Pojkarna, prästen och dopet

Idag skulle barnens kusin döpas.

Stämningen var hög redan hemma, nästan på bristningsgränsen för en del av familjen.

Vi satte oss längst fram i kyrkan och barnen såg perfekt. De kunde ställa frågor om allt och inget. Hilda och Einar behövde inte fråga så mycket. De kom ihåg sin egen lillebrors dop. Eller så hade de vett på att vänta och se.

Tage däremot ställde frågor hela tiden.

- Varför pratar han så högt, sa han och pekade på prästen.

- För att han har mikrofon så att alla ska höra vad han säger, svarade jag.

- Varför sjunger de så högt? sa han om Tryggare kan ingen vara.

- Det gör man i kyrkan, svarade jag men visste inte om jag höll med riktigt.

- När ska han doppa Albin i soppskålen?

Nu kunde jag inte svara. Jag blev alldeles bubblig av skratt och Tage såg förvånat på mig. Han som trodde han vetat hur det här skulle gå till, vad var egentligen så roligt?

Sedan fick vi fullt upp av att se på det som pågick framför oss. Lillkusinen skötte sig alldeles exemplariskt och var inte det minsta ledsen över att bli döpt av prästen.