönsång på morgonen och överraskningar. Kanske inte så överraskande ändå för jag har som vanligt lyckats luska ut det mesta, nyfiken som jag är... tror jag i alla fall. Men visst, det blir ju aldrig riktigt som jag tänkt mig - på gott och ont! Och då ligger väl överraskningen i det ändå.


Peter har slagit i de första läkten i spaljestaketet, och det blir toppenfint! I morgon har mamma och pappa lovat mig en klängros i present. Den ska sitta mitt för stolpen man ser rakt ut från altanen. Runt den vill jag ha lila-blå clematis och växter i vitt. Vi får se, man brukar ju hinna ändra sig några gånger på vägen.


Nu blir det kantarellsmörgås och te. Färska kantareller, inte från skogen utan från grannen... Jag var nämligen ute och tog kort på grannarna förut som satt och rensade och de var så snälla att de skickade med mig flera liter in!

Bloggandet som kom av sig

Ena dagen är man helt inne i någonting som man tycker är fantastiskt stort och kan gå helt upp i. Nästa dag finns där inte samma entusiasm. Vi är föränderliga... I samma lilla ögonblick som Peter började jobba övergav jag min blogg. Inte gråta över spilld mjölk, eftersom jag inte berättat för några vänner att den finns, är nog mamma den enda som tittar ibland, såvida inte Peter kommer förbi säkerhetsspärrarna på jobbet. Vad sägs om att lämna adressen till släkten på min födelsedag? Då får jag ett litet tryck på mig att prestera. Är det inte det jag vill? Helst av allt skulle jag nog vilja ha ett jobb där jag ständigt skrev, förmodligen under tidspress för då är jag som bäst.

Byta jobb, det kan man drömma om så här det sista halvåret som mammaledig. Häromdagen gick jag förbi närmsta skola och var nästan på väg in där för att fråga om ett ledigt lärarjobb, men styrde sedan stegen hem till Linda som jag ju var på väg till. Perfekt hade det varit att ha ett jobb i samma ort man bor i, skulle till och med kunna promenera. Men att bo granne med eleverna, neej!? Och är det lärare jag vill vara?

Projekten som aldrig tar slut

Vår semester börjar lida mot sitt slut. Eller rättare sagt Peters semester, jag börjar ju inte jobba förrän efter jul. Och att vara mammaledig är väl som att ha semester, eller? Vad härligt du har det! säger vännerna utan barn. Oj, så länge, ett och ett halvt år, orkar du det? säger vännerna med barn. Ja, det har faktiskt varit som semester de en-två timmar som de sover samtidigt, men resten av tiden är... intensiv... minst sagt.

Tyvärr lider inte listan på projekt mot sitt slut. Kvar att göra innan hösten är:
- snickra spaljéstaket mot grannen
- lasera samma staket mot grannen
- lasera staketet på balkongen när vi ändå laserar
- måla garagedörren i samma fina röda färg som alla andra dörrar vi har
- tvätta färdigt utemöblerna (tack i alla fall till uppfinningen tralltvätt som gör arbetet betydligt enklare)
- inreda garaget och innan dess städa ur hela garaget och innan dess såga upp allt spillmaterial
- beställa garderober till tvättstugan
Bygga lekstuga är inte att tänka på med andra ord, även om jag hittat en alldeles perfekt plats i trädgården för den och redan ser den framför mig.


Idag har tre glas eller koppar vätska åkt ut "av misstag". Ett glas juice vid frukostbordet för att en pipmugg kastades mot det, en kopp kaffe vid kaffefikat för att någon tog hela bullfatet alldeles själv och ett glas vatten på pin tji vid middagen för att stilla behovet av uppmärksamhet. Vi ska få barnvakt i helgen. När man torkar golven från matrester och utspilld vätska behöver man bara tänka på att de små liven inte är här under ett helt dygn så känns allt lätt. Och det kommer att bli tomt, men skönt!

En milstolpe

Nu tror jag att jag övervunnit min rädsla för att skriva något som ingen tycker om. Jag har helt enkelt insett att jag måste skriva innan det är för sent. För sent för vad? Det vet man aldrig. Förr eller senare står man väl där med svansen mellan benen och ångrar sig.

Min man fick se min blogg igår. Han visste redan att jag suttit uppe i flera nätter, för att sedan krupit ner iskall i sängen efter att ha haft fingrarna på tangentbordet och rumpan på en pinnstol. En natt hade jag viskat att jag höll på med en blogg och sedan nästan känt hur jag rodnade i mörkret. I går morse ställde jag datorn på köksbänken när vi gjorde i ordning frukost och sa adressen: mot nya mål, fast utan å - ingen bokstav alls där. Och så blogspot.com Klick klick - där var den! Han tittade på bilderna, läste den och beundrade den. Jag vet inte varför jag var nervös för han har stöttat mig sedan första gången vi sågs tror jag, sådan är nämligen min man. Han höjer upp andra runtomkring sig. Och han beundrar det jag skriver!

Mitt skrivande är nämligen sårbart. Hur mycket ord och planer på romaner, krönikor och dikter jag än har i huvudet är jag en novis när det gäller att våga visa det för andra. Nu ska mitt nya liv börja. Nu ska jag skriva som om det gällde livet!

Familjen sover

Alla i huset sover. Själv är jag helt fast i projektet "få min blogg fin". Jag experimenterar med rubrikfärger och bilder och blir aldrig riktigt nöjd. Den måste få växa fram. När ska jag presentera den för vännerna? När är den fin nog? "I måndags" skulle Hilda ha sagt eftersom hon alltid definierar tid med just denna fras.

Andra projekt i dag har varit tvätta utemöblerna med svärföräldrarnas högtryckstvätt vilket gick mindre bra. Mer än bra gick det att vara med barnen när Peter gjöt plintar till staket mot grannen. Själva gjutningen däremot är riktigt tråkig för alla inblandade. Det beror mest på att man aldrig kan beräkna hur lång tid olika moment ska ta, att man inte kan avbryta och att man då får fika när tombolan är tom - i vårt fall i skift. Gjutningen fortsätter i morgon.

Dags för en förändring

Så blev till sist jag också en bloggare, föll i bloggträsket eller tvärtom - tog mitt förnuft till fånga och började sätta på pränt alla tankar och all energi som far runt i mitt huvud till ingen nytta.

Läste i G-P häromdagen om Sissela Kyle som funderar kring döden i sin enmans-show som sätts upp i höst. Hon kallade det för 50-årskris. Jag fyller 32 om några veckor och funderar också över döden. Sedan jag fick en tankeställare i våras tittar jag på dödsannonserna som en väsentlig del av mitt liv. Det betyder inte att jag har dödsångest men någonstans bär jag hela tiden med mig att någon jag känner kan dö när som helst. Jag vill inte det! Jag vill att alla runtomkring mig ska finnas!

Och sedan jag vågar pränta ner att jag tänker på döden ska jag börja leva. Varje minut vill bli meningsfull, ta vara på livet! Gör det du ville med ditt liv för en dag ska det vara för sent.

Mina skrivardrömmar måste få komma ut, men hur? Jag börjar med en blogg så kanske det leder någonstans? Mina fotodrömmar måste få komma ut, men hur? I en blogg som ett led på vägen? Mot något större? Träsk eller inte, nog är det mot nya mål.